Igår när jag förberedde min presentation om tid så dök det upp massor av tankar som jag faktiskt inte har tänkt på förut. Ge mig ett ämne så ska jag analysera det länge och mycket!

Meningen med hela presentationen var ju att säga kloka, genomtänkta saker som skulle få igång tankarna hos mina lyssnare. Det lyckades jag väl ganska bra med, men jag släppte även lös min egen hjärna, ifrågasatte och gav mig själv eftertankar som jag inte riktigt kan släppa.

Två av frågorna som jag slängde ut som avslutning på presentationen om tid var; Vem är smartast, den som alltid är ute i god tid eller den som kommer sent? Hur mycket tid har jag slösat bort i mitt liv genom att vara ute i alldeles för god tid i väntan på att andra, tidsoptimister, ska dyka upp?

Om jag någonsin skulle våga mig på att räkna på det så skulle jag nog få fram en ganska skrämmande summa på hur länge jag stått och stampat på olika platser genom mina år, speciellt med tanke på att jag alltid är 15-30 minuter för tidigt. Bara för att ha något att jämföra med så kan vi räkna på att jag på ett år har 50 tider jag måste passa, det innebär alltså nästan 19 timmars väntetid om jag räknar på ett snitt på 22 minuter….på ett år! Då är frågan dessutom om det räcker med 50 tillfällen som jag ska hålla tider!

Så, om jag jämför mig med en tidsoptimist som alltid dyker upp på klockslaget (för att göra det enkelt) så betyder det att han/hon har 19 timmar mer än mig att utnyttja per år! Om inte det är orättvist så vet jag inte vad!

Hur smart verkar jag i sammanhanget? Är punktlighet verkligen något att eftersträva?