Ja, den här dagen har varit intressant på många sätt och vis.
Från klockan nio i morse till klockan fem på eftermiddagen har jag och åtta andra kursdeltagare fått stå i rampljuset, redo att göra bort oss och för att få omdelbar feedback på vårt ”uppträdande”.
Dagen handlade alltså om presentationsteknik, vilket både är ett skrämmande och väldigt utmanande ämne.
Jag har pratat om ögonens funktion, tid och om butiksstandard, dvs ämnen som varken ligger nära till hands eller som jag har någon speciell kunskap om, men det var väl lite det som var meningen med övningarna. För att göra saken ännu lite jobbigare så blev vi dessutom filmade och fick se hela spektaklet igen för att själva se hur vi uppfattades.

Det som fascinerar mig är dels min egen uppfattning om mig själv och dels kroppens panikbeteende. När jag själv uppfattar mig som stressad och nervös så är det ingen annan som märker det, hur går det till? Och hur kommer det sig att ingen ser hur mitt hjärta plötsligt tokbultar med 120 slag i minuten när jag står på scen? Det känns ju som att det är på väg att hoppa ut ur kroppen!

När dagen var slut åkte vi iväg till nästa ort för en slottmiddag i mordets tecken. Lagom till förrätten så fick alla nya karaktärer för kvällen och jag blev Paris Silletong, en tjej med hög status i societetslivet med böjelser för att stjäla allt inom räckhåll. Middagen förvandlades till ett myller med mingel, frågor, misstankar och skådespel. Min sista fråga för idag är egentligen bara; varför trodde så många att det var jag som var mördaren, vad har folk för syn på mig egentligen?! Lilla oskyldiga jag….