Jag var fast i mina drömmar lite längre än jag borde ha varit idag….fast ändå inte. Eftersom jag skulle åka en sväng till Ludvika och vara med på ett möte kl 8 så hade jag satt klockan att ringa kl 04.30, och det gjorde den ju, flera gånger dessutom, men jag lyssnade inte. Så kl 04,53 så fick jag upp ögonen så mycket så att jag uppfattade att det verkligen var dags att gå upp. Tjugo minuter senare var jag i bilen på väg upp till Dalarna. Jag trodde nog att solen skulle gå upp någonstans där efter en timme, men det gjorde den inte. Efter att jag passerat Bålsta blev det plötsligt becksvart ute när det inte fanns mer gatubelysning att tillgå, men å andra sidan så syns farorna sämre när det är mörkt och därför kan man köra snabbare. Logiken fungerar för mig!

Efter mötet så svängde jag inom mamma och Peters lilla stuga och den stod där alldeles gyllengul och fin vid den glittrande isen som lagt sig på sjön. Det var så tyst och behagligt! Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte tagit med mig en väska med saker så att jag kunde ha stannat där över helgen, men det kommer säkert fler helger det här året.