Kommer ni ihåg känslan man hade när man som ung och orädd sprang nerför trappor? Jag har den känslan så verklig framför mig nu att jag näst intill kan ta på den. Ett trappsteg blev två och i nästa steg fick man till tre för att i nästa hopp öka till fyra trappsteg, till slut kändes det som att man flög nerför trapporna, steglöst med bara handen kvar på handräcket som hindrade en från att lyfta helt. Det är den handen som håller kvar mig på verklighetsnivå just nu, jag är så redo att släppa taget men några få fingrar håller fortfarande krampaktigt tag i räcket.

Vilket är det rätta svaret? Ska jag släppa taget eller hålla fast mig hårdare? Precis hur ont kommer det att göra om jag släpper mitt trygga grepp för att senare snubbla på ett trappsteg? Men hur roligt och spännande är det att tryggt och förståndigt traska ner för trappan, steg för steg? Och tänk om jag inte snubblar utan verkligen lyfter?!
Som vanligt letar jag svar hos alla andra istället för hos mig själv. Vilken dag som helst så ska jag sätta mig ner och ta ett allvarligt samtal med mig själv!