Så, nyss hemkommen från en föreläsning ”hur man förverkligar sina drömmar”.

Jag och Josefin fick för oss att det här kunde vara intressant att lyssna på och det var det ju.

Men hur kommer det sig att det bara är kvinnor som drömmer? Av alla hundratals människor som var där så var det bara en kille eller två som man kunde skymta och som troligtvis inte gått dit av egen vilja, om man nu ska vara lite synisk.

Denna stora massa av bröst visade verkligen sin vilja att få veta hemligheten bakom genomförandet av sina mål, för när dörrarna till salongen öppnades så fullkomligt rusade folk in till stolarna. Inom en minut så låg det en kvinna på golvet och skrek eftersom hon blivit knuffad in i ett bord med huvudet före. Jag tror nog inte att det är meningen att man bokstavligen ska kliva över lik för att få det man vill ha. Vi var närmast tacksamma för att stolarna längst bak fortfarande var lediga och gled ner lite skamsna över hur folk beter sig.

Agneta Sjödin och två tjejer till berättade om sina liv, hur de kommit dit de är idag och vad som gjorde att de hamnade där. När sedan sista tjejen klev upp på scen och ville köra grupparbeten med oss så tappade det hela stingen. Det var precis där som jag mentalt försvann från föreläsningen. ”Tala om hur bra du är, blunda och dröm dig bort till en plats där du trivs, öppna dörren, vad finns där bakom? Du kan ta dig dit när du vill…bla bla”.

Jag är en mycket mer konkret person än så. Jag behöver kalla fakta på att jag är bra, gärna graderat så att jag vet hur långt kvar jag har till toppen.

Ironiskt nog så var det första jag hörde när jag satte på radion i bilen; you are so beautiful för att sedan följas av; this could be the first day of my life (Mel C) och elope to Mexico (Wyclef). När en smaklös dj sedan la på Macarena så var förtrollningen bruten och allt blev som vanligt igen.