Jag vet inte om det beror på det att jag är blond eller bara förvirrad, men HUR kunde det bli fredag så här snabbt?! I måndags kändes det som en evighet till nästa helg och nu är den plötsligt här. Det känns som att jag ältar det här ganska ofta men trots mina (få) år på nacken så har jag fortfarande inte vant mig vid det.

Mamma läste upp en artikel för mig igår där det stod att man är som lyckligast när man är mellan 60 och 70 år. Det är helt galet att det ska ta 60 år att komma i fas med livet för att kunna börja njuta. Jag vill ju vara som lyckligast nu, idag, imorgon…ända tills jag dör! Fast…å andra sidan så är det ju lite glädjande att höra det eftersom jag har något att se fram emot. Nu förstår jag visserligen att lyckan inte kommer serverad på ett fat samma dag som jag fyller 60 år, men det känns tryggt och skönt att höra att det finns hopp om en lycklig framtid, även som gammal.

Sedan kan man ju fråga sig vad som gör att man är lyckligast som gammal. Kan det vara så att vi äntligen vågar släppa alla våra hang-ups, komplex och tar livet som det kommer, lever en dag i taget istället för att rusa iväg och försöka hinna med alla måsten och borden?