Idag kan vi läsa på Aftonbladets löpsedel att Pernilla Wahlgren och Joachim har flyttat isär. Det lyckliga paret lyckades visst inte heller med det stora projektet att hålla ihop en familj. I ett och ett halvt år klarade de av att leva tillsammans med sitt kärleksbarn. Hur svårt ska det egentligen vara? Har vi blivit lata och bortskämda med åren? Byts man ut om man glömmer sätta locket på tandkrämstuben eller bädda sängen? Kommer det att finnas några äktenskap om tio-tjugo år som håller, i nöd och lust? Eller, kommer det finnas några äktenskap överhuvudtaget?

Är det inte lite sorgligt att läsa om alla andras tragedier? SKA vi läsa om andras tragedier? Kan det inte vara så att vi genom just uppmärksamheten på dessa låter ungdomen tro att det är okej att tröttna och sluta kämpa? Men å andra sidan, vad är det som säger att det inte är rätt att bryta och gå vidare med någon annan som kan göra en lycklig…..en stund?

I samma tidning påstår teologen Susanne Wigorts Yngvesson att ”tvåsamhet kan vara osunt”! – Jag vill inte döma ut tvåsamheten helt, men det tål att funderas på om vi egentligen drivs av motiv att härska över den andres kropp”.

Hu, jag ryser av obehag när jag läser vad hon skriver. Vågskålen väger definitivt tyngre åt tvåsamhet för min del, men som jag tidigare har tjatat om så är jag en ganska naiv person. Vad är det egentligen som säger att jag levt i tvåsamhet i tidigare förhållanden? Jag tror naturligtvis det, men vad vet jag egentligen? Det är i alla fall ingenting jag tänker luska i, det känns inte som det finns något att tjäna på det.