Jeans! Det är inte så enkelt som det låter. Jeans är en hel vetenskap! Själv har jag för första gången på säkert 15 år gått och köpt mig ett par Levisjeans. Idag köper man inte Levis längre, min garderob innehåller Wrangler, Replay, Fornarina, Claes Göran och andra diverse märken. När jag var (mycket) yngre så hade man liksom inget val, det var Levis 501 som gällde, det var inget snack om saken. Om man sparat tillräckligt länge eller varit ett snällt barn så kunde man köpa ett par för runt 500kr, sjukt mycket pengar.

Det var riktigt illa att försöka förklara för mamma och pappa sedan varför jeansen efter en kort tid ”gick sönder” på knän och i rumpan, så där lagom modernt som det skulle vara då.
Idag gråter jag över att mina absoluta favoritjeans just har gått sönder, det är några få trådar som fortfarande håller ihop dom och modellen har naturligtvis utgått.

Första gången jag avvek från mina manchesterbyxor eller chinos var när jag fick min brors jeans som han växt ur. Det var en modell som såg lappad ut runt om, helt fantastiska i mina 10-åriga ögon. Jag vet inte hur länge jag gick med dom men de var definitivt en storfavorit i många år.

När jag sedan gick i åttan eller nian så blev jeans med revärer modernt. Jag hade ett par jeans som jag sprättade upp och sydde in vita revärer i som blev hur coola som helst. Den insikten förändrades dock väldigt snabbt när jag klivit av tunnelbanan bredvid skolan och jag plötsligt fick panik; jag kunde inte gå in i skolan med dom byxorna! De var helt enkelt FÖR mycket. Tur att man hade en mamma som skämdes lika mycket för dom som jag gjorde, hon ställde i alla fall upp och kom dit med nya byxor.