Tiiiiiiime, is on my side…yes it is! Eller ja…det beror väl på vad man är ute efter förstås, men tiden springer iväg och plöjer genom veckorna utan rim och reson. Den efterlängtade julresan hägrar i horizonten och kommer att vara över mig vilken dag som helst om det fortsätter i den här takten.

Nu har jag äntligen fått på vinterdäcken! Det känns som en stor lättnad. Igår sken solen hela dagen vilket inbjöd till ett par timmars krälande runt bilen. Nu är jag redo för snö! Let it come!

Kvällen tillbringades på Patricia av alla ställen. Till middag blev det en alldeles perfekt tillagad oxfile med de rätta tillbehören. När vi sedan blev utslängda ur middagssalen så började prövningen. Alltså, dras slödder till drägg? Jag har inte sett så mycket slemmiga och skrämmande människor sedan…..jag var på Patricia sist, vilket säkert är 10 år sedan, minst!

Inte nog med att hälften av dem var läskiga från början, nu sprang folk dessutom runt med påklistrade, blödande sår, bandage, svarta sminkade ringar runt ögonen och döskallar hängandes runt armen. Utklädnad är ju en sak, men när vuxna män kommer utklädda i utmanande klänningar och sminkade ner till tårna så blir jag rädd på riktigt. Då har man liksom tagit det ett steg för långt.

Runt två så lyckades vi ta oss därifrån och hånlog lite åt packet som stod och köade för att få komma in på horbåten. Jag hoppas verkligen att de visste vad de köade till!

På vägen hem i bilen så hade jag redan i tankarna kommit innanför dörren och lagt mig i sängen, men strax innan Rissne så var det en bil som bestämt sig för att ligga på taket i diket. Eftersom lysena fortfarande lös när vi kom så insåg vi att olyckan precis inträffat och blev tvungna att stanna. Jag sprang ner till bilen och såg att det satt folk upp och ner i bilen, hängandes i bilbältena. Det såg inte alls så skönt ut och tanten i passagerarsätet var hyfsat skithysterisk. När polis, brandkår och ambulans komit på plats så gled vi därifrån, lite tystare och dämpade än innan.