Hur kommer det sig att vi är så ivriga att känna ett barns kärlek? Jag tillhör inte katergorin barnkär. Barn har aldrig intresserat mig i speciellt långa stunder, visst…om de är söta och jollrar lite gulligt så får dom min uppmärksamhet tills de börjar grina eller jag tappar intresset men jag är inte som syster som kan underhålla ett barn en hel dag utan att tappa energin.
Det här betyder dock inte att jag inte vill ha egna barn, för det vill jag ha om jag skulle hitta en lämplig man att avla på samt en man (förhoppningsvis samma) som jag vill leva med.
Trots det svala intresset för krypen så bultar mitt hjärta när jag känner hur mycket kärlek som strömmar ut ur en liten människas kropp.

I fredags så mötte jag, pappa och Eva upp Wille och hans familj (och Kattis då) på en liten restaurang i Söderköping. Wille och jag har inte sett varandra på länge vilket gjorde mötet ännu roligare. Jag satt bredvid honom medans vi åt och han verkligen slösade ömhet på mig. 5-6 gånger under måltiden kom en liten arm krypandes runt min hals för en minuts kram och gos. Han tittade djupt in i mina ögon med sina stora blå och smekte mig på kinden om och om igen.

Vad händer med all den ömhet som barn har när de är små? Var tar den vägen? Är det så att den försvinner när vi upptäcker att livet inte är en räkmacka, när vi upptäcker att det finns annat än bara godhet runt oss? Skulle vi leva i en fantasivärld om vi behöll den naivitet vi har som små?
I vilken ålder försvinner godheten? Hur kommer det sig att barn redan vid tidig ålder lär sig att ljuga för att göra det lättare för sig själv? – Har du ritat på tapeten?
Det naturliga svaret blir ”nej”, trots det uppenbara.

Föds vi med insikten att man klarar sig bättre genom att ljuga eller är det så att bebisarna är så utvecklade att de genomskådar oss redan som små när vi vuxna ljuger om att läsk är vuxendricka, att godiset är slut, att tomten bara kommer till snälla barn….att tomten finns osv.
Hur många gånger per dag ljuger vi vuxna för barnen? Det skulle nog vara skrämmande att räkna på det. Hur skulle livet se ut om vi inte använde nödlögner?
– Nej, du får inte äta mer godis nu för då blir du tjock! Och om du blir tjock så kommer alla att reta dig.
Hur skulle det påverka en liten 2-åring när han/hon växte upp?! Är det ens rimligt att begära av alla att man alltid ska tala sanning?

Jag anser mig själv vara extremt ärlig, men om jag skulle räkna på det så kommer det nog ut fler (nöd)lögner per dag än vad jag vill tro om mig själv. Med denna insikt så undrar jag hur jag ska kunna se mig själv i ögonen på morgonen och tro på att mina påsar under ögonen inte beror på ålder, att jag kan röka ett tag till utan att det skadar mig, att jag kommer att få ett lyckligt liv utan att jag behöver anstränga mig själv, att det inte är så långt kvar till våren…ja jösses. Kanske är det så att alla lögner går åt till en själv för att man ska kunna leva ett lyckligt liv?!