Jag känner en irritation ligga och gro i kroppen! Det är som ett eksem som sprider sig bland hjärnans alla celler och retar upp en efter en för att sedan gadda ihop dom till en mobb – mot mig! Den går i vågor, igår var den på sin absoluta topp! Men, så fort jag kom hem och satte på mig hjälmen så fick jag annat att tänka på…..hur kallt det var ute!
Jag och Josefine drog ut mot Värmdö och sniglade oss fram mellan eftermiddagsrusningen i gassande sol (som inte värmde). Cafeet vi skulle stanna vid hade klappat ihop, jag förstår inte alls varför?!

På färjan över till Vaxholm så satt vi helt okoncentrerade och tjattrade för fullt tills färjan krängde till ordentligt och höll på att kasta omkull både oss och hojarna, mitt hjärta slog väldigt fort då och en bra stund efteråt. Jag var helt övertygad om att jag skulle drutta omkull på färjegolvet precis framför alla bilar, men….så blev det inte.

Efter en snabb fika i Vaxholm så drog vi oss långsamt hemåt, det blev en mycket kall resa. Kroppen frös nästan till is och fingrarna fick man räta ut en och en efteråt, ett bättre underhåll för min förkylning går nog inte att få. Men! Att överhuvudtaget kunna komma ut och köra i slutet av september är ju ändå värt hur mycket som helst och när man dessutom har trevligt sällskap så blir det ju toppen!