Ännu en olycka har skett på samma vägsträcka som Jocke förolyckades på, utgången blev detsamma även för den här personen. Jag är glad över att kunna säga att jag inte känner personen, det går mig nästan orört förbi. Det må låta egoistiskt men så är det! Kanske är det min försvarsmekanism att ha skygglapparna på?! Jag vill inte sörja fler vänner, en var på tok för mycket och fler skulle vara katastrofalt. Visserligen så är det nog bara en dröm att tro att det inte kommer ske igen, ju fler personer jag lär känna i mc-kretsen desto större blir risken att jag råkar ut för det igen.

Mamma ber mig ofta att jag ska sluta köra hoj vilket jag har full förståelse för och jag avundas henne inte som har en dotter som har förtrollats av mystiken med motorcyklar….men jag kan inte! Ända sedan jag var tonåring så har motorcyklar lockat mig! Är det egoistiskt att hålla på med en sport som får mig att glädjas fullt ut och ger mig känslan att jag verkligen lever? Är det känslan av att man kan dö som gör den så spännande?

Jag har ingen längtan efter att dö eller att råka ut för en olycka som gör mig handikappad på något sätt. Jag är ute efter det underbara pirret som sprids i kroppen, spänningen att kunna hantera monstret jag sitter på, leendet som känns ända ner i magen efter en åktur och adrenalinet som pumpar fram i blodet i takt med farten. I vilken annan sport skulle jag få ut samma sak? Visst skulle jag kunna samla på frimärken, måla tavlor eller sticka halsdukar….men det är ju inte jag!

Mamma; håll ut en månad till eller två så ska du få slippa oroa dig i ett halvår framöver!