Någon gång under natten/morgonen vaknade jag och tittade ut genom fönstret och möttes av en helt grå himmel, den var sådär grå så att man nästan kunde förvänta sig regn. Jag la inte ner någon energi på att försöka omvända vädergudarna till bättre humör utan la mig helt resolut med ryggen till och somnade om. Nästa gång jag vaknade så var himmeln sådär tokblå igen, för femte dagen i rad, nu börjar jag vänja mig vid att alltid ha det så här.

Pappa och jag tävlar lite om att vara först ut till frukost, det är en jämn kamp men idag vann han dock!

Många soltimmar blev det, med avbrott för wakeboarding innan det var dags att sola ryggen.

När vi var lagom färdiga (överjästa) med solens starka strålar och satt och pustade i skuggan så ringde Therese och meddelade att hon hittat fram till hamnen och var klar för upphämtning. På väg tillbaka till ön passade vi på att skrämma bort en barnfamilj som tänkt lägga beslag på grillplatsen.

Efter grillad biff, bearnaissås, potatis, sallad och naturligtvis ett par megakladdiga marshmallowsspett ute på udden i solen så pös det om oss allihop. Så, då var det dags för wakeboard i solnedgången. Vad gör man inte för att få ett par bra bilder?!

Kattis gick ut först och låg riktigt bra till för att behålla håret torrt tills båten påpekade på ett trubbigt sätt att den faktiskt drivs av bensin. Kattis blev lite besviken när båten plötsligt inte orkade dra henne längre och hon sakta sjönk, men efter liten paus drog vi runt henne till bryggan igen.

Therese skulle åka för första gången och höll på en fem, sex gånger innan hon plötsligt stod och stod och stod….runt hela ön, med ett krampaktigt tag! Jag blev lagom nervös när pappa rundade bryggan väldigt nära för att släppa av henne…eller hon skulle släppa, men den proceduren hade vi inte gått igenom med henne. Blond eller inte, men hon fattade vinken och släppte linan vid en lämplig tidpunkt innan bryggan krockade med henne.

Jag har lyckats ganska bra med att komma upp på första försöket nu de senaste gångerna och kan stå hela vägen runt ön om jag inte svänger och om jag inte möter vågor från mötande båtar. Det sista är precis det jag gjorde efter ett par hundra meter. Jag hann egentligen bara uppfatta att vågorna kom mot mig men sen sa det bara PANG! Panget träffade mig i ansiktet/huvudet! Så fort jag fattat vad som var upp och ner och att det var luft man skulle andas så började jag orientera mig. När Kattis från båten började fnissa hysteriskt så tittade jag bakom mig och såg att brädan låg och guppade flera meter bakom mig….utan mina fötter i.

Man kan nog säga att jag gjorde en sån ordentlig tvärnit så att jag och mina fötter flög ur de tajta bindningarna ett par meter längre bort än där brädan stannade. Det var så hysteriskt roligt så att jag skrattade så högt och länge att jag höll på att drunkna (flytväst rules).

När jag väl krånglat på mig brädan igen så bestämde jag mig för att ta ett försiktigt varv tillbaka till bryggan och det fungerade jättebra tills jag släppte linan med ena handen för att rätta till flytvästen. För andra gången på en liten stund så var jag lika ovetande om händelserna före kraschen men på något sätt lyckades jag hamna riktigt hårt rakt på rumpan. Min första, andra och tredje tanke var; nu behöver jag gå på toaletten. Jag skulle kalla den kraschen för en lavemangskrasch. Nu gick den känslan tack och lov över, så tjejer….våtdräkten är fortfarande fri från mina kroppsvätskor, sen vad ni har gjort det får ni stå för.