Efter två dagar på Kinnekulle Ring med motorcykelkörning från morgon till kväll och övernattning i en kall skåpbil (som jag är tacksam för att den fanns) så är jag både trött i huvudet och i kroppen. Min fantastiska kondition skulle jag kunna tänka mig att ge bort till högstbjudande, för själv så har jag ingen nytta av den alls. Det jag även skulle behöva är en skopa mod och en tyngre högerhand så att jag vågar gasa mer. Men, trots önskningar om att jag borde presterat bättre så var det två superhärliga dagar med kanontrevliga människor som gör det värt att sova i en kall skåpbuss mitt ute i ingenstans.

I morse när jag vaknade så var jag levande död. Jag låg i sängen och valde mellan att försöka sova ett par timmar till eller att gå upp och få något gjort. Det är i det där läget som man borde ha valt att sova längre, när man har semester och möjligheten finns, men, så fungerar ju inte jag. Istället steg jag upp och hasade mig fram bland bombnedslaget som inträffat när jag kom hem med all packning (två dagar betyder inte lite packning när det handlar om mc-åkning).

Efter jag handlat mat (brieost, mums) och tvättat lite så belönade jag mig med en timmes sömn i min lilla soffa, undra hur mycket choklad jag ska spilla i den för att jag ska förmå mig att köpa en ny och större.

Vad ska jag hitta på nu när jag inte har några planer den närmsta veckan? Panik!