Ordet trött har fått en ny innebörd, det känns som en vecka har passerat under de senaste två dygnen.

Kortegen i onsdags var stressande, fin, mäktig, sorglig, lugnande….ja, det var många olika känslor som snurrade runt i kroppen. Runt 130 motorcyklar/bilar slöt upp vid samlingen för att i sakta mak åka ut till olycksplatsen för en minnesstund. Det var rent förfärligt att se så många människor ledsna. På vägen ut så satt jag och tänkte på Jocke och istället för att gråta så log jag, man blir ju glad av att tänka på honom! Sedan fungerade det i och för sig inte så bra när vi väl var framme, det är totalt omöjligt att inte se verkligheten framför sig när man står där i skogsgläntan och ser framför sig vad som hänt.

Runt ett så kom jag slutligen i säng efter att ha lastat hojen inför bankörning. När klockan sedan ringde kvart i fyra så var jag lika vissen som blomman på min balkong, spegelbilden visade en person som var minst tio år äldre än mig….den personen släpper jag inte in i mitt hem igen.

Dagen blev i alla fall bra efter förutsättningarna! Det var blå himmel och sol (Varför skriver man så? Är det inte självklart att det är sol om det är blå himmel?). Min kondition däremot visade sin absolut sämsta sida, men med drygt två timmars sömn och ett par (!) cigg på det bidrar kanske inte till toppformen, vad vet jag?! Trots detta så körde jag ändå snabbare än vad jag gjort där förut, dessutom omedveten om att jag blev klockad, så jag är väldigt nöjd ändå. Sen vill jag bara få det sagt att det är en skitbana, nu vet ni.

I morse vaknade jag halv åtta, om möjligt ännu tröttare. Troligtvis så borde jag ha somnat om men jag valde att äta glass i sängen framför datorn istället, vi prioriterar alla olika saker och glass var prio ett i morse.

Runt lunch så tog jag min svarta pärla och gasade ner till stugan, min lilla, fina dockstuga, den bästa avkopplingen som finns! Som pricken över i så fick jag en fantastisk sillmiddag innan jag kröp till kojs i docksängen.