Är det inte konstigt ändå….livet verkar rulla på som om ingenting har hänt. Folk går runt och ler och skrattar (vad är dom så glada för?), trådar med nya fjantiga/oviktiga saker läggs upp på internet och solen skiner som om ingenting har hänt (ja visst, med inslag av lokala regnmoln naturligtvis). Det verkar bara vara jag som tycker att allt ska stanna upp.
Jag stör mig lite extra på att solen skiner och det är varmt, det känns lite som ett hån. Det här ösregnet som störtade ner på eftermiddagen kändes mer korrekt till min sinnesstämning. Varför säger man att änglarna gråter när det regnar? De borde ju vara glada över att få sällskap av Jocke, eller har han redan hunnit gå runt och nypa dom i rumpan?! Well, skicka tillbaka honom till oss om ni inte vill ha honom där!

Men, å andra sidan så känns det faktiskt lite lite lättare idag. Jag kan till och med räkna antalet gånger jag har gråtit på mina tio fingrar (plus några till kanske) och det hade jag inte förväntat mig.

Ikväll var jag på olycksplatsen igen och tände ett ljus och la en blomma. Det är verkligen hemskt att åka dit, ju närmre man kommer desto större blir obehaget i kroppen. Men, väl där så känner jag något slags lugn sprida sig, fridfullt nästan. Nu kan jag skratta åt minnen som hans vänner berättar om, le åt bilder där han är glad. Det finns ett litet hopp om att jag kanske kan gå vidare ändå.