I morse när jag vaknade så kände jag mig mer ensam än någonsin! Hur kan det komma sig att all glädje för livet bara är som bortblåst? Allt känns tomt och jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle kunna få mig glad igen. Att träffa en människa som påverkar en så mycket är inget som händer dagligen, eller snarare…att träffa en människa som påverkar ALLA runt omkring sig så mycket händer typ aldrig! En sån person KAN och SKA inte ryckas bort från oss! Det finns nog människor som säger att det finns en mening med det, bla bla bla….skitsnack! Jag ser ingen jävla mening någonstans med att han skulle gå bort! Ge mig ETT endaste litet bra skäl så ska jag nöja mig! Att det ”finns en mening med det” är bara en dålig ursäkt för att man ska kunna gå vidare. Kattis säger att det för eller senare alltid kommer något gott ur allt, jag väntar med andan i halsen på vad det skulle vara.

Alla tankar snurrar runt i huvudet hela tiden. Även när jag koncentrerar mig på att inte tänka på honom så är jag tillbaka i samma ekorrhjulstankar efter ett par sekunder. Nu i efterhand så blir jag lite skrämd över mina drömmar jag hade i söndags natt då jag drömde om och om igen att jag åkte ner i diket och kraschade. Var det ett varsel? Var det verkligen jag som kraschade?
En del av det som smärtar mig är att vi pratat så mycket om vad han ville göra framöver, hans planer för närmaste framtid. Vi skulle dessutom hitta på massa roliga saker tillsammans! Mitt enstöringsliv blev plötsligt fullt med fart och fläkt när telefonen pep och meddelade att jag skulle infinna mig på olika platser för körning, fika, sällskap eller bara ett telefonsamtal för att fördriva tid när han satt fast i trafiken. Jag tyckte om den förändringen i mitt liv och kan inte förstå hur jag ska klara mig utan det nu, jag vande mig så snabbt.

Igår gick jag ner i mammas källare och höll i buffen (en sorts halsduk som man har och kör hoj i) som han smög till mig häromdagen när ingen såg. Jag fick den tillsammans med ett sms där han skrev: Du har numera en inkörd, jävligt snabb buff! Dessutom doftar den Testosteron, Man, Svett, Jocke. Njut av den, tvätta den inte!
Han sista sms han skickade i fredags strax innan olyckan var: Puss 😉

Kanske inte det smsét betydde så mycket när han skickade det, men för mig gör det det nu. För mig visar det att han var tillfreds. Jag önskar att jag talat om vad jag tyckte och kände om honom, men samtidigt så tror och hoppas jag att han visste det.