Det är fortfarande helt ofattbart! Förutom ett antal ångestattacker med svettfrossa i natt så sov jag och tog förhoppningsvis igen sömnen från natten innan. Men, när jag vaknade så var verkligheten över mig snabbare än jag hann öppna ögonen. Jag tror fortfarande att jag kommer få ett sms eller ett telefonsamtal från dig där du frågar om vi ska ut och köra kostig, oavsett väder.

Mattias dök oväntat upp i morse och åkte med mig till mamma där Kattis var, för lite terapi. Jag har pratat, gråtit, lyssnat, gråtit, pratat och gråtit. Ena stunden känns det ganska okej när jag tänker på vilken glad, härlig och rolig kille han var för att det i nästa sekund ska bytas ut mot ilska och sorg över att inte få uppleva mer av det. Jag är på ett sätt glad över att det inte finns något/någon annan än han själv att skylla på för att det gick som det gick, samtidigt som jag är fly förbannad över att han vansinneskörde. Man får inte hur många varningar som helst! Men, å andra sidan så var det ju det som gjorde honom lycklig. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, jag är bara så jävla ledsen!