Idag tog jag hand om min ögonsten, tvättade, rubbade och vaxade mitt röda monster. Sen stod jag och beundrade den i flera minuter efteråt. Åh, vad den är fin.

När sedan mammas sambo skulle hjälpa mig att backa ner cykeln i garaget så sprang han ut och satte sig på hojen….för att raskt hoppa av den igen. Naturligtvis så hade han lyckats skrapa benet mot min vassa bromspedal som spetsats till av en tidigare marksyning.

Till saken hör att han blev tilldelad en trasig kropp redan från födseln, han käkar otaliga piller per dag och en av medicinerna är just blodförtunnande vilket gör att när han blöder, så blöder han på riktigt. Man kan nog säga att det faktiskt sprutade blod från det 5 cm stora jack han fick i benet. Jag såg både det ena och det andra i hans sår som egentligen ska vara täckt av hud.

Ju mer jag pratar om det desto mer illamående blir jag känner jag.

Det var lite lustigt förresten, när jag var på min sista bankörning så var det en kille som kört omkull och brutit nyckelbenet (det är inte det här som är lustigt alltså). När han kom tillbaka från sjukhuset så blev jag så chockad av att se hur dåligt han mådde så jag var tvungen att sätta mig ner och andas för att inte svimma. Det känns lite skumt att ömka sig själv för att man håller på att svimma när killen med brutet nyckelben står upp framför en.

Att jag som anser mig vara en rätt hårdhudad tjej sedan reagerar på det sättet får mig att undra om jag är en mjukis innanför skalet.