Jag var i Eskilstuna i fredags. Klockan tre var vi klara och jag sa hej då till min kollega som skulle ta tåget till Stockholm. När jag sätter mig i bilen får jag sms’et ovan från min kollega, som hon fått av sin man. Sen blev det kaos.

Tågen var inställda så hon hoppade in i min bil. Vi satte på radion och började ringa runt samtidigt som vi lyssnade. Skulle Kenny kunna haft något ärende till stan idag med Tuva? Är Felix fortfarande hemma med bestemor eller har de åkt någonstans? 

Nej, Drottninggatan är ingen plats som mina närmsta brukar vara, men kanske just idag?! Kommer det något mer? Hur ska Kattis komma hem från Gärdet snabbt utan att passera några potentiellt farliga områden? Är det här början på något? Har det hemska kommit till oss nu? Ska vi leva så här?

Det var många tankar som passerade och vi pratade faktiskt väldigt lite med varandra, ingen ville kanske sätta ord på oron. Vi ville hem och samla ihop flocken och ta reda på fler detaljer. Låtsas som att allt såklart var bra, innan vi kom hem och kunde finnas på plats.

Väl hemma och flera timmar passerade utan något nytt så började jag slappna av. Någonstans i FB-flödet dyker det under helgen upp en artikel om den 11-åriga flickan som är en av de omkomna och jag klickar på den. Jag möts av en bild på flickan som jag absolut inte vill se! Den är fullkomligt vidrig och ännu en gång tänker jag på de som upplevt det här live, sett det som är kvar av offren bredvid sig. Eller flickans föräldrar. Stackars föräldrar. Fy fan!