Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Efter att ha spenderat fyra dagar hemifrån så är det förvånansvärt hur stökigt det var och hur mycket tvätt som låg och väntade på mig när jag kom hem. Måndagen gick i princip åt att städa och tvätta och ta igen mig mentalt efter hoppkursen.

När solen väl sken igen igår så slösade vi bort den totalt på grund av kommunkationsproblem och taskig inspiration. Först på kvällskvisten så kom vi oss för att göra något och då hamnade vi i Waxholm för intag av fiskgryta.

I morse när jag vaknade, inte helt av mig själv, så var det fullt ös redan från början. Jag var alldeles för trött för att säga ifrån utan steg upp och hann kolla att kläderna inte satt ut och in, innan vi satte oss i bilen och åkte mot Gryttjom och hoppfältet igen.

Även idag blev det mycket väntan men det kändes helt okej eftersom solen sken. Strax innan lunch så var det dags för mitt andra hopp. Jag gick mot toaletterna för att nervöskissa och mötte där en liten blond tjej på fyra år som var på väg åt samma håll.

Hon – hej, jag ska kissa, kan du torka mig?
Jag – ehhhh, (tittar mig omkring desperat), jo, eeeh, det kan jag väl göra (får man säga nej till en sån sak, hur går det till?).
Hon sätter sig på toaletten och jag står utanför och tittar på henne medans hon pladdrar om allt mellan himmel och jord och glass. Jag tänker efter om jag någonsin har torkat några barns rumpor efter toalettbesök och kommer fram till att jag nog aldrig har gjort det.
Hon – jag är färdig nu, jag bajsade också!
Grattis Solan! Jag är egentligen ganska glad över att föräldrarna inte kom och undrade varför jag stod och brottades med deras lilla dotter på toaletten, för ärligt talat så har jag ingen aning om vad jag gjorde där och jag tänker nog försöka undvika den där lilla söta tjejen när hon rör sig i toaområdet i framtiden.

Efter att jag hämtat mig från min förvånande upplevelse så hoppade jag in i planet med mina instruktörer. Jag tycker fortfarande att själva uthoppet är skrämmande och att det dessutom var ett nytt plan som jag flög i där uthoppet var åt sidan gjorde inte saken bättre. Men jag vet att om jag tvekar så kommer jag att börja tänka, och det får inte ske. Alltså så hoppade jag.

Hoppet gick bra och jag gjorde det jag skulle och landade dessutom inne på rätt område igen! Sjukt bra!

När jag svettandes och flåsandes kom in mot klubben igen så hade syster anlänt för att titta vad jag höll på med. Vi åt lite lunch medans jag försökte öva in nästa hopp och samtidigt få nya instruktioner av mina instruktörer.
Det dröjde nog inte mer än en timme innan det var flygplansläge igen.

Den här gången kände jag mig snäppet säkrare och fick lite mer tid åt att inte göra något, utan bara falla fritt. Det var inte riktigt lika omtumlande känsla denna gång trots att jag nog kommer ha svårt vid att vänja mig när luften pressas in i mun och näsa.
Är det här något man kommer att vilja göra framöver, när jag har fått mitt certifikat? Ja, det får tid och resterande hopp utvisa, men spännande känns det i alla fall.

Se hoppet här: http://www.youtube.com/watch?v=fvWHPpSkl_8

Man hoppar inte ut från ett fungerande flygplan, det vet jag men eftersom kroppen inte sa emot så gjorde jag det ändå, utan minsta tvekan, till min egen förvåning.

I tre och en halv dag så har jag och 14 andra nu suttit i lektionssalen och tränat på ramsor, lärt oss all teori om hur hoppningen går till, rullat runt på marken för att träna på hårda landningar och hängt i selar för att öva, öva, öva och öva.
Dagarna har börjat nio på morgonen och hållt på till tio på kvällarna.

Meningen var att vi skulle bo på klubben, men efter att jag synat militärbarackerna och tittat in i unisexduschen så kändes de 50 minutrarna hem som en midsommardröm. Jag har inget emot att folk duschar nakna tillsammans i grupp, bara jag slipper vara en av dom.

Natten till lördag stannade vi dock kvar, oduschade. Lektionen slutade inte förräns halv elva på kvällen och eftersom vi lite räknade med att det skulle finnas sängplatser kvar så drack vi ett par cider var. När dom var uppdruckna så upptäckte vi dock att det inte fanns lediga sängplatser, om vi inte ville sova i sängsalen med 20 andra personer.
Till slut hittade vi ändå en husvagn i skogen som fick duga som övernattningshus en natt och jösses vad jag sov!

Lördagen startade med ett teoripass innan det var dags för examinering. Teorin gick helt okej men sen var det dags att hänga i selen i en lada. Jag hade en instruktör framför mig som gjorde mig galet nervös med sitt stenansikte. När han talade om för mig vad jag gjorde fel så kände jag mig som en usel människa, det var hemskt! Efter att jag hängt i selen i 45 minuter och tappat all känsel i underkroppen så släppte han till slut iväg mig, godkänd! Vilken pers!

På söndag morgon var det dags. Efter en del förvirring eftersom Kenny ändrat mina planer och tider utan att meddela mig så kom vi till slut upp till hoppfältet. Där rådde det kaos när 15 elever skulle upp och hoppa samtidigt som alla andra hoppare och tandemhoppare.
Jag fick i alla fall tag i en hoppdräkt och en skärm som passade mig och satte mig för att vänta, vänta och vänta ännu mer.
Runt lunch så var det till slut dags för mig att bege mig upp i planet. Efter en genomgång av hoppet med mina två instruktörer så gick vi ut på gräset och mötte upp planet.

Hopplanet ser inte ut som alla andra plan, kan man minst sagt säga. Det är ett stort gapande hål längst bak, utan dörr, där i och urlastning av människor sker. I själva flygplanskroppen så finns det två bänkar längs fönstren och där sitter vi i en rad, packade som sillar med magen vänd mot ”hålet”.

Det tog ett par minuter för oss att komma upp till 4000 meter och sen gick det fort. Jag satt och väntade på att mitt hjärta skulle rusa och att svetten skulle börja rinna, men det hände inte?!
När piloten skrek ”exit, exit”, så reste vi oss upp, vände runt och började backa ut mot hålet. Med fötterna på kanten ut till himlen och en instruktör på varje sida om mig så sa jag ramsan; upp, ner, ut – och så hoppade jag ut.

Känslan av hoppet går inte riktigt att beskriva, det gick så fort och jag var så koncentrerad på vad jag skulle utföra så jag hann inte känna mig för.
Jag svankade för glatta livet och blev stabil. När jag hade någon sorts kontroll så utförde jag första ”provet”, bli stabil, kolla färdriktning, höjd, få ok från vänster sida, höger sida, utföra tre stycken dummydrag på skärmen, kolla färdriktning, höjd och få ok från instruktörerna igen (hängandes bredvid mig på varsin sida). När höjden närmade sig 1500 meter så vinkade jag för att signalera dragning av skärmen och sen drog jag och mina instruktörer var som bortblåsta. Puts väck!

Den snabba färden ner mot marken tog plötsligt slut! Det fladdrade och prasslade ovanför mig och jag tittade upp för att se skärmen utveckla sig ovanför mig. Jag fortsatte övningsmomenten genom att titta mig omkring för att inte krocka med andra hoppare, kollade höjd och tog ner styrhandtaget.
När jag gjort detta så försökte jag orientera mig och det var då som jag kände ett uns av panik. Jag såg stora fält, åkrar, vägar och hade ingen aning om var jag skulle landa. Jag ansträngde mig verkligen för att se andra skärmar som jag kunde följa till fältet men såg inte en enda. Min landning skulle ske i Norge, var jag övertygad om när jag plötsligt fick syn på fältet.

Med hjälp av styrhandtaget så rattade jag mig fram mot fältet och hade stora problem med att faktiskt förstå att jag skulle landa inom en kort stund när jag hängde på 300 meter. Det kunde lika gärna ha varit 3000 meter i min värld. Trots mina funderingar så hade tyngdlagen sista ordet. Jag drogs nedåt och bromsade en aning för tidigt vilket gjorde att jag inte kunde utföra min perfekta landning, men med en mjuk rullning i gräset så var jag på marken igen. Benen var dock inte till någon större nytta första minuten eftersom dom skakade som asplöv av adrenalinet.
Jag hoppade och jag fick ett godkänt hopp!!!

Resten av dagen gick åt till att öva in nästa hopp med nya instruktioner. Precis innan det var dags för mig så blev det avblåst på grund av en ökad vind.
Kenny, dagens hjälte, hade frivilligt valt att ägna hela sin dag åt att hjälpa till att vika skärmarna för alla elever för att de skulle få mer hoppning. Så förutom när han tittade på mitt hopp så befann han sig i ett stort varmt tält hela dagen, liggandes på knäna för att vika tyg.

Strax efter klockan passerat sex så tog jag min hjälte och lämnade fältet med en hjärna som fått galet många nya intryck och en kropp som kändes mörbultad efter alla övningar och svankande. Jag hade gärna velat komma ihåg mina drömmar i natt, jag kan tänka mig att dom var spektakulära.

Nu har jag slagit ihop datorn och stängt dörren till mitt rum på kontoret för de närmsta veckorna! Jag har SEMESTER!
För första gången på länge så har jag inte semestrat under våren vilket betyder att det faktiskt var mer än ett halvår sedan som jag hade en lång (två veckor) semester.

Semestern började dock med ett gräl om att passa tider innan vi fick kasta oss in i bilen för färden upp till Uppsala och Gryttjom för introduktion av fallskärmskursen som jag ska gå de närmsta dagarna.
Under kommande helg så är det meningen att jag själv ska kasta mig handlöst ut ur ett flygplan! Det låter helt vansinnigt egentligen, helt emot alla naturlagar, men jag hoppas att jag vågar.

Min första besvikelse var när lärarna talade om för oss att vi inte skulle få prova att hoppa förräns på söndag trots att det tydligt och klart stod i mina papper att det var hoppning hela dagen lördag och söndag. Jag försökte påpeka lite fint att jag faktiskt betalat in den enorma summa pengar som kursen kostade med förväntan om att faktiskt få de hopp som var utlovat under lördagen också, men det gick de inte på.

Så, hela onsdag kväll och torsdagen har gått åt att sitta i skolbänken. I morse startade vi klockan nio och avslutade klockan nio, 12 timmar senare.
Jag kan lugnt påstå att jag är helt slut i huvudet just nu och undrar om jag kommer att komma ihåg minsta lilla instruktion när jag väl hoppar ut.

Först och främst så ska jag lära mig hur man gör när man hoppar och det ska jag göra nu fram till på söndag, sen smäller det till om vädergudarna är med mig.
Solan checkar ut!

Min första arbetsgivare går nu i graven och dödsorsaken är konkurs!
Jag kommer ihåg min första dag som praktikant, när jag stod utanför butiken i Bromma 1988 och undrade vilken dörr som ledde in till det läskiga när plötsligt den stora stålporten åkte upp framför mig och jag mötte två anställda.

Efter två veckors praktik så hade jag gjort ett så pass bra intryck att de valde att sätta mig i kassan, knappt 15 år gammal.
Jag minns leverantörsträffarna där jag plötsligt blev invigd i festernas värld, alla kära kollegor som blev vänner som tog hand om mig, uppfostrade mig för arbetslivet, gemenskapen vi hade både på jobbet och på fritiden.

Under min tid i gymnasiet så gjorde jag allt för att få gå från skolan och springa till jobbet och dom tog gladeligen emot mig, oavsett om det behövdes personal eller inte. Det var på den tiden då pengarna flödade i företaget.
Jag kommer även ihåg mitt första brutala möte med olojala kollegor, de som stoppade pengar i sin egen ficka och fick lämna vårt fantastiska företag. Jag kunde inte förstå hur dom kunde göra något sånt!

År 1994 så bytte jag butik till Täby. Redan då hade stämningen förändrats, Elgiganten hade precis öppnat sin första butik och vi skrattade åt deras försök att komma in på den svenska marknaden där vi regerade. Vad trodde dom, att dom kunde komma och ta över? Dom skulle inte bli långlivade!

Under vår och höst 1997 så åkte jag runt i södra Sverige och utbildade före detta Ljud & Bild och Axlinspersonal som blivit uppköpta av ONOFF. Det var en fantastisk tid av resor, nya människor och massor med nya intryck.
När den perioden var slut och jag åter satt i Täbybutiken så räckte det inte till längre. I desperation av förändring så skickade jag in en ansökan till personalavdelningen om förflyttning till Göteborg men när väl samtalet kom från personalavdelningen så hade jag redan hunnit tröttna och sagt upp mig, i jakt på något annat som kunde utmana mig.
Min tid på ONOFF var förbi, den gamla fantastiska tiden skulle aldrig komma tillbaka på det här företaget, men minnena av gamla ONOFF finns för alltid kvar, min uppväxt!

Jag vaknade aldrig igår! Synen i spegeln på morgonen visar att jag är uppe och har gått igenom duschen men jag märker ingen större skillnad, jag är trött!
Det här flängandet fram och tillbaka överallt är roligt, eftersom det händer saker hela tiden, men ibland så känner jag att det vore skönt att det inte hände något. Fast om det inte hände något så skulle jag bli uttråkad ganska snabbt, det är en komplicerad ekvation som jag inte får ihop.

Oavsett så hade jag gärna gått och lagt mig i stugan i Ludvika i förrgår och vaknat upp till ännu en dag i Ludvika, utan att behöva göra någonting. Mitt uppvak hemma var bara en mellanlandning inför nya arbetstag, fast den här dagen på jobbet, helt ofysiskt.
Nu har jag en arbetsdag kvar och sen är det dags för någon slags semester, eller blir det kanske också bara ett runt-omkring-flängande för att hinna med allt som ska hinnas med? I sånt fall så ser jag fram emot flängandet, för det är ett flängande under semestertid.

När jag kom hem igår så gjorde jag inte det jag borde ha gjort, det vill säga gå att lägga mig. Jag ställde mig och bakade kakor och tur var väl det för först kom Ante och Hannah förbi på oväntat besök och när dom hade lämnat så kom sedan mamma och Peter och delade på ett par grillade laxkotletter med oss i solnedgången. En himla bra kväll blev det!

När jag vaknar vid nio så är sängen tom. Jag går upp och rotar i skafferiet efter något som kan likna frukost men inser att vi borde ha handlat mat kvällen innan. Med en kopp te i handen går jag ut och sätter mig på verandan i min Ed Hardy-bikini som jag inte använt sen jag köpte den i Thailand i vintras. Solen skiner och jag slår mig ner i en solstol och tittar upp i himlen för att se om Herr Flygare kommer förbi med det lilla flygplanet.

Jag har uppenbarligen missat honom får jag veta när han kommer tillbaka runt klockan halv två, han passerade ett par hundra meter ovanför stugan redan tidigt på morgonen då jag tydligen legat kvar i sängen.
Vi far iväg snabbt som blixten till Ludvika centrum och inhandlar nya fiskedrag, lite byggprylar och mat!

När frukosten har landat i magen vid fyra på eftermiddagen så är det dags för det stora projektet, att angöra en brygga, eller snarare att bygga den.
Med allt annat än stil och finess så lyckas vi bygga en stomme som vi på något sätt får ner i sjön, sen är det bara att bygga vidare, planka för planka och reglar med jämna mellanrum.

När solen plötsligt försvunnit så inser vi att klockan närmar sig elva och det är faktiskt dags för mat. I vår nyinköpta fyndgrill steker vi en fläskfilé och hinner inte mer än att äta upp den innan vi faller till sängs, ledbrutna.

När jag vaknar på morgonen så har jag ingen som helst aning om vad klockan är. När jag sedan upptäcker att den är halv tolv så blir jag chockad. Halv tolv?! Jag har inte sovit till halv tolv sedan jag var tonåring! Jag gissar på att vi är ganska slut i kropp och huvud.
Efter frukost är det dock dags att sätta igång, vi har ju helt klart missat många byggtimmar på att ligga och sova.

Hela dagen och kvällen går åt till bryggbygget. När själva flytbryggan är klar så ska den gamla rivas och fem stycken långa och tunga järnrör ska dras upp ur dybotten. Klockan fullkomligt springer iväg och när den passerat elva så säger jag stopp, nu ska jag hem.
Lite snabbt plockar vi ihop våra prylar, städar efter oss och packar in oss i bilen. Vi kör på bensinångor fram till Västerås. Trots att vi passerat två bensinmackar på väg dit så vägrar han att stanna trots att mätaren säger att vi inte har någn bensin kvar, han ska tanka i Västerås säger han, jag säger: dum killgrej!
Runt halv två på natten kommer vi äntligen hem och det är absolut inga problem att somna!

Somna aldrig osams, det har Robert Broberg sjungit om i sina texter och jag är böjd att hålla med, utan att tralla.
Torsdagkvällen är bra tills jag kommer hem från kalaset hos Ida, då har vi ett ”jag är trött och hungrig”-tjafs.
– Du gjorde ju så.., – men när du sa det…, – du brukar alltid…, – är det så du vill ha det?

Han menar att vi ska sova på saken, så vi sover på saken, rygg mot rygg. Men när jag vaknar igen så har ingenting förändrats av sig själv under natten som gått. Jag har känt hans varma kropp mot mig under natten men när jag vaknar så drar den sig undan mig igen, påkommen för att ha legat för nära för aktuell humörstatus.

Det meningslösa jiddret är kvar, det som inte leder någonstans förutom till ett dåligt humör. Så jag startar fredagen helt energilös med påsar under ögonen och undrar oroligt hur helgen kommer att bli.

På eftermiddagen så lastar vi jeepen med helgprylar och åker mot Ludvika under en obekväm tystnad.
Vi kommer fram runt åtta på kvällen och går direkt ner till bryggan och kastar efter fisk. Jag får en gädda på kroken två gånger men den är inte beredd att bli av med sin frihet än utan sliter sig båda gångerna. Näckrosorna håller oss sysselsatta ett tag i alla fall och vi kastar bort två drag innan vi ger upp för kvällen.

Strax efter att vi satt oss inomhus med varsin cider så börjar regnet ösa ner utanför. Irritationen mellan oss är nu borta och vi tycker om varandra igen. När klockan passerat midnatt kryper vi ner, tätt ihop i den stora sköna sängen och somnar.

Jag vill inte gå upp ur sängen! Hans kropp är så varm och mjuk, och hans armar runt mig vill inte släppa taget – förräns det ringer i hans telefon och han rusar upp, försenad till ett möte med någon kund. Då inser jag att jag också måste kasta mig ur den nu tomma sängen, slänga mig i duschen och fara iväg till jobbet.

Kvällen innan är grillkväll. Jag kan inte påminna mig om att jag haft så många grillkvällar förut som jag har nu. Anders, Therese och skrutten kom på besök och höll oss sällskap vid middagsbordet. Dom är föräldrar nu och kan inte äta samtidigt eftersom skrutten behöver uppmärksamhet. Livet har förändrats, och jag tror att ingen längtar tillbaka till det gamla. Det var bra då, men nu är nu och nu är bra!
Himlans bra faktiskt!

Igår tog det mig en timme och fyrtiofem minuter att ta mig till södra sidan av stan! Flygnissen skulle likaväl ha kunnat bott i Gävle, det hade tagit mig lika lång tid att köra dit, fast köra är ju precis det jag inte gjorde eftersom jag mest stod still.
Att sitta fast i bilköer kan jag göra mig helt vansinnig. Det är sjukt frustrerande att tillbringa sin tid i en bil som går framåt med två meter i taget. Att det inte finns någon genomfart utanför Stockholm är pinsamt dåligt.

När jag väl kom fram så gick vi ut och åt på det lokala haket. Fisken där var definitivt inte av samma kvalitet som den som kommer direkt från havet efter en mellanlandning på grillen men allt fungerar om bara hungern finns där, och det gör den ju oftast.
Vi tog med oss en påse godis och en hyrfilm hem och bäddade ner oss framför den stora bioduken och hade myskväll. När filmen var över så var trafikkaoset glömt för länge sedan. Det är tur att man inte är mer långsint än så!