Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Du är vad du äter! Betyder det att jag är en smörgås?! Ja, jag gillar bröd, mackor och te duger åt mig i de flesta fallen.
Nu är jag ingen hängiven tittare på just det programmet men jag har sett det ett par gånger när jag har zappat runt i jakt på något spännande.

Det som upprör mig är slöseriet med mat. De dukar upp ett stort bord med olika kaloribomber och desserter som skulle få vem som helst att bli sockerstinn. För att förnedra ”tjockisen” ytterligare så geggar Anna Skipper runt med maten för att visa precis hur äckligt det är att det finns någon som frivilligt vill vräka i sig allt fett.

Ja, visst är det kanske en droppe i havet men även i Sverige så har vi människor som inte alltid har råd med mat, uteliggare som gladeligen skulle lägga på sig ett par bilringar för att klara vintern bättre, gamlingar som kan unna sig fikabröd en gång i månaden på sin magra pension. Måste man slänga maten? Om jag satt hemma i soffan och hade festat till det ordentligt på en barnmatsburk till middag så skulle jag känna mig mycket upprörd när jag tittar på programmet och ser hur de slösar med mat, bara för att vi där hemma ska kunna roa oss över hur misslyckade vissa personer är.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha en egen Anna för att få lite press på mig hur jag ska äta och sporras till att träna, men jag skulle aldrig, aldrig, ALDRIG ställa mig halvnaken inför Sveriges befolkning och visa upp mina fysiska och psykiska brister för att ge Er en timmes undehållning, så mycket kommer jag aldrig att bjuda på.

Alla ni med Icakort fick troligtvis precis som jag hem den där vanliga reklamen om billigare varor tillsammans med räkningen. Skillnaden den här månaden var att de börjat med personlig reklam, de erbjuder sina kunder rabatt på ett urval av de varor man har handlat mest av. Tydligen så handlar jag mest prickig korv, Yoggi, trosskydd och ädelost.

Det känns lite lustigt att någon sitter och tittar på min shoppinghistorik, inte ens jag vågar titta på den. Nu förstår jag förstås att det inte är någon manuell hantering på utskicket men fortfarande så förs det statistik på mitt shoppande.

Jag har inte orkat bry mig om mediabevakningen om FRA-lagen och uppror mot kameror på allmänna platser och allt vad det nu finns. Borde jag vara upprörd? Varför ska jag bli upprörd? Jag resonerar nog lite som att, om jag inte gjort något fel så borde jag inte vara nervös. Men…å andra sidan så beror det ju på var informationen hamnar. Jag har inget intresse av att mina samtal, mail och sms dyker upp på någon slasksida om 10 år för att det fanns en lucka i säkerheten, samtidigt som att jag gärna skulle vilja att intressanta fakta kunde tas fram om jag utsattes för ett brott på något sätt. Hm, tydligen så hade jag åsikter om det här ändå men som vanligt så är jag alldeles för bra för att argumentera mot mig själv vilket gör att jag inte kan välja sida.

Hur kommer det sig att vi är så ivriga att känna ett barns kärlek? Jag tillhör inte katergorin barnkär. Barn har aldrig intresserat mig i speciellt långa stunder, visst…om de är söta och jollrar lite gulligt så får dom min uppmärksamhet tills de börjar grina eller jag tappar intresset men jag är inte som syster som kan underhålla ett barn en hel dag utan att tappa energin.
Det här betyder dock inte att jag inte vill ha egna barn, för det vill jag ha om jag skulle hitta en lämplig man att avla på samt en man (förhoppningsvis samma) som jag vill leva med.
Trots det svala intresset för krypen så bultar mitt hjärta när jag känner hur mycket kärlek som strömmar ut ur en liten människas kropp.

I fredags så mötte jag, pappa och Eva upp Wille och hans familj (och Kattis då) på en liten restaurang i Söderköping. Wille och jag har inte sett varandra på länge vilket gjorde mötet ännu roligare. Jag satt bredvid honom medans vi åt och han verkligen slösade ömhet på mig. 5-6 gånger under måltiden kom en liten arm krypandes runt min hals för en minuts kram och gos. Han tittade djupt in i mina ögon med sina stora blå och smekte mig på kinden om och om igen.

Vad händer med all den ömhet som barn har när de är små? Var tar den vägen? Är det så att den försvinner när vi upptäcker att livet inte är en räkmacka, när vi upptäcker att det finns annat än bara godhet runt oss? Skulle vi leva i en fantasivärld om vi behöll den naivitet vi har som små?
I vilken ålder försvinner godheten? Hur kommer det sig att barn redan vid tidig ålder lär sig att ljuga för att göra det lättare för sig själv? – Har du ritat på tapeten?
Det naturliga svaret blir ”nej”, trots det uppenbara.

Föds vi med insikten att man klarar sig bättre genom att ljuga eller är det så att bebisarna är så utvecklade att de genomskådar oss redan som små när vi vuxna ljuger om att läsk är vuxendricka, att godiset är slut, att tomten bara kommer till snälla barn….att tomten finns osv.
Hur många gånger per dag ljuger vi vuxna för barnen? Det skulle nog vara skrämmande att räkna på det. Hur skulle livet se ut om vi inte använde nödlögner?
– Nej, du får inte äta mer godis nu för då blir du tjock! Och om du blir tjock så kommer alla att reta dig.
Hur skulle det påverka en liten 2-åring när han/hon växte upp?! Är det ens rimligt att begära av alla att man alltid ska tala sanning?

Jag anser mig själv vara extremt ärlig, men om jag skulle räkna på det så kommer det nog ut fler (nöd)lögner per dag än vad jag vill tro om mig själv. Med denna insikt så undrar jag hur jag ska kunna se mig själv i ögonen på morgonen och tro på att mina påsar under ögonen inte beror på ålder, att jag kan röka ett tag till utan att det skadar mig, att jag kommer att få ett lyckligt liv utan att jag behöver anstränga mig själv, att det inte är så långt kvar till våren…ja jösses. Kanske är det så att alla lögner går åt till en själv för att man ska kunna leva ett lyckligt liv?!

Ja, så har jag hamnat på ön igen. Igår for jag ner med pappa och Eva medans Kattis åkte med en sjungande Wille och föräldrar. Efter ett samtal med Kattis insåg jag att jag valt rätt bil för avkoppling, Wille sjöng VÄLDIGT högljutt i bakgrunden och hade gjort så konstant hela bilresan. I vår bil så lyssnade vi på ABBA…på band….(det finns dom som använder det fortfarande….i alla fall pappa) i 10 minuter, sen så åkte vi i tysthet.

Stugan var precis lika fin som den var när jag lämnade den sist, det hade varit jättekonstigt om det inte var så. Min målning på utsidan såg däremot sådär ut eftersom jag blev överraskad av ett oväder sist jag höll på, men det är ju toppen…då kan jag sysselsätta mig en sommar till.

Något som retar mig är att fisken verkar ha rymt…till varmare vatten?!

Finns det verkligen så gott om småfisk i havet att mitt bete inte duger att nosa på ens? Inte ens ett ynka litet napp fick jag. Varje gång jag ställer mig med ett spö i handen så tror jag att jag ska få 5-kilos gäddan eller laxen på ett par kilo. Den känslan brukar gå över efter cirka 2 minuter och 25 sekunder då jag anser att de borde ha upptäckt min blingbling-fisk.

Wille hade ungefär samma tålamod som mig, han ställde sig och petade med spöt i vattnet (fiskade) och när vi skulle gå så var hjärnan inställd på ett nytt projekt direkt och han slängde därför spöt i havet.

Julbord…hur falskt klingar inte det ordet en regnig och mörk oktoberdag?
I går kväll så inbillade jag mig att det var snö ute och tomten stod runt knuten och väntade på alla snälla barn (finns det såna?). Antingen så var jag dålig på att fantisera eller så fick jag inte de rätta förutsättningarna för jag fick ingen magisk julupplevelse.
Jag är lite halvt nyfiken på om det faktiskt kan vara ett rekord att äta julbord så här tidigt. Och…vad vinner man i sånt fall?

Nu är jag ju inte så otroligt imponerad av julbordet i sig, det brukar oftast bli att jag slänger i mig lite sill, några köttbullar och i värsta fall ett par korvar, men hur exklusivt är det egentligen? Dessertbordet däremot har en dragningskraft på mig som jag bara inte kan stå emot. Dessvärre så var det inga oemotståndliga läckerheter som dukats upp för kvällen och knäcken som jag längtat mest efter var redan slut när det var dags för mig att gå lös på efterrätterna. Mina kärlekshandtag är dock tacksamma för allt uteblivet frosseri.

Kvällen blev i alla fall kanonrolig! Vi hade superbra underhållning med sång och show och tog över uppträdandet själva på dansgolvet när showgruppen tackat för sig. När klockan närmade sig midnatt så kände jag tröttheten komma över mig och beslöt mig för att göra en Houdini (även kallad Solan) och ”försvinna”. Väldigt listigt så lurade jag alla genom att gå mot toaletterna men vek av till trappan upp och tog hissen från våningen över till mitt rum. När min chef sedan….kraschade i sängen tre timmar senare så var jag så nöjd med att ha fått tre timmar mer sömn än henne (och betydligt mindre sprit i kroppen).

Kan någon radera Katrin Schulman från jordens yta? Vem är hon?! Vad gör hon i tv? Hon kan ju inte ens läsa av promptern! Hon är ingenting! Hennes hålögda, stirriga blick och galna mun skrämmer mig! Jag vill springa och gömma mig i mammas famn!

Hon kan ju inte ens presentera ett program!

-Ehh, nu kommer ett program om ehhh…..dess, eeeeh death, eeeh deaf people…..alltså döva, fniss. Ja, jag kan ju inte säga något om det för jag vet ju inte, jag är ju inte….typ döv (tugga tugga tugga).

Vem är ansvarig för att man måste möte hennes nuna när man slår på tv´n? Vad har hon gjort förutom att vara tillsammans med Alex Schulman? Till och med den deformerade nörden tröttnade ju på henne! Jag är trött på henne redan nu och då är det ändå första gången jag sett henne i rörligt format och hört henne prata samtidigt! Jösses!

Ännu en natt med sjukt mycket sömn! Två långa nätter och jag är tillbaka på rastlösnivån igen, fantastiskt! Att få vakna av sig själv är riktigt skitschysst och definitivt något man borde få göra varje dag!

Eftersom fredag och lördag ägnats åt återhämtning av en hektisk arbetsvecka och förberedelse inför en ännu stressigare vecka så var jag tvungen att göra lite nytta idag. Tre stora kassar med diverse sängkläder och annat junk, samt en stor påse med tidningar fick jag med mig ut ur lägenheten i förmiddags. Hur mycket skräp kan man samla på sig egentligen?!

När jag åkte mot återvinningslådorna stötte jag på Wille med familj och fick ett par snoriga kramar av busungen.

Eftersom vädret var som vilken solig vårdag som helst (varför kallar man alltid höstens soliga dagar för vårdagar? Eller är det bara jag som gör det?) så passade jag på att kela med bilen och vattenslangen. Jag stod och funderade i flera minuter om jag dessutom skulle vaxa den, men kom fram till att jag kunde kratta lite löv istället för att få en ursäkt att vara ute i det härliga vädret (och plussa lite på mammakontot förstås).

Den här synen möter mig varje dag när jag kommer hem, jag blir precis lika förvånad varje dag. När blev plötsligt träden gulröda? Det måste ha gått över en natt då jag sov väldigt djupt! Jag är van vid att mötas av gröna löv eller inga alls, inte ett färgsprakande virrvarr som ser ut att vara på väg in i köket. Det är en fantastisk syn faktiskt och har fått mig att dra på smilbanden nästan varje dag den här veckan.

Reklamen som går på tv just nu med isbjörnen som försöker ta sig upp på isblocken som går sönder berör mig. När jag sedan får se nallen galopperandes skutta fram i snön och göra kullerbyttor så värmer det mitt hjärta. Jag blir alltid förvånad över vilka saker som lyckas ta sig in i mitt innersta och rubba känslorna. När jag ser reklamen så önskar jag mer än något annat att björnarna ska få behålla sina isflak.

Vad gör jag? Vad skulle jag göra? Vem skulle jag ringa? Vad var det som var så viktigt att komma ihåg idag? Varför skickade jag inte hem det där mailet som skulle påminna mig om något?

Det pågår ett raveparty bland cellerna i mitt huvud och jag inte är inbjuden! Just nu så skulle jag kunna tänka mig att prova på både det ena och det andra för att få lite lugn och ro där uppe. Jag tycker mig minnas att jag hört att hjärnan ska rensa bort all onödig information (eller om det var öronen som tar bort oljud?) men städgubbarna i mitt huvud har tydligen formaterat (formattera är en svensk felstavning, intresseklubben anteckar) om hårddisken totalt för hur jag än letar efter innehåll så hittar jag det inte.

Gör jag saker krångligare än vad dom är? Idag satt jag och pratade lite med mamma om mitt badrum som ska bombas för att sedan byggas upp på nytt. Jag har gått och oroat mig för hur många pengar jag ska lägga ner på det, hur mycket tillval jag ska välja att betala ur egen ficka osv. I dag blev det plötsligt så enkelt. Jag behöver inte välja till en massa extra lyxiga grejer, jag bor på 40 kvadrat! Jag kommer inte bo här i all evighet så varför ska jag lägga massa pengar på de fyra kvadraten som kommer att tjäna mig en kort period av mitt liv?! Nej, det får bli enkelt….så att jag kan lägga pengarna på roliga mc-prylar istället.