Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag vet inte om det beror på det att jag är blond eller bara förvirrad, men HUR kunde det bli fredag så här snabbt?! I måndags kändes det som en evighet till nästa helg och nu är den plötsligt här. Det känns som att jag ältar det här ganska ofta men trots mina (få) år på nacken så har jag fortfarande inte vant mig vid det.

Mamma läste upp en artikel för mig igår där det stod att man är som lyckligast när man är mellan 60 och 70 år. Det är helt galet att det ska ta 60 år att komma i fas med livet för att kunna börja njuta. Jag vill ju vara som lyckligast nu, idag, imorgon…ända tills jag dör! Fast…å andra sidan så är det ju lite glädjande att höra det eftersom jag har något att se fram emot. Nu förstår jag visserligen att lyckan inte kommer serverad på ett fat samma dag som jag fyller 60 år, men det känns tryggt och skönt att höra att det finns hopp om en lycklig framtid, även som gammal.

Sedan kan man ju fråga sig vad som gör att man är lyckligast som gammal. Kan det vara så att vi äntligen vågar släppa alla våra hang-ups, komplex och tar livet som det kommer, lever en dag i taget istället för att rusa iväg och försöka hinna med alla måsten och borden?

Idag kan vi läsa på Aftonbladets löpsedel att Pernilla Wahlgren och Joachim har flyttat isär. Det lyckliga paret lyckades visst inte heller med det stora projektet att hålla ihop en familj. I ett och ett halvt år klarade de av att leva tillsammans med sitt kärleksbarn. Hur svårt ska det egentligen vara? Har vi blivit lata och bortskämda med åren? Byts man ut om man glömmer sätta locket på tandkrämstuben eller bädda sängen? Kommer det att finnas några äktenskap om tio-tjugo år som håller, i nöd och lust? Eller, kommer det finnas några äktenskap överhuvudtaget?

Är det inte lite sorgligt att läsa om alla andras tragedier? SKA vi läsa om andras tragedier? Kan det inte vara så att vi genom just uppmärksamheten på dessa låter ungdomen tro att det är okej att tröttna och sluta kämpa? Men å andra sidan, vad är det som säger att det inte är rätt att bryta och gå vidare med någon annan som kan göra en lycklig…..en stund?

I samma tidning påstår teologen Susanne Wigorts Yngvesson att ”tvåsamhet kan vara osunt”! – Jag vill inte döma ut tvåsamheten helt, men det tål att funderas på om vi egentligen drivs av motiv att härska över den andres kropp”.

Hu, jag ryser av obehag när jag läser vad hon skriver. Vågskålen väger definitivt tyngre åt tvåsamhet för min del, men som jag tidigare har tjatat om så är jag en ganska naiv person. Vad är det egentligen som säger att jag levt i tvåsamhet i tidigare förhållanden? Jag tror naturligtvis det, men vad vet jag egentligen? Det är i alla fall ingenting jag tänker luska i, det känns inte som det finns något att tjäna på det.

Jeans! Det är inte så enkelt som det låter. Jeans är en hel vetenskap! Själv har jag för första gången på säkert 15 år gått och köpt mig ett par Levisjeans. Idag köper man inte Levis längre, min garderob innehåller Wrangler, Replay, Fornarina, Claes Göran och andra diverse märken. När jag var (mycket) yngre så hade man liksom inget val, det var Levis 501 som gällde, det var inget snack om saken. Om man sparat tillräckligt länge eller varit ett snällt barn så kunde man köpa ett par för runt 500kr, sjukt mycket pengar.

Det var riktigt illa att försöka förklara för mamma och pappa sedan varför jeansen efter en kort tid ”gick sönder” på knän och i rumpan, så där lagom modernt som det skulle vara då.
Idag gråter jag över att mina absoluta favoritjeans just har gått sönder, det är några få trådar som fortfarande håller ihop dom och modellen har naturligtvis utgått.

Första gången jag avvek från mina manchesterbyxor eller chinos var när jag fick min brors jeans som han växt ur. Det var en modell som såg lappad ut runt om, helt fantastiska i mina 10-åriga ögon. Jag vet inte hur länge jag gick med dom men de var definitivt en storfavorit i många år.

När jag sedan gick i åttan eller nian så blev jeans med revärer modernt. Jag hade ett par jeans som jag sprättade upp och sydde in vita revärer i som blev hur coola som helst. Den insikten förändrades dock väldigt snabbt när jag klivit av tunnelbanan bredvid skolan och jag plötsligt fick panik; jag kunde inte gå in i skolan med dom byxorna! De var helt enkelt FÖR mycket. Tur att man hade en mamma som skämdes lika mycket för dom som jag gjorde, hon ställde i alla fall upp och kom dit med nya byxor.

Nu är det tomt och fult! Fortsättning följer…

Idag ska badrummet hemma hos mig vandaliseras. Gubbar i björnkläder kommer skoningslöst riva ner tapeterna, kasta ut toalett, handfat och badkar för att lämnas på någon öde soptipp för att måsar och andra skräpfåglar ska kunna bygga bo i mitt gamla handfat.
Nej okej, det kanske inte är riktigt så det fungerar, men man vet aldrig. Jag ska rista in mitt namn i badkaret för att se om det dyker upp i någon kohage till sommaren.

Så, vad gör man när man är utan badrum?! Flyttar hem till barnrummet hos mamma förstås. Fast så mycket barnrum är det ju inte med tanke på att jag bara bott i det rummet någon sväng när jag var runt 20-21 år och precis avslutat ännu ett av mina förhållanden. Jag är bra på att avsluta, desto sämre på att påbörja. Snart ska jag påbörja ett nytt förhållande med mitt nya badrum, det ska bli roligt!

Tiiiiiiime, is on my side…yes it is! Eller ja…det beror väl på vad man är ute efter förstås, men tiden springer iväg och plöjer genom veckorna utan rim och reson. Den efterlängtade julresan hägrar i horizonten och kommer att vara över mig vilken dag som helst om det fortsätter i den här takten.

Nu har jag äntligen fått på vinterdäcken! Det känns som en stor lättnad. Igår sken solen hela dagen vilket inbjöd till ett par timmars krälande runt bilen. Nu är jag redo för snö! Let it come!

Kvällen tillbringades på Patricia av alla ställen. Till middag blev det en alldeles perfekt tillagad oxfile med de rätta tillbehören. När vi sedan blev utslängda ur middagssalen så började prövningen. Alltså, dras slödder till drägg? Jag har inte sett så mycket slemmiga och skrämmande människor sedan…..jag var på Patricia sist, vilket säkert är 10 år sedan, minst!

Inte nog med att hälften av dem var läskiga från början, nu sprang folk dessutom runt med påklistrade, blödande sår, bandage, svarta sminkade ringar runt ögonen och döskallar hängandes runt armen. Utklädnad är ju en sak, men när vuxna män kommer utklädda i utmanande klänningar och sminkade ner till tårna så blir jag rädd på riktigt. Då har man liksom tagit det ett steg för långt.

Runt två så lyckades vi ta oss därifrån och hånlog lite åt packet som stod och köade för att få komma in på horbåten. Jag hoppas verkligen att de visste vad de köade till!

På vägen hem i bilen så hade jag redan i tankarna kommit innanför dörren och lagt mig i sängen, men strax innan Rissne så var det en bil som bestämt sig för att ligga på taket i diket. Eftersom lysena fortfarande lös när vi kom så insåg vi att olyckan precis inträffat och blev tvungna att stanna. Jag sprang ner till bilen och såg att det satt folk upp och ner i bilen, hängandes i bilbältena. Det såg inte alls så skönt ut och tanten i passagerarsätet var hyfsat skithysterisk. När polis, brandkår och ambulans komit på plats så gled vi därifrån, lite tystare och dämpade än innan.

I morgon bryter helvetet lös i mitt badrum! Nu åker läckande toalett och kran ut tillsammans med resten av trettiotalsinredningen! Tack för ett gott samarbete de senaste tre åren.

Nu kan jag vara öppet paranoid för jag vet att det inte är jag som varit hemma och lagt papp på golvet och flyttat skohyllorna in i vardagsrummet. Det rör sig gubbar i mitt sovrum! Jag har dessutom nu fått en bakteriesluss (dammsluss kanske) mellan hallen och sov/vardagsrummet, faktiskt ganska finurlig med en dragkedja insydd i plasten men….trots allt ett intrång i mitt privatliv!

Frågan är vad nästa steg är…..hur mycket ska jag tömma och när? De har ju redan flyttat skorna, kan jag avvakta och se om de flyttar mina kläder också eller verkar det snofsigt?! Kan man be dom laga lite middag till mig på samma gång så att jag har varm mat lagom till halv fem? Om de ändå befinner sig i köket så kan de väl göra lite nytta samtidigt?!

Jag har ätit sparris! I mitt stille sinne så tänkte jag att jag kanske blivit vuxen och utvecklat mina smaklökar, därför så tog jag en centimeterstor bit sparris tillsammans med gösen med hummersåsen….men det var fortfarande inte gott. Jag kommer säkert att fortsätta med att skrapa bort de kokta grönsakerna på tallriken i ett par år till.

Förutom gösen så har jag fått i mig anklever, kycklingfärsterrin (?) med kronärtskockssmet, scones med lemon curd och hjortronpudding med glass. Jag kan bara konstatera att jag har en alldeles för barnslig smak för att njuta av delikatesserna, eller så är det bara jag som vågar erkänna att jag inte går på alla finesser. Scones med lemon curd var i alla fall supergott, det smakade som mammas citronpaj och den är himmelsk!

I fem och en halv timme så har jag tillbringat min tid med att åka runt i en buss med 40 tanter och tittat på fyra olika hotell/slott och deras konferensanläggningar. Förutom att jag behövde lyssna på alla deras anekdoter om sina fisförnäma leverne så var det en trevlig tur. Jag erkänner lätt att jag blev förälskad i Ulvsunda slott, vilket fantastiskt hotell! Jag rekommenderar starkt att alla som har pengar över lägger det på en övernattning på slottet….och bjuder med mig.