Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte jag nu? Vädret fortsatte på temat regn även i morse, så när Therese ringde och frågade om jag skulle med en sväng in till stan så hakade jag på. När jag väl kom in så kände jag mig sådär dum som bara jag kan.
Fakta:
– Alla ungdomar har precis gått ut ur skolan.
– Pga ovanstående så har många börjat sin semester idag.
– Skattepengarna kom i veckan.
– Klädrean har precis startat.
– DET REGNADE!

Hur kunde jag undgå att tänka på detta när jag sa ja till att åka till stan? Det var folk ÖVERALLT!
Ingen flyttade sig för att släppa förbi min panikslagna kropp!

Och vad är dealen med klädrea? Jag avskyr klädrean! Samma dag som den startar så försvinner precis alla plagg som man ens skulle kunna tänka sig att ta på sig, istället så dyker det plötsligt upp udda batikfärgade 80-tals kläder som skulle få Madonna att bli generad. För mig är klädrean en period då jag gör allt för att undvika allt vad klädbutiker heter. Är det dessutom så att de startat den extremt mycket tidigare än vanligt? Jag kan inte komma ihåg att min panik brukar börja så här tidigt på året.

I morse hörde jag på radio att en av tio gråter bakom ratten när de kör! Varför gråter dem undrar jag?!
Visst har det väl hänt att man sitter i bilen och är ledsen och har gråtit någon skvätt då och då, men en av tio är ju mycket så det måste ju vara väldigt vanligt att det sker. Jag undrar hur de har ställt frågan i undersökningen, det är ganska stor skillnad på; har du någonsin gråtit när du kör bil/brukar du gråta när du kör bil?
Hur kommer man ens på tanken att undra om man gråter när man kör bil?

Jag är i alla fall en av de 58% av trafikanterna som sjunger bakom ratten, och där sjunger jag sjuuukt bra!

Solen skiner alltid på Gotland, eller var det inte så det var?
Idag gjorde den det definitivt inte i alla fall. Från klockan sju i morse så har det regnat mer eller mindre konstant.
Vi åkte upp till banan i förhoppning om att det faktiskt skulle lätta upp lite under dagen, men blev tokblåsta på det. Flera gånger under dagen så blev molnen mycket tunnare och ljusare för att i nästa ögonblick öppna upp sig och vräka ner ännu mer regn.

Redan innan lunch var jag tvungen att åka till stugan och byta ut mina blöta byxor och strumpor och eftersom jag inte hade flera lämpliga skor med mig så slutade det med att jag hade bajspåsar med dödskallar på innanför mc-stövlarna, med det fungerade för att hålla dem torra. Jag vill inte ens veta hur blöt jag skulle ha varit om jag dessutom kört hoj under dagen.

Lagom till kvällskvisten så åkte vi in mot Visby för att äta, ingen var redo för en fight med grillen i ösregn. Vi hann inte långt innan Bambi och minibambi tittade ut från skogen. Jag insåg ganska omgående att de tänkte inte vänta på sin tur och ställde mig hastigt på bromsen. Minibambi hann precis slinka förbi motorhuven och sladdade på asfalten av nervositet, men…båda sprang därifrån med både liv och heder i behåll, så det var ju positivt.

Efter en trevlig middag med massor av mat åkte vi hem mot stugan igen med förhoppning om sol imorgon.

Ojoj, hektiska dagar…men ändå inte. Det mest hektiska är nog allt folk runt omkring hela tiden, det är många viljor som ska paketeras ihop i en liten stugby.

Igår, strax efter tolvslaget när jag i lugn och ro låg och läste ett par sidor i min bok för att trötta ut ögonen så klampade plötsligt tio personer in i mitt krypin och sjöng för mig. Det var roligt, det var länge sedan jag blev uppvaktad på sängen, och aldrig av så många samtidigt dessutom.

På morgonen fortsatte det med Prillan och Josefine som kom med morgonfika och skönsång, tänk så mycket upmärksamhet man kan få på en och samma dag…bara för att man fyller gammal tant. Fast så värst gammal blev jag ju inte, allt beror på vad man jämför med och där kan jag välja själv vem jag ska mäta mig mot.

Mot eftermiddagen for vi in med en tjejbil och en killbil mot Visby för lite shopping, och det var precis vad det blev…lite. Visbyborna tar visst vara på sin fritid, för alla butiker stängde redan kl 18 så jag hann bara shoppa chokladpraliner, men det är verkligen inte fy skam det heller. De otroligt söta sängkläderna jag såg i ett skyltfönster hittade jag dessutom på nätet så nu har jag beställt hem såna också, så slapp jag släpa på dem hem till Bromma. Smart!

Kvällen tillbringade vi på Munken där vi efter lång väntan fick otroligt välsmakande mat, det var mycket lyckat.

Efter ett glas bubbel till Uno-spelet så var i alla fall min dag över och jag somnade mycket nöjd i den sura stanken från soptunnan i köket.

Efter fem dagar på Gotland så börjar jag nu känna en liten längtan hem till mitt eget krypin. Inte för att jag inte har det bra, men att ha folk runt omkring sig dygnet runt är en prövning för en eremit som mig.

De tre bankörningsdagarna har varit helt perfekta! Vädret kunde inte ha varit bättre och motorcykeln har gjort sitt allra bästa för att hjälpa mig att komma runt på banan i ett säkert skick, nu är det bara hastigheten kvar och den hänger på mig och min gashand.

Med lite (mycket) tur så ändrar sig vädergudarna angående kommande helg och ger oss sol istället för de regnmoln som just nu visas på väderkartorna. Solen skiner alltid på Gotland, eller hur var det nu?!

Igår sken solen riktigt ordentligt och kroppen fick ta mycket stryk eftersom jag bara vägrade att gå in även efter att ha fått en lagom soldos. Det värmde rätt bra på flera ställen på kroppen i natt, jag var liksom min egen värmedyna.

I morse var det dags att åka bort med svarta faran till Honda för en 100-mils service. Av en ren händelse så fick jag låna min gamla, fina hoj för att åka till jobbet med.
Jag blev dock väldigt överraskad när jag satte mig på den för att köra iväg. Den första tanken som for över mig när jag satte mig på den var; vilken klump!!

Att gå från den ena till den andra, nu när jag ändå fått köra en del med svarta faran var som natt och dag! Den kändes 20 år äldre och 100 kg tyngre. Nu är den gamla visserligen sjukt snygg, men inte fasiken är den i närheten av den nya för att inte tala om köregenskaperna.
Vilket bra köp jag har gjort! Som Prillan säger; jag behövde den!

Nu är det bara en liten dag kvar innan det är dags för Gotland!

Det snöar ute!
I alla fall så ser det ut som det! Fina, vita snöflingor yr runt i luften och letar sig in i ögonen, näsan och munnen, om man har otur att ha den öppen. Jag vet inte om de kommer från alla maskrosor eller någon annan grönsak men överallt samlas tussarna. För att inte behöva anstränga mig i onödan så tänkte jag vänta tills det lugnat ner sig innan jag ska försöka få bort alla tussar som blåst in i min lägenhet.

Jag vet inte varför men just nu känner jag ett sånt enormt behov av att ha ett litet hus. Troligtvis beror det förstås på årstiden. Tanken på att kunna promenera ut barfota i en trädgård och sätta mig och dricka mitt morgonte eller bara lägga mig och mysa i en solstol får mig att vilja springa ut och köpa första bästa hus, som är rött med vita knutar (förstås).

Hemnet bjuder på många olika tänkbara alternativ som jag faktiskt skulle kunna överleva med, visserligen så får man väl pruta lite på avståndet från Bromma, men så länge jag inte är VD för företaget jag arbetat på så får jag nog leva med det.

Vad är det med folk?! Klockan sju i morse vaknade jag av att grannarna i huset mitt emot roade sig med en slipmaskin. Visserligen så är det vanlig arbetsdag för vissa, men klockan sju måste man väl fan inte sätta igång?! Ja, jag brukar vakna halv åtta ändå när jag är ledig men jag vill inte vakna av oväsen!
Och hur kommer det sig att det plötsligt blev tyst klockan 10? Var det verkligen så viktigt att slipa just på morgonkvisten?

Förutom allt oväsen och att jag har ont i halsen idag igen så rider maran mig om nätterna. Min bebissömn är bortflugen och jag vaknar flera gånger per natt av att jag kastar mig runt i sängen, jättestressad över något. Är det för mycket begärt med lite harmoni i mitt liv?

Gårdagen började inte alls bra trots att en långhelg låg framför och hägrade. Kroppen var tung, helt slut på energi, halsen värkte och huvudet led fortfarande av sviterna från tisdagens migrän.
Trots att smhi hade utlovat fint väder så låg molnen mörka och tunga över stora delar av Stockholm, så istället för att åka och hämta hojen så åkte jag hem och övermannade soffan.

Runt kl 18 så ringde Jenny och lyckades övertala mig på något sätt att klämma i mig i skinnstället och hämta cykeln, så då blev det så. Hon hämtade upp mig i Bromma och vi stekte in till Sveavägen.

Jag hann knappt hoppa av svarta faran innan massa potäter kom och slet av mig min tröja och på åkte en medlemströja istället! Jag är nu en Potatis! Många av er har naturligtvis ingen aning om vad jag pratar om, men det är okej för…..jag är en Potatis!

Efter cirka 20 mils körning på norrsidan och massa skitsnack så körde jag hem, i min nya tröja, full av energi och en bortglömd förkylning!