Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hoppsan! Nu hamnade jag där igen! Jag snubblade och hamnade i svackan, den där som jag kan innan och utan, jag vet precis hur gropen där nere ser ut. Jag trodde nog att jag skulle se livet ur en annan synvinkel ett tag men så slängde någon illvillig ande ut ett krokben för mig som jag mer än gärna snubblade över. Om jag kunde lära mig att se mig för var jag går så kanske jag någon gång skulle kunna undvika gropen, men det lär väl dröja innan jag lär mig!

Som vanligt när tankarna trycker på i huvudet så satte jag mig i bilen och körde utan mål. Den här gången hamnade jag i Sigtuna, på mitt och mina syskons landställe. När jag forcerat djungeln med min älskade svarta riddare så kom jag fram till gläntan där den lilla gula stugan står. Jag gick upp på altanen i solnedgången och tittade ut över skogen och sjön och tog mig en funderare på om jag faktiskt skulle stå ut med att bo där ute i skogen. Det kom definitivt ett lugn över mig som kändes behagligt.

Det tog mig knappt 20 minuter att ta mig från landet till civilisationen, visserligen så åker jag sällan till jobbet klockan 21 på kvällen, men om man räknar med lite marginal för trafik så är det fortfarande jämförbart med vad det tar till jobbet idag.

Blir jag lycklig om jag köper ett hus? Eller blir jag bara med hus fast fortfarande lika ensam? Skulle jag fixa att dra igång ett bygga-hus-projekt? Ska det verkligen vara så svårt att hitta någon jag kan dela mitt liv och husprojekt med? Myggen delade definitivt mina drömmar med mig ikväll.

Om någon hade stått och sågat upp stugdörren med motorsåg i natt så hade jag nog inte vaknat av det. Jag är förvånad över att jag ens klarar av att andas när jag sover eftersom jag är som en klubbad morot när jag är på det humöret.
Klockan stod och ringde från klockan sex, när jag hörde den klockan fem i sju så trodde jag att det var första gången den ringt. Visserligen så behövde jag ju inte gå upp så tidigt men det visste jag ju inte då.

De tre förmiddagspassen gick bra utan några större vätskeförluster, värre var det efter lunch då man svettades av att finnas till och då var det ändå innan jag ens tittat åt skinnstället. För att få tillbaka lite energi så sjönk jag djupt ner i min solstol och blundade ett par minuter…trodde jag. Tydligen så somnade jag ifrån alla motorcykelljud, skrikande barn och den skrikande tutan som jag satt tio meter ifrån, för att vakna upp en timme senare, som sagt….jag sover djupt.

En halvtimme efter sista passet och den otroligt välbehövda och underbara kallduschen så brakade det loss med en ordentlig åska. Det blixtrade stup i kvarten och hela stugan vibrerade varje gång det dundrade, det var nästan så att jag faktiskt tyckte det var lite för läskigt.

Efter att det värsta ovädret dragit förbi så fick jag grillat med skitsnack i solnedgången, det var en trevlig kombination!

Idag var det dags för avfärd till Knutstorp för två dagars körning. Det hade inte krävts mycket för att jag skulle ha struntat i det och även när jag kommit halvvägs och satt och svettades i lånebilen utan AC med fönstrena nervevade och håret flygandes överallt så var jag fortfarande sugen på att vända.

Resan ner gick dock bra, jag gasade på bra och sjöng till all musik jag kunde hitta på radion. Dock blev det mer och mer pratstationer ju längre ner i landet jag kom. Gillar inte smålänningar musik?

Jönköping tog mig med storm som vanligt! Eller det är väl egentligen precis innan Jönköping, strax efter Gränna, när man kommer upp på höjden och ser ut över vattnet. Det är alldeles underbart fint och jag blir lika tagen varje gång jag passerar det stället. Där skulle jag lätt kunna ha mitt lilla hus med den enormt vackra utsikten!

Det var faktiskt ganska nära att jag stannade bilen för att ta ett dopp. Bikinin låg ju ändå i väskan liksom. Men som vanligt är allt en tävling, det gäller att komma först till slutdestination och efter att ha kört non-stop i flera timmar så kändes det som att jag skulle förlora massor av tid om jag stannade, dessutom så hade ingen kunnat rädda mig om jag skulle förfrusit i vattnet, så det var säkrast att fortsätta.

Väl framme så var jag naturligtvis först, men fan vad tråkigt och folktomt det var att vinna.

Ibland är livet bra och ibland suger det mesta. Igår när jag stod i mc-kläder och svettades i solen för att jag glömt tagit ur galondelen ur mina goretexbyxor så kände jag mig lite smått irriterad (ja jag vet…hur tänkte jag nu?).
Det var inte helt enkelt att slita av sig galonbyxorna i baksätet på en bil med skinnsäten och sedan få på sig de svettiga byxorna igen utan att ramla ur bilen.

Dessutom så väntade jag bara på att bli prejad av vägen av galengubben som hoppade på mig sist jag körde där.
Men, på vägen hem när jag lämnat skitvägen bakom mig så hade jag kul! Lite aggressioner bakom visiret kanske inte alltid är så dumt. Den dåliga körningen i onsdags bleknade bort ur minnet när jag på egen hand fick köra hem igår.

På kvällen njöt jag av gott sällskap och massor av god mat och då menar jag verkligen mat i mängder! Som tur var så hade jag dessutom lyckats med tårtan som jag fick recept på efter förra tjejmiddagen, så jag behövde inte ens skämmas.

Så…för en dag som var dömd att bli jobbig från början så blev den faktiskt helt okej. Nu väntar jag bara på dagarna som ska komma över okejnivån. :naiv

Sommar och sol, vi har kort tajt kjol och vi vill ha dig…
Ja, så kort eller tajt kjol har jag kanske inte, den går nästan ner till knäna men det viktiga är att det är kjolväder och det är alldeles underbart! Problemet som uppstår när det är så varmt är att man blir så matt, allt det man drömt och planerat om att göra under vinterns kalla kvällar känns plötsligt så betungande när solen steker kroppen.

Men misstolka inte det här som gnäll om värmen, för mig får det gärna vara 28 grader varmt minst 10 månader om året, sen så kan jag ta en månad med riktigt mycket snö och en månad vår. Ska det vara för mycket begärt tro?

Idag under den stunden jag faktiskt var på jobbet (det blev en lite väl lång lunch med olika ärenden), så var det enda jag hörde ute i korridorerna: trevlig semester!
Alla ska tydligen ha semester! Det kanske man borde skaffa sig? Jag läste häromdagen att hjärtat mår dåligt av att inte ha ett par sammanhängade semesterveckor och jag vill ju inte skada hjärtat i onödan så man kanske skulle fundera på det där med ledighet.

Jag är skakad och näst intill i chocktillstånd!

Vet ni hur hemskt det känns att falla 80 meter i 120 km/h? Det vet jag!

Man hinner bara med en enda tanke; nu dör jag!

När jag långsamt hissades upp meter för meter i Gröna Lunds attraktion Fritt fall så kröp skräcken fram i mig.
Cirka 10 centimeter fanns det att sitta på och min rumpa är definitivt inte 10 centimeter, kroppen var helt utelämnad till de slitna byglarna och det lilla, lilla säkerhetsbältet mellan benen!

När jag sedan befann mig 80 meter ovanför trygg asfalt så var jag förfärligt skräckslagen, så där på riktigt, och det var dessutom sekunderna innan de tiltade ner vagnen så att jag hängde nedåtlutad för att kunna se eländet nedanför.

Marken kom rusandes mot mig i en alldeles vansinnig hastighet och jag var helt övertygad om att absolut inget skulle kunna få stopp på vår framfärd.
Nu överlevde jag ju uppenbarligen men så här två timmar senare så är kroppen fortfarande i upplösningstillstånd. Jösses!

Vet ni förresten att saltomortal betyder ”dödssprång”? Lustigt sammanträffande…

Varför ligger alltid paraplyet där det gör minst nytta?
Det spelar ingen roll var man är när det regnar för paraplyet är oavsett vad, aldrig med när regnet kommer.
Mitt paraply ligger jättebra i bilen, det används aldrig eftersom det extremt sällan regnar just i bilen. Å andra sidan skulle det kännas väldigt onödigt att gå runt och dra på ett paraply i väntan på regn som kanske inte kommer (ingen verklighetsuppfattning här inte).

Regn är förvisso inte alltid dumt, idag passade det mig utmärkt då jag fick gjort massor av saker inomhus som låg och väntade på mig. Så, tills nästa vecka då den riktiga sommaren faktiskt kommer så får det regna hur mycket det vill! (Fast lite mindre väta skulle ju inte skada…).

Varför har alla hissar en spegel?
På väg upp till hotellet i Västerås så dök frågan ned på mig när jag stod och såg på mig själv i det hemska och kalla ljuset från hisstaket. Varför måste vi se på oss själva när vi åker hiss? Det finns inga speglar i tunnebanan, i bussar och på tåg, vad jag vet, men i hissar så är det tydligen extremt viktigt.
Är det för att man ska kunna se panikens ansikte när hissen fastnar? Ett grymt påhitt för klaustrofobiker – lär känna ditt riktiga jag! Se dig själv bryta ner!

Alternativet för de som inte är rädda måste ju vara att de kan stå och klämma finnar under tiden de väntar på hjälp, vad skulle det annars finnas för orsak till att den är där?
Själv tror jag alltid att speglar på platser som inte är helt uppenbara är skumma, det sitter säkert en kamera eller liknande som sänder ut bilder till en uttråkad vakt som sitter nere i en källare och gör fula saker. Men vad vet jag…jag kanske bara är paranoid.

Jag tycker inte om Västerås!
Redan i morse när jag irrade in mig i stan och parkerade i garaget mitt i stan så kände jag obehag, jag kan inte riktigt svara på varför, men det fanns bara där.
Under dagen när jag har varit nere ett par gånger på gågatan för att hämta lite frisk Västeråsluft så kommer känslan tillbaka.

Jag tycker människorna är läskiga och jag känner mig otrygg bara av att stå utanför hotellet, och då pratar vi dessutom om Västerås i dagsljus.
Jag har absolut ingen logisk förklaring till varför jag känner som jag gör, det bara är så. Jag ska lägga mig tidigt idag och ge den en ny chans imorgon.