Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Sextiotusen kvadratmeter har jag helt och hållet för mig själv och det känns alldeles underbart, just nu!
I förmiddags så frågade jag mig själv hur jag självvalt kunde välja att vara i Stockholm på min lediga tid. Det krävdes inte lång betänketid för mig innan samma ouppackade väska som precis lämnat ön åkte in i bilen igen och fick åka snabbfil till ön.

Visst var det så att det gjorde lite ont i kroppen när jag mötte massor av motorcyklister men det får jag ta igen en annan dag.

Istället för att åka direkt till ön från hamnen så tog jag en sväng runt öarna runt omkring och toknjöt av frihetskänslan som grabbade tag i mig.

På eftermiddagen så fick jag ett sånt plötsligt infall på att jag skulle bada så jag orkade inte ens gå de 30 metrarna till stugan för att hämta min bikini. På bryggan slet jag av allt och hoppade (dvs gick ner för stegen) i det 18-gradiga vattnet. Antingen var jag väldigt törstig eller varm inombords för doppet var alldeles underbart och jag låg i till och med i flera minuter.

I en timme satt jag sen på bryggan som gud skapat mig och bara njöt av solen, värmen och tystnaden. Vilket paradis det är här!

Ögonen fastnade på något som såg ut som en minikänguru som satt på klippan vid vattnet, den var sådär liten som flodhästen i reklamen på tv och den hade vita öron. Jag förstår förstås att det inte var en känguru eftersom de inte gillar att bada…vad jag vet, men den var fin. Min starka migränmedicin jag tog i morse visar verkligen resultat! Bra skit!

Vissa mornar så avskyr jag att vakna ensam! I morse var det en sån morgon. Vädret var grått och det blåste in kalla vindar genom myggfönstret och jag hade inte alls någon lust att gå upp. Jag låg kvar i flera timmar och dåsade till och från tills naturens krafter satte in och jag var tvungen att gå upp. All ork och energi som jag hade igår försvann tydligen under natten på något konstigt sätt, kanske ska man stänga fönstret på natten för att förhindra krafterna att smita ut.

Runt lunch så tittade jag åt färgburkarna och bytte om till målarbyxor för att i nästa sekund ta av mig dom igen och packa ihop mina pinaler. En timme senare var jag på väg hemåt i söndagstrafiken. Jag har sagt det förut….men Söderköping är verkligen helt värdelöst att ta sig igenom på söndagar! Halvvägs hem så ångrade jag mig redan att jag lämnat ön! Ibland är det verkligen helt värdelöst att vara så jävla velig som jag är.

Istället för att åka hem så åkte jag till Camilla och Jenny som fikat sig igenom hela dagen och skickat uppmuntrande sms till mig på vägen hem. Vi drog iväg och handlade mat och proppade oss fulla med grillat och hallonpaj och kom fram till att vi nästa gång skulle skippa middagen helt och bara äta paj och grilla marshmallows!

Så det blev definitivt en trevlig kväll som var helt värd resan hem men sen om jag stannar hemma så länge känns väldigt tveksamt just nu!

Oj vad jag gillar att vakna tjugo över sex på morgonen, kunna vända mig om och somna om igen! Det är en lyx!
I morse så låg jag i sängen ända till halv tio och kände mig riktigt bortskämd!

Vädret var molnigt men varmt så jag passade på att fortsätta min målning av stugan utvändigt och slängde med utemöblerna av bara farten. Runt lunch så fick jag veta att jag skulle få besök av fyra hojkompisar och fick plötsligt bråttom att skapa fika. En rabarberpaj och kladdkaka lyckades jag mixtra ihop alldeles lagom till gänget sladdade in i hamnen.

Det blev ett snabbt besök men åh så trevligt! Jag är ju galet förtjust i att vara här på ön men lite sällskapssjuk blir jag i mellanåt. Med nyvunnen energi av rabarberpajen (nej, jag orkade inte smaka båda) så åkte målarbyxorna på så fort de lämnat mig och jag fick målat två halvväggar till, dvs så långt upp som jag når utan stege.

Nu ska jag ut och sätta mig på klipporna och se på solnedgången och föra en intelligent konversation med mig själv och jag!

Nu var det för länge sedan som jag var i stugan! Jag kände det redan när jag kom ner idag och fick en skymt av ön från hamnen. Hur rastlös jag än må vara så stabiliserar jag mig när jag kommer till ön.

Det tog väl visserligen bara en timme från det att jag kommit hit tills jag stod med målarburken i hand och målade utsidan på stugan, men det är ju bara terapi. Att stå i sina skitigaste kläder och måla och göra något som inte kräver tankearbete måste vara den absolut bästa medicin som finns, mot allt!

Vad skönt det vore om min bil gick i warp speed så att man kunde vara här på två röda om en ångestattack skulle gripa klorna i en, då kanske man skulle kunna bli normal i slutändan. Men å andra sidan så borde jag inte klaga över två timmars resväg, det gör man ju lätt av med hemma i soffan var och varannan dag utan att ägna en tanke åt tidsåtgången.

Mitt största bekymmer nu är om jag i morgon kommer vakna till fåglarnas kvitter eller havets skvalpande vågor. Nu är livet så där bra igen!

Apropå ändrad status som jag pratade om igår eller nåt så hade jag en sån där humörsskiftning i morse då jag ifrågasatte hela min existens. När ångesten kommer så slår den till med både högern och vänstern. Det är som när man var liten och ramlade på rygg, allting snurrar, man tappar luften, tror man ska dö, men man överlever alltid på något finurligt vis.

Dagen blev i alla fall inte ett dugg väntad, precis som vanligt. Min plan på att ligga i gräset och njuta av solen försvann i samma ögonblick som jag slog upp ögonen och tittade ut. Den där stora solen som smhi skröt om låg väl inbäddad i stora, mörka moln. Så, reservplanen blev att söka upp regnet i Karlskoga istället, där vet man i alla fall att det alltid regnar så det blev ingen överraskning när torkarbladen fick börja nöta gummi när jag närmade mig Örebro.

Efter ett spännade race där håret reste sig på armarna och magen levde berg-och-dalbana så gick dagen över till kväll med grillning och skitsnack med regnet forsandes runt omkring! Imorgon är en ny dag, med mer regn! Då ska jag nog inviga min kamoflagefärgade regnponcho och se hur väl kamoflerad jag är bland alla färgglada racehojar och bussar.

Har du inte facebook? Sorry, men då är du bortkopplad från världen!
På FB så händer allt! Du får veta allt du inte visste innan, det du trodde att du inte behövde veta och allt du inte ville veta om dina nära, kära och övriga ytliga bekantskaper.
Vad gjorde vi innan FB? Så här mycket har jag aldrig vetat om mina vänner, jag vet vad de äter till frukost, vad de känner, tycker och vad de gör minut för minut. Lite överdrivet kanske men inte så mycket som man kan tro. Plötsligt delar man med sig av precis allt man gör och tänker utan att ens fundera på sin i vanliga fall viktiga integritet.

Tack vare FB så inser jag även att jag inte är så konstig som jag kan tro ibland. Det verkar som att alla människor har sina upp och nergångar med jämna mellanrum. Statusen man läser på vännernas sidor är som ett skrik på hjälp; skitdag, sanningen gör ont, livet suger, lita aldrig på människor, osv. Folk i allmänhet har uppenbarligen riktigt dåliga dagar också! Nästa dag läser man att livet är alldeles underbart, solen skiner, fåglarna kvittrar och grodorna hoppar högt, osv.

Det är ju tur i oturen att de flesta eländen snabbt går över, men ska det verkligen hehöva vara så varierande hela tiden? Måste man ha borderlineliv hela tiden? Vad är det för fel på ett jämt flöde? Skulle vi bli uttråkade då och leta problem? Troligtvis, vi är ju bara enkla människor!

Sa jag förresten att jag har semester? Status: Livet är bra!

Det gör ont att leva! Ja, i natt gjorde det det fysiskt i alla fall. Min stackars högerarm var helt förbrukad efter en dags slipande och lackande så den pulserade och värkte något enormt när jag skulle försöka sova. I brist på annat så låg jag och tänkte på att jag kanske överansträngt den och hade fått en muskelinflammation eller liknande som gör att jag inte kommer kunna köra den nu ompysslade hojen. Men sen kom jag på att jag inte brukar vara en hypokondiker och då gick det över och jag somnade.

En annan stor nyhet är för övrigt att Britney Spears var ute och promenerade igår – MITT I STAN och SNABBT! Det var knappt att hennes livvakt hängde med skriver Aftonbladet. Stackars Britney som har en livvakt med så taskig kondition att han inte skulle orka springa efter henne om hon blev kidnappad! Själv så har jag så dåligt flås att jag inte ens skulle orka skriva en så stor rubrik som handlar om hennes uppmärksammade kvällspromenad.

Vad är det för människor som går på en jazzfestival? Uppenbarligen så är jag en av dem, men utöver det så är det mycket konstigt folk, ibland till och med ganska otippade personer.

Jag fick även för mig att det var extremt många homosexuella par som hittat dit, men det kan ha varit en ren inbillning att jag bara råkade se gosandes par av samma kön hela tiden.

Jag avskyr jazz! Den musikstilen stoppar jag i samma fack som dammsugarljud, det är enerverande och jättejobbigt att lyssna på. Nu var det tack och lov inte knäppa-med-fingrarna-jazz som vi lyssnade på utan det var sköngungande musik, sån där som jag skulle kunna spela rätt högt i min bil.

Med utsikten över vattnet bakom scenen, en varm langos i handen och härlig musik så hade jag och syster det oväntat trevligt!

Det toppenfina vädret som utlovades idag gick på halvfart. Solen sken då och då men den kalla vinden slet och drog i mig när jag satt och kämpade för fullt med mina kraschkåpor.
Jag hade redan igår bestämt mig för att ta tag i kåpprojektet. Nu har de där stackars kåporna legat i garaget i snart två månader utan att komma till användning och jag känner en stor motvilja till att sätta på dem på cykeln innan de blivit färglagda.

Så, i morse gav jag mig ut på jakt efter slippapper och färg. Det var lättare sagt än gjort eftersom någon EU-regel tydligen inte tillåter mackarna att sälja sånt längre. Till slut hittade jag i alla fall det jag skulle ha och satte mig för att slipa…och slipa…och slipa. Trägen vinner säger dom och det stämmer ju, men så här när jag är klar med allt slipande så är jag mör i hela kroppen. De där sprayburkarna är tydligen till för skogsarbetare med hårda nypor, själv fick jag använda båda händerna för att orka hålla nere sprayknappen hela tiden. Ja jag vet, klena fingrar!

Aldrig har jag varit så (hög på färgångor och) skitig från topp till tå som när slipningen var klar och då var det ändå innan jag fixade till lite färgklickar som komplement på den skitiga kroppen.

Nu har jag målat alla delar förutom sidokåporna, sen om det blir snyggt eller inte är en helt annan fråga, färgglatt lär det i alla fall bli.