Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vilken galen helg! Det känns som att jag inte suttit ner och bara varit ens en minut under dagarna som gått, fast så var det ju det här med mitt opålitliga korttidsminne också. Jag tänkte på det häromdagen när jag som vanligt räknade stegen upp till kontoret, vad är det för mening med att räkna stegen om jag ändå inte kommer ihåg hur många det är? Då kan jag ju inte dubbelkolla att det stämmer nästa gång jag går i trappan….fast det är kanske därför jag räknar dom om och om igen, för att jag glömt bort antalet?!

Hojen har fått arbeta i helgen och det har varit alldeles underbart! Jag har kört både fredag och lördag natt och det var spännande. Jag har till och med lyckats med att kombinera kräftskiva med hojåkning och det var coolt. Så nu har jag ätit kräftor två gånger i år – nykter! Min senaste fylla var i och för sig i mars så det var väl inte någon stor nyhet att jag var nykter igår också.

Vet ni förresten att kräfthattar passar jättebra på hjälmen? Jenny och jag fick erfara det igår kväll när vi skulle ut på våra turer under kvällen. Villkoret för att vi skulle få smita från festen var att vi åkte runt med kräfthattar på hjälmarna.
Det var länge sedan jag blivit så utpekad och skrattad åt! Vart vi än kom så pekade folk, och genom mina splitternya, jättebraiga öronproppar innanför hjälmen så hörde jag deras skratt eka efter mig. Visserligen så får jag väl erkänna att även jag satt och skrattade hjärtligt i hjälmen när jag låg och körde bakom Jenny och varje gång min skugga jagade ikapp mig och jag såg den konformade figuren på mitt huvud.

Min förhoppning var förstås att hattarna skulle blåsa av, och vi gjorde verkligen ett försök att köra ifrån dem men de satt fast med monstertejp, omöjliga att bli av med. Men, vad gör man inte för att få lite uppmärksamhet, nu har jag fått så att det räcker hela året ut i alla fall.

Mitt jobb är verkligen omväxlande, man vet aldrig hur dagen ska börja eller sluta. För närvarande så har ruljansen inte satt igång på riktigt men inom de närmsta veckorna så är jag övertygad om att jag kommer veta att jag lever.

Fokus i höst verkar vara den stora skrämmande grisinfluensan som media propagerar om. Nåde den som inte har backup-planer för kommande pandemi. Vaccinationscentralerna sitter och gnuggar sina händer och räknar på hur många miljoner som kommer att rulla in under hösten när paniken sprider sig bland Sveriges befolkning. Häromdagen så satt jag och min kollega och ägnade tid åt att räkna hur lång tid det skulle ta för en ensam sköterska att vaccinera alla invånare i Sverige och vi kom fram till att det skulle ta henne 6,16 år om hon jobbade 40 timmar i veckan och la fem minuter på varje patient och då var det bara en av de två sprutorna man ska få dessutom.

Själv får jag samtal och mail från säljare som vill ha möte med mig för att kunna presentera och demonstrera deras handdesinfektionsprodukter! Jag kan nog på rak arm räkna upp minst 57 andra ämnen som känns mer intressant att sitta och lyssna på!

Jag har panik!

Panik över att motorcykelsäsongen har ett slut! Slutet är visserligen inte här än men jag kan ändå se det runt hörnet och jag vill inte det! Det är alldeles för få onsdagar i veckan, jag vill ha gruppkörning varannan dag, minst! Kan inte folk bara sluta ha att liv utanför motorcykelvärden, åtmistone under sommaren!

Den här känslan återkommer varje höst när jag har fått lite vana på hojen och känner mig säkrare i min körning och då är det ju extra orättvist att man ska behöva börja tänka på den begränsning som ligger framför en.

Vad ska man göra i vinter? Det här är en dålig hobby att syssla med eftersom man lider ett helt halvår varenda år när man inte får utöva sin favoritsport! (Ja, jag tycker jag får kalla det för sport eftersom jag får träningsvärk av den när jag tagit i ordentligt).

I fem-sex månader framöver så kommer jag att gå runt och fundera på varför jag inte gasade mer på alla bandagar och varför jag inte övade på att köra på bakhjulet, varför jag inte körde oftare på gatan osv. Sen kommer jag tänka att jag ska ta igen allt det nästa år, så fungerar jag…år ut och år in! Men nästa år…då!!

Nu har alla hurtbullar på jobbet satt igång med förbränning av sommarens grillsynder. Det pratas dagligen poäng, kolhydrater, GI, detox, hårdträning osv vid lunch och fikaraster. Som den gourmet jag är så vet jag inte ens vilken mat som innehåller kolhydrater, som jag sagt förut – mat är ett nödvändigt ont för att stilla hunger, svårare än så är det inte.

Det moderna i sammanhanget är att det inte bara är det kvinnliga könet som engagerar sig i viktminskning längre utan killarna verkar ha precis samma ångest över degklumpen som missklädsamt hänger över bältet.

Min våg visar för närvarande låga siffror trots att jag varken dietat mig eller hållt igen på sötsakerna, snarare tvärtom! Men de kilona kommer tillbaka snart lika säkert som att Linda Rosing kommer göra bort sig i media igen, men för tillfället slår jag dövörat till alla bantningstips.

Oavsett vikt så känner jag mig fortfarande jäst! Allt är så mjukt! Var är alla hårda, tuffa muskler som jag borde ha? Måste jag jobba för dem?!
Det känns som att det börjar bli dags att ge mig ut på mina promenader igen. Nu börjar det bli svalt på kvällarna och lite blött och ruskigt. Jag tycker absolut det är mer njutbart att vara ute och traska i regn och rusk än i finväder, det gör det extra skönt att få krypa ner i ett varmt bad när man trotsat vädergudarna. Om jag bara kunde få min Ipod att fungera som jag tycker att den ska fungera så skulle jag börja förbereda lite schysst marschmusik, det var länge sedan jag köpte musik så det måste ju innebära att det finns hur mycket som helst att välja på.

Hysterin över vikt är verkligen uppåt väggarna egentligen. Att gå ett halvt liv och må dåligt över att man är för tjock och att dra in på alla njutningar för att man ska komma i ett par för små jeans är inte rimlig någonstans. Det finns alldeles för mycket godsaker för att leva på det sättet!

Idag träffade jag min lilla älskling!

Det var utan att överdriva en hel evighet sedan sist och det tyckte uppenbarligen snutten också. När jag mötte honom i dörren så stod han nästan tårögd, med sina händer i mina och tittade grundligt på mig i flera minuter innan Meckar Micke lockade med bättre underhållning. Nu har det ju kommit en ny liten bebis till familjen men än så länge så är det bara en….bebis och Wille är ju Wille liksom! Min goaste lilla sötnos!

(En gammal bild, men så funktionell).

I morse tog jag sovmorgon en timme, mest för att kompensera att jag skulle åka till skräckdoktorn, ja han som håller på med tänder alltså. Har man inte skött sig så får man utstå tortyr med långa, läskiga och vassa verktyg, så att missköta sina tänder måste ju innebära att att man har en självplågande sida i sig?!
Jag har skött mig! Besöket var över på mindre än fem minuter. Mina monsterlånga borstningar framför tvn varje kväll måste ha gett resultat för han var jättenöjd där bakom sitt munskydd när han petade runt i mitt gap med sin sylvassa tortyrpinne.

Tandläkaryrket är verkligen inget som någonsin lockat mig. Jag som inte ens klarar av bär i min yogurt på morgonen skulle troligtvis kräkas var och varannan dag över att behöva se ner i patienternas unkna matöppning, för att inte tala om alla olika varianter av andedräkter som florerar runt och kan ta död på flera utrotningshotade arter av blomflugor.

Nu är det ett helt år tills jag ska möta läkaren igen, ett år av febrilt tandborstande, plackgurgling och frenetiskt tuggande på tandtråd, allt för att få ett nytt bokmärke till samlingen.

Igår fick vi en försmak på vad hösten har att erbjuda, det var halvstorm ute och kalla vindar slet tag i allt som stod ostadigt eller hängde löst. Det känns så otroligt orimligt att jag för lite mer än en vecka sedan låg i Skärgården och njöt av den fantastiska sommar(vecka)n!
I samma sekund som jag började tänka arbete så gick sol- och värmeguden och la sig. Ska vi ha höst nu? Varför har ingen varnat mig? Jag är inte beredd!

Alla de vardagliga rutinerna samlar sig på hög på mina axlar, jag kommer att få ryggskott vilken dag som helst! Styrelsemöten, tvättider, jobbmöten och kommande resor. Hur ska jag placera in allt det i mitt semesterfirande huvud?

Mina tankar just nu rör sig mest runt frågan om det är bäst att lämna Sverige i november eller januari. När är man i mest behov av att slippa Sverige? November är ju definitivit en månad som är lång, tung och extremt mörk, fast å andra sidan så kanske våren kommer snabbare om man far och flyger i januari?! Hm, dra lott kanske?!

Hur kan man ha en bakissöndag trots att jag var nykter igår?
Halv nio vaknade jag första gången men då tyckte jag att jag var värd mer sängtid och somnade därför om igen. Ibland är sängen verkligen den absolut bästa platsen att vistas i, oftast på morgonen också, av någon underlig anledning.

Gårdagskvällen tillbringades på ett bärgningsflak i regnet på Sveavägen. Vid närmare eftertanke så är det nog lika konstigt som det låter. Stockholm cruising utspelade sig mitt i stan och alla vi som tror att vi är normala stod vid vägkanten och tittade på brylkrämseländet med hackande tänder och blöta kläder.
Hade det inte varit för att jag fick umgås med goa vänner så hade jag nog valt att stanna hemma i värmen istället (framför min nu fungerande tv).

Så, om inte min syster tvingat upp mig i morse för att dra ut och leta mat så hade jag nog legat kvar i sängen och softat hela dagen och avverkat ett par filmer. Nej, det är klart att jag inte hade gjort eftersom min främsta egenskap nu för tiden är rastlösheten, men jag hade velat kunna göra det i alla fall.

Istället fick syster äran att umgås med en zombieliknande varelse på ett cafe på Kungsholmen med en ägg- & kaviarmacka i truten, så rätt!! Fler caféer borde förstå vikten av det enkla här i livet. När jag vaknar och är hungrig så vill jag ha frukost. Det spelar ingen roll om jag nu skulle vakna klockan 16 på eftermiddagen, jag vill ändå inte ha biff med pommes eller russinbröd med köttbullar, rödbetssallad, ruccola, brie, strömming eller vad det nu må vara, jag vill ha frukost, som tex ägg och kaviarmackor, scones med hemlagad hallonsylt eller rostat bröd med ost och marmelad (pannkakor skulle jag kunna stå ut med också)!

Jag ska öppna ett cafe som serverar frukost dygnet runt! Det är aldrig fel tid för en Nutellamacka!!

Idag freakade jag ur, ordentligt! Till och från nu i flera veckor så har mina kanaler och internet bara försvunnit för att vid vissa tillfällen visa sig en kort stund. Eftersom jag haft semester och inte varit hemma så mycket så har jag inte lagt ner så mycket energi på att reta mig på problemet utan överlåtit det till grannarna att lösa problemet.
Nu har jag uppenbarligen inte speciellt handlingskraftiga grannar, eller så har de bara ett liv utanför etern för de har inte gjort något åt felet.

Så, i tisdags så ringde jag ComHem (vi börjar oooom igen) och hamnar på plats 53 i kön. När jag kom fram meddelade jag dem om felet. I onsdags så fick jag ett sms från ComHem där det stod att de åtgärdat felet. Kanon!
Just på grund av detta så blev jag väldigt förvånad när jag fortfarande hade en svart tv med texten ”ingen signal” när jag kom hem i onsdags kväll, däremot så hade jag internet! 1-0

Torsdag morgon; ringer ComSkitHem. ”Du är nummer 42 i kön”! Glöm det! Jag skickar ett halvdrygt mail om det kvarvarande felet och hintar om att de bör åtgärda det snarast.

Idag fredag, har jag ingenting! Nu jäklar!

Jag tror jag vunnit på lotto när det bara är 25 personer före mig i kön. Hinner göra en glassbomb på marängsviss under tiden (som kommer kristallisera sig bort i frysen).
När jag kommer fram meddelar jag med en ganska vänlig ton att nu får ni väl faktiskt ordna det här och jo det kan hon väl hålla med om. När hon sedan inte riktigt ger mig ett klart svar på att de kommer idag och ordnar det så börjar jag känna att jag tappar kontrollen. För att reta upp mig lite mer så utmanar jag henne genom att säga att hon kan kreditera min faktura för månadens uteblivna åtkomst.
Som svar på detta börjar hon rapa upp ett automatiskt svar på alla regler om hur man ska gå till väga för att få avdrag för ens uteblivna sociala kontakt med världen och DÅ brinner det till för mig! Eftersom jag tillbringat mer än halva mitt liv i serviceyrket vågar jag påstå att jag vet hur man behandlar missnöjda kunder och hon går inte på min linje! Hon har ju bara sin lilla manual att gå efter.
1. Arg kund skriker – säg åt dem att återkomma.
2. Kund ger sig inte – mumla massa paragrafer och be dem att återkomma.
3. Kunden lägger inte på – åååh, okej då. Kolla med en kollega.
4. Kunden är kvar i luren efter kollen med kollegan – dra några nya paragrafer.
5. Kunden motargumenterar FORTFARANDE (idiot) – okej….ge med dig då!

Kontentan blev att jag får kreditering på fakturan, MEN INTE FAN FUNGERAR TV OCH INTERNET FÖR DET!