Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Ibland är jag så puckad!
Jag har haft problem den senaste veckan med att få ut pengar ur bankomaten. Den har sagt varje gång att jag slår fel kod, vilket jag inte tycker att jag har gjort förstås, jag har ju koll på siffror, de är mina vänner!
I alla fall så har jag försökt i flera olika bankomater och har varje gång innan försöken tittat på koden vilket har överensstämt med sifforna i mitt kodminne och ändå har jag blivit nekad. Det känns lite som att bli nekad inträde till krogen fast man har åldern inne. Jag HAR ju pengar, det är mina pengar, ge mig dom bara!!

I igår bestämde jag mig för att försöka den sista utvägen, dvs att föra över pengar från krångelkontot till ett bankomatvänligt konto. Även här så behöver jag ju nu för tiden en kod för att göra detta och när jag för femtioelfte gången tittade efter i mitt kodminne så upptäckte jag att jag slängt runt två siffror. Hur gick det till?!
Nordea måste dock vara tankeläsare för trots att kortet inte ens har blivit spärrat av alla mina felslagningar så låg det ändå en lapp hemma i brevlådan med en påminnelse om min kod!

Vet ni vad? Nästa vecka kommer det snö! Det är det där vita som vi normalt har på vintern förutom i år då det bara verkar komma i flytande form. Men, nu ser det alltså ut att ljusna, bokstavligen, det ska bli härligt!

Byt däck, ta fram isskrapan och putsa vinterstövlarna, nu kör vi!

Nyaste snutten i familjen!

Efter ännu en dag på mässan bland 10.000 personer så kände jag mig inte redo för julbord när jag landade hemma i soffan. Efter en grymt skön tupplur på en halvtimme så kändes det en aningens bättre och jag tvingade mig att utföra gå-ut-ritualen.

Julbordet på Mälardrottningen var suveränt, förutom sillen som någon måste ha saltat två gånger för mycket. Jag var rejält hungrig och gick lös på minst en fjärdedel av det som fanns uppdukat inklusive kräftor! Fasiken vad gott det är. Hade jag varit lite skamlös så hade jag lätt kunnat ha min egen lilla kräftskiva men jag höll mig i skinnet och tog ett blygsamt antal.
När jag sedan fick syn på dessertbordet så ångrade jag mig bittert att jag ätit mig mätt på mat! Det var som himmelriket för gottegrisar. Lite knäck fick jag dock i mig men sen tog det stopp.

Det är ungefär här jag borde ha åkt hem, som jag planerade att göra.

Uppdelade i 7 taxibilar så kördes vi till Stockholms skitställe – Café Opera. Varför?!
Är det någon som faktiskt inbillar sig att det är roligt/coolt/inne/trevligt att gå dit?
Jag får en rutten syn på mänskligheten när jag blir ihopföst med wannabeklientelet som huserar där. Småtjejer som står och åmar sig framför champagneborden tills tuttarna trillar ut och matas med sprit som tack för showen och uppvärmning inför kommande nattaktiviteter och killarna som vräker ut sin solariebruna brynja med en storbystad blondin under varje arm.

I nästan en och en halv timme lyckades jag hålla paniken i shack men sen gjorde jag en Solan och smet hem till mitt kära, kära hem, dit inga backslicks har tillträde!

Åh, nu gjorde jag det igen! Jag gick bakom ryggen på mig själv och tog ett snabbt beslut som jag inte ens hade hunnit tänka över!

Dagen tillbringades på Stockholmsmässan bland tusentals förvirrade 18-åringar som ska bestämma hur sin framtid ska se ut inom kort. En kollega till mig berättade att hon läst att största drömmen för dagens skolungdomar är att ”arbeta” som modebloggare!
Det gör mig rädd, jätterädd! Om alla ungdomar ser Blondinbella som en inspiratör (Gud hjälpe oss) så har vi ett stort problem i framtiden!

Jag både skräms och imponeras av eleverna som nu är på väg ut i ”livet”! Många jag pratade med ska ut och resa under en längre tid och vet inte riktigt vad de vill göra i framtiden. Jag imponeras över bristen på rädsla att kasta sig ut i världen och få lära sig och uppleva andra kulturer, samtidigt som en del av mig vill vara trångsynt och säga åt dom att kamma sig och skaffa ett jobb. Det bästa är troligtvis att man själv fortsätter att jobba hårt så att jag kan försörja mig själv när jag blir gammal, för våra blivande vuxna verkar inte ha några planer på att bidra till min pension.

När det bara var tjugo minuter kvar till stängning av mässan så kom en monterkollega och berättade att han hade tagit svinsprutan. Så, utan att tänka så sprang jag dit och fick nålen i mig. Efteråt så kände jag mig lite stött över att jag inte tagit mig ordentligt med tid för att överväga för- & nackdelar, jag saknar liksom mitt officiella beslut!
Men, nu är det ju uppenbarligen för sent att älta händelsen, så nu ska jag fortsätta att må svinbra!

Idag mulnade jag till på eftermiddagen!
Trots att jag blivit väckt av klockan redan kvart i fem så höll jag humöret uppe.
Vi hade invigning på en ny butik och när kunderna släpptes in klockan sju så stod jag där leende och tog emot dom och hjälpte till med det jag kunde åstadkomma.
I vanliga fall så brukar jag stå ute vid entren och mata kunderna med kaffe och godis i väntan på att de ska få komma in i butiken så när jag kom på morgonen så var jag påpälsad till tänderna. När det sedan visade sig att jag skulle stå inomhus i bastuvärmen så åkte minst hälften av kläderna snabbt av.

Eftersom andra arbetsuppgifter pockade på min uppmärksamhet på kontoret så åkte jag dit runt elva när det första draget var över. När mailboxen öppnades så surnade jag till över hur många mail som kan komma in efter ett par timmars frånvaro och då önskade jag för ett ögonblick att jag arbetade ute i någon butik igen som på den gamla tiden. Den snabba tillfredsställelsen man kan få efter att ha gjort en bra affär och fått en nöjd kund går inte av för hackor. Ja, nu är det projektsolan som pratar igen, alla uppgifter med ett avslut fungerar bäst för mig!

Av någon konstig anledning så blev jag inte lika tillfredsställd av mitt tvätta-kläder-projekt jag fick ta tag i när jag kom hem, trots att det fanns ett avslut på det också när sista strumpan var torr! Skumt!

Måndagar kan man starta på olika sätt, min startade med massage på jobbet. Det var inte något fel alls på en sån måndagmorgon, ja förutom att det gör ont då. Men först gör det ont och sen blir det skönt…har jag hört.

Nu går tiden försvinnande fort! Det är bara tre måndagar kvar tills solen kommer värma min frusna kropp och tårna får sjunka ner i varm sand. Kalendern är tills dess fullbokad med aktiviteter av olika slag så det kommer bara att säga vips, så är jag där.

När jag åkte hem idag så gick jag in på Ica för att handla lite bröd och ost, mat alltså. Jag vet inte hur det gick till och är väldigt frågande till det fortfarande, men helt plötsligt så hade jag stoppat ner ett monterbart pepparkakshus i korgen! Vad ska jag med det till? Jag har ju inte ens barn! Varför tyckte jag att jag behövde ett sånt?

Julen kryper på mig, julstjärnan är uppe och står i fönstret och jullyktorna hänger på balkongräcket och nu alltså pepparkakshus! Vad har hänt sedan förra året? Har jag glömt att jag inte gillar jul?!

Nu är det bråda dagar!
I torsdags var jag på en fantastisk konsert med Linda. En blivande leverantör bjöd med oss på en kväll med Brolle, Lena PH, Nanne Grönwall, Alcazar och Nina som underhöll oss hela kvällen. Det tog emot att sitta ner när alla fantastiska låtar spelades upp om vartannat men eftersom alla andra blev sittandes så gjorde vi också det.

Igår var det dags för den ökända kryssningen med Potatisarna. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte in till Birkaterminalen. Historier om tidigare kryssningar hägrade i huvudet och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Nu visade det sig att jag fick vara vuxen nog att ta mina egna beslut, och det gillar jag! Kvällen blev rolig och jag försökte så mycket jag kunde att finta mig bort från de värsta fyllskallarna och alla öl/drinkglas som riskerade att hällas ut över mig.
Runt klockan fem på morgonen så kröp vi alla ner i sängen och somnade in i de troligtvis ganska osanerade sängarna.

Resan hem idag var hyfsat lugn trots att jag brann till lite efter att ha hört ”fan, vad grinig du är” för 13:e gången. Jag har ett minimalt tålamod för personer som blir dyngraka och sen ska fram och jiddra med mig. Sen ska jag stå och ursäkta dom när de ber om ursäkt för sitt beteende. Jag är inte intresserad av det, okej?!

Varför blir vissa stötta av att jag inte väljer att dricka sprit vid vissa tillfällen? Det är väl mitt beslut? Att jag inte känner för att bygga upp en ny fylla dagen efter är väl inte deras bekymmer? Jag blir inte roligare för att jag står med en drink i handen. Eller har jag fel?
Oavsett så är det skönt att ha så många härliga vänner att umgås med!

I morse sa dom på radio att vi fått färre fetknoppar i landet! Det är ju säkert bra, fast vi får väl se hur det ligger till med det efter jul.

Men det jag tänkte komma till var just den här undersökningen. När jag får höra en sån sak så undrar jag; hur vet dom det? Hur vet dom vad som pågår ute i stugorna? Hur vet dom hur många fettklumpar som ligger kidnappade i sina egna sängar utan att kunna ta sig upp? Hur många pinnsmala människor döljer sig i skogarna utan att få göra sin röst hörd?

Hur många personer krävs för att kalla det statistik, för att kunna gå ut i media och påstå att Sverige blir smalare? Borde det inte varit troligt att man skulle ha någon i sin bekantskapskrets som faktiskt lämnat in uppgifter om sin vikt till undersökningen?

Om vi bara gissar hej vilt på att de haft 15,000 personer med i undersökningen, är det verkligen okej då att dra ett medeltal som gäller för ett antal miljoner människor?

Nyhetsuppläsaren avslutade snöpligt med att avslöja att varannan svensk dock fortfarande är fet! Vad säger det om oss egentligen?!