Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vet ni vad? Det ska snöa i morgon, på tisdag, torsdag och lördag! Alltså varannan dag, tio dagar framöver. Är det någon som driver med mig? Försöker driva mig till vansinne?

JA, det är mysigt med snö men nu har till och med plogningsbilarna gett upp. Om det inte skulle vara så krångligt att ta sig fram och parkera där det i vanliga fall finns parkeringsplatser så skulle jag inte gnälla men nu börjar det bli svårt att forcera de snövallar som tar upp parkeringsplatserna. Barnen har byggt skidbackar och labyrinter i korsningarna på väg upp till mig av snömängderna! Det är en chansning varje gång jag närmar mig korsningen om jag kommer möta en bil eller inte bakom skidbackarna.
Att man dessutom glider runt som en hjälplös vante bland parkerade bilar på vägen hem verkar inte heller beröra bilägare. Är dom inte ens rädda om sina bilar när de parkerar på halva körbanan?

Nu låter det säkert som att min tandvärk nått sin kulmen men det är snarare så att värken är på väg att släppa. Igår kväll så torterade jag tanden ordentligt med eltandborste tills hela huvudet pulserade av smärta och jag trodde att jag skulle dö tandbortsdöden. För att överhuvudtaget kunna tänka på sömn så fick jag stoppa i mig två stycken smärtpiller. Men det lönade sig tydligen för i morse så kände jag mig mer harmonisk och jag har hittills klarat en hel dag utan ett enda piller! Grattis till mig!

Åh, vad grinig jag är! Nästan hela världen suger och jag kan bara skylla på tandvärk!
I ett par dagar så har min ena visdomstand plågat mig dag som natt trots att jag knaprat piller och borstat den väldigt noggrant med bakteriedödande gele, vilket i sig skapar ilningar och smärtor ända ner i tårna. Det känns som att käken gått en omgång med Tyson!
Troligtvis blev det inte bättre av att jag stoppade i mig ett par gamla sega skumtomtar som låg och skräpade på jobbet, det var som en brottningsmatch för käken att få ner dom till lagom bitar att svälja.

Förutom gaddarna som pockar på uppmärksamhet så gör flytten det också. Det är ju länge tills jag flyttar men innan dess så ska lägenheten säljas och det gör den ju inte av sig själv. Fyra flyttlådor har jag lyckats fylla på bara ett par timmar och då har jag knappt börjat rota i alla skåp. Det ska fotograferas och besiktigas och skrivas kontrakt samtidigt som jag ska hinna jobba också och nej, det behövs inte fler timmar på dygnet för jag behöver sova ganska ofta, men fler helgdagar skulle passa bra just nu.

Eftersom allt annat går så himla snabbt nu så tänker jag skriva snabbt här också!
Så här var min helg:
Fredag kväll – fasiken vad trött och sliten jag var efter en vecka ute på vift i landet. Jag och syster premiäräter mammas goda semlor och somnar av tristess framför inspelade avsnitt av TV6 nya serie Legend of the seeker. Jag är barnsligt förtjust i äventyrsfilmer/serier så jag hade stora förhoppningar på den och hade till och med koll på startdatumet av programmet!

Lördag – Jag ska inte handla kläder eftersom jag ska spara pengar till huset men följer med syster ut som ska göra av med pengar och kommer hem med en dyr sommarklänning medans Kattis bara köpt strumpor. Varför är det alltid så?!
Kvällen tillbringar jag hemma hos Prillan som fyller X år (typ 25). Mina planer på att ta en tidig kväll går om intet eftersom vi har det så otroligt trevligt, så runt två på natten så kryper jag äntligen ner bland afrikalakanen.

Söndag – Inför kvällens äventyr så ställde jag mig i vintersolen och skottade fram en gång till garaget. Jag vill inte säga att den blev rak eller särskilt lätt att gå på men det blev en gång i alla fall, alltid något.
Efter att jag varit ute i Järfälla och tittat på några potäter som roade sig med att åka big-bag efter en skoter på mer eller mindre lyckade sätt så tog jag mina frusna fötter och åkte hem för att sminka mig så mycket att ett polskt tjackluder skulle ha blivit avundsjuk.

Efter lastning av hojar och skinnställ så drog alla PMC-tjejer (och några killar som skulle assistera) till ett garage i Slussen för fotografering.
Det känns som ett rent under att jag överhuvudtaget kom ner i skinnstället, jag förstår inte att det ska vara så taskig kvalitet på skinnställen eftersom de krymper varje vinter!

Efter att vi gjort vårt bästa för att se snygga ut på kort så lastade vi in allt igen och for hem. Att min hoj inte ville starta ser jag bara som en strejkåtgärd för att det är kallt ute, det löser sig säkert i vår.

Min omgivning skulle inte se mycket annorlunda ut just nu om jag så hade en papperspåse över huvudet! Vid närmare eftertanke så skulle kanske en papperspåse kunna få mig mer fokuserad på alla tankar som stör mitt vardagliga liv för närvarande. Undra hur folk skulle reagera om jag gick runt med en Coop-kasse på huvudet! Förutom det uppenbara problemet att jag skulle gå in i en och en annan lyktstolpe (och att jag bara har ICA-kassar) så vore det annars roligt att prova i undersökningssyfte.

Det snurrar runt tankar om besiktning, bröstpanel, rabattblommor, elräkningar, lagfart, banklån och tusen andra saker. Det ryms inte hur mycket som helst i det här huvudet!

Eftersom stora förändringar som till exempel en flytt uppebarligen skrämmer livet ur mig så borde jag istället tänka på alla posititva saker som blir i och med flytten!
Nu får jag ju min altan där jag kan sitta barfota och dricka te i lugn och ro på morgonen! Jag kan skaffa mig Singstar utan att behöva skämmas ihjäl för lyhörda grannar. Jag behöver inte diska för hand längre och tvätta kan jag göra när jag vill, eller i alla fall har behov av det!! Och köket är ett vuxetkök, ett sånt där stort (större än det gamla i alla fall) där man både kan baka och laga mat utan att behöva möblera om och jag får en ELUGN att använda mig av under mina bakorgieperioder!
Tur att det finns mycket grönområden runt omkring som jag kan promenera i när tjockisångesten kommer efteråt!

Nu börjar jag komma på rätt spår! Det är så här jag ska tänka!!

Nu börjar solkskenshistorierna om sent upphittade människor i Haiti tystna och världen samlas för att samla in pengar till det jordbävningsdrabbade landet.
När två veckor passerat så började mobilmasterna att fungera igen och den redan drabbade befolkningen fick plötsligt ta emot sms och telefonsvararmeddelande från omkomna familjemedlemmar och vänner som fastnat under byggnader och skrek på hjälp. Jag kan inte ens tänka mig vilken hemsk upplevelse det måste vara att ta emot såna meddelanden när man får höra dom för sent.

Världskända artister står på rad för att medverka i galor för insamling av pengar och även svenska stjärnor drar sitt stå till stacken. Idag läser vi om Carola Häggkvist som precis anlänt till Haiti för att hälsa på sitt kära fadderbarn som mirakulöst överlevt händelsen. Imorgon planerar hon att åka hem till honom för att prata och ge honom presenten hon tagit med – en parfym!

Jag blir alldeles stum!

Åh, jag gjorde en sån miss idag på flyget till Göteborg!
För att vara lite smidig och undvika att få köa bakom alla passagerare som ska packa in grejer på hyllorna, ta av sig jackor och bara vara ivägen så gick in via bakre ingången till planet. Direkt när jag kom in så såg jag ett ledigt 2-säte som såg stort och rymligt ut. Så fort jag satt mig så insåg jag dock mitt misstag, det var minst 30 centimeter mellan stol och flygfönster, det vill säga alldeles för långt för att sitta och luta huvudet mot när jag ska sova. Eftersom jag tyckte det var på tok för bökigt att gå upp och byta plats så gjorde mitt hemska misstag att jag inte fick en blund på planet ner och det har inte hänt så länge jag kan minnas.
Det positiva i det hela är att jag uppenbarligen var vaken när maten kom, så jag fick väl en liten belöning för prestationen ändå antar jag.

Väl nere i Göteborg så lekte GPSén lekar med mig och skickade in mig på en liten, kurvig och snötäckt väg som jag fick ligga och mesköra i flera mil innan jag äntligen kom till en större väg som kunde ta mig till Skövde. Nästa gång GPSén försökte lura mig så ignorerade jag den totalt, hur mycket hon än skrek åt mig. Eftersom tanten inte gick att stänga av eller sänka ljudnivån på så blev jag ändå lite upprörd på hennes tjat, trots att jag vann!
I morgon ska vi gå ännu en rond i snöstormen, det ska bli spännande att se var hon vill ta mig!

Den här helgen har varit extremt dyr för mig! Jag blåste 75.000kr utan att röra en fena och utan att egentligen få något för det!
I fredags så ringde mäklaren när jag var i Sälen och meddelade att jag skulle få (köpa) ett litet hus som jag vill ha och vi bestämde tid för kontraktsskrivning till idag, måndag. Så, glad i hågen så har jag förutom att vänja mig vid tanken att flytta från centrala Bromma åkt skidor och skoter till den grad att kroppen tjuter vid förflyttning idag.

Igår när jag åkte hemåt så fick jag det där sms:et som jag inte ville ha!! Något rikspuckospöke hade plötsligt valt att lägga sig i och buda på MITT hus! Mitt värstingdealade hus!!
När jag hade surat i minst två timmar så budade jag över puckot och han la sig direkt och då kände jag mig ännu mera grundlurad!

Så natten tillbringades i vånda med ett beslut som gick åt skilda håll varannan minut. Klockan fyra i morse vaknade jag och fick kämpa tappert för att tränga bort alla hustankar från min sköna nattsömn. När jag vaknade igen, då jag faktiskt skulle gå upp så var jag inte lika arg längre eftersom jag tänkte lite logiskt på att jag faktiskt varit beredd på att betala mer från början.

Min stolthet fick sig helt klart en törn av att jag kände mig lurad. Till och med när jag satt och skrev under kontraktet idag så velade jag fram och tillbaka om jag skulle resa mig upp för att gå, allt för att behålla min stolthet! Men så kom jag fram till att min behållna stolthet är inte mycket värd utan huset jag vill ha!

Idag har det ringt 19 gånger på min telefon och jag har fått 12 sms. Om jag hade varit en telefonist så hade jag kanske inte höjt på ögonbrynen men jag är ju inte det, därför förstår jag inte att telefonen går så varm. Någon dag ska jag leta fram mitt headset som ligger längst ner i väskan och koppla in den, jag riskerar ju förslitningsskador i telefonarmen för guds skull!

Förutom de vanliga samtalen så fortsätter felringarna att terrorisera mig. Idag lyssnade jag av Nordeas meddelande som lämnades på min telefon där den kvinnliga banktjänstemannen uppmanade Kerstin att återkomma för att meddela hennes kontonummer. Det var frestande att ringa tillbaka och uppge mitt nummer men jag har en känsla av att det kommer och biter en i röven förr eller senare.
Vad mer kan jag göra än att säga på telefonsvararen: Hej du har kommit till Solan….osv. Pratar jag i skägget? Sluddrar jag? Jag känner mig ignorerad faktiskt!

På jobbtelefonen fick jag dessutom en förfrågan från okänd avsändare om jag kunde stå som fotbollsmålvakt på lördag kl 11.10. Jag svarade att jag kunde försöka i alla fall. Jag vet ju att en boll är rund, hur svårt kan det vara att fånga den liksom?!

Jag är som bekant inget fan av att ta stora beslut, eller det är snarare så att mina beslut tas efter vad som känns bra för stunden, lite mer spontant och sedan lär jag mig att leva efter dom utan att se bakåt.
Därför känns enorma beslut, som att jag ska bestämma mig för var jag ska bo, omöjliga att handskas med eftersom det betyder att jag måste tänka efter före. Det är min svaga punkt!

Nu har jag hittat ett litet hus som finns inom räckhåll av vad min plånbok klarar av och huset är som det ser ut tillgängligt för mig om jag bara säger att jag vill ha det, vilket betyder att jag kanske inte ens måste brottas med andra köpare och ta beslut om budgivning mot spöken som man inte ens vet om de finns eller inte.

Med både ett hus- och bilbeslut hängandes framför näsan nu så snurrar mitt huvud rätt bra. Jag kan se mig själv bo i huset, jag näst intill möblerade det när jag var där. Nu ska jag bara fatta ett riktigt bra beslut, plättlätt!