Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag längtar till min minisemester nu! Så mycket så att jag har börjat fantisera om den, jag ser mig själv strosa runt i gränderna i Malaga med kjol, flipflops och linne. Jag ser mig sitta på ett café vid havet och dricka kaffe, fast jag egentligen inte ens dricker kaffe, eller kan jag säga att jag inte gör det? Jag har kommit på mig själv med att dricka både en och två koppar under en och samma kväll hos Camilla, så drömbilden kanske inte är helt påhittad.

Jag vill bada i varmt vatten, sola, äta gott, dansa mig svettig bland lättklädda spanjorer, släppa spänningarna, tankarna, kontrollbehovet och bara följa med i musiken, rytmen och leva i nuet. Glömma allt och börja om! En pånyttfödelse! Jag har så mycket vilja men dåligt med startgas. Jag vill ha Mamma Mia! Och jag har nästan inga förväntningar på min semester, inga alls.

Jag var inte redo för helg! Redan i fredags så hade jag en känsla i kroppen som viskade åt mig att helgen kom för tidigt, olägligt, med lite ryslig och obehaglig julkänsla. Om det finns helger som är opassande så är det här en av dom, men jag kan inte riktigt förklara eller förstå varför. 

Dagen började väldigt annorlunda vilket kanske är ännu en orsak till den malplacerade känslan. Halv nio så väckte larmet mig och djupt förvirrad bland mina drömmar, invirad i mina täcken, kuddar och duntofflor så nådde insikten mig om morgonens träning. Hur tänkte jag när jag planerade egentligen? Är det verkligen värt en stjärna i kanten för att gå miste om drönandet en ledig morgon?

Väl på gymet så blev Jenny och jag extremt varse om hur stor skillnad det är att träna på morgonen jämfört med eftermiddagen. Det fanns ingen upparbetad energi att hämta krafter från! Tyngderna vägde femdubbelt så mycket som de brukar göra en måndagseftermiddag och redan efter uppvärmningen så var vi båda helt förstörda och såg ut som om vi gått varsin rond med Rocky! Det var bara blåtirorna och näsblodet som saknades – och applåderna, hejaropen.

Det vettigaste hade nog varit att åka direkt hem och sova en stund, men istället så tillbringade jag dagen i ett sömngångartillstånd med många ”åh”, ”oh” och ”ojoj” vid minsta rörelse.

Försökte rensa huvudet via mina kläder i garderoben, herrejösses, var kommer allt ifrån? Ordning ger mig frid, eller en känsla av kontroll, en kontroll som inte existerar i min sfär av oordning. Eller okontroll som inte existerar i min oordning. En tungvrickare!

Jag fortsätter att trampa i mitt taffliga ekorrhjul och hoppas att jag trillar ur, om inte annat än av misstag eller ett snubblande snedsteg, framstupa sidoläge. Andas!

Snart är det val! Min röstsedel hänger på sniskan på anslagstavlan innanför ytterdörren, lutad lite snett och symboliskt åt höger.
Politik tråkar ut mig, mest troligtvis för att det är för komplicerat. Valets betydelse för mig är att jag får massa färgglada papper i brevlådan om personer som vill att jag ska veta att dom är bättre än de andra, att de har vettigare åsikter än ”the others”, att jag ska lägga min värdefulla röst just på dom, vilket i sin tur kommer att göra mitt liv så mycket bättre.

Oftast så känner jag inte ens igen varken namnet eller personen på bilden, det skulle lika gärna ha kunnat vara en granne, jag skulle ändå inte känna igen honom eller henne, det är ju trots allt jag som är ”den nya” i mitt område.

Jag retar mig på valaffischerna som sitter uppe överallt, det förvånar mig att ingen har klistrat upp en affisch på min husvägg än. Jag vet, vis av erfarenhet från tidigare val, att plakaten kommer att sitta kvar på varenda stolpe i flera månader framöver, tills de antingen blåser ner, blir vandaliserade eller klottrade på. Vems ansvar är det att rensa staden från allt reklammaterial efter valet? Jag tycker det vore roligt om det förlorade partiet fick i uppgift att plocka skyltar. Jag kan se det framför mig; Sahlin som går längs dikeskanten och bryter naglarna i färd med att plocka ner bilderna på en leende och segerviss Reinfeldt. Det vore humor på hög nivå!

Jag gillar saker idag, som till exempel:

– Min nya, stora, håriga lampa. Visserligen så ligger den på en megastor kartong i köket, men den är cool…och hårig! Och jag kan tänka mig att den kommer bli fin när den hamnar i taket, på något sätt.

– Min nya vattenkokare som fungerar superbra och inte verkar ha några avsikter att bränna ner huset, vilket min gamla hade där on-knappen hade fastnat i intryckt läge. Jag gick i flera dagar och undrade vad det var som luktade bränt innan jag av misstag råkade lyfta på den tokheta kannan och brände ett par säkringar samtidigt.

– Oredan i min säng som jag av rent djävulskap har struntat i att bädda på en vecka. Det är ett stort hullerombuller i den nu, men på natten så är det schysst med oreda!

– Att min chef tror att jag kan trolla med knäna, jag ska minsann visa den Iphonesurfande knäckehäxan att hon har rätt, men jag tänker inte göra ett shownummer!

– Att det är torsdag, vilket betyder att det bara är fredag kvar tills jag har sovmorgon och kan ligga och dra mig i sängen, ja minst till klockan sju i alla fall.

– Bra reklam som den på bilden här nedan. Ett företag som skickar ut ett ”personligt” brev med en bild på en damsko och påstår att jag kanske har glömt något på min senaste konferens. Roligt!

Jag vill kunna springa! Bara slänga på mig träningskläder och ge mig ut med Ipodén och springa en mil eller två. Bara tanken på att springa eller jogga ute i naturen känns så befriande.
Nu skulle dock jogging vara allt annat än befriande och troligtvis innebära en smärre hjärtinfarkt för mig eftersom jag får svårt att andas om jag promenerar för snabbt till bilen. Detta är troligtvis orsaken till att jag utvecklat en avsky för allt som har med springa att göra, jag har istället skaffat mig en ståndpunkt som jag alltid tar till när jag blir hotad med snabba aktiviteter – ”nej, jag springer aldrig, jag är ute i god tid istället”.

I oktober så sätter vadet igång med Jenny och Camilla, det ska tydligen göras slut med min vän rökningen då. Mitt förhållande till cigaretterna är starkt, kärleksfullt och extremt beroendeframkallande. I vissa stunder när jag känner mig sådär ynklig och värdelös så finns dom alltid där, rykande, lugnande och med löfte om en säker död.

Så i oktober så ser det ut som att jag får göra två flugor på smällen för att stoppa ekorrhjulet och både sluta röka och sluta att klaga på mig själv. Varför ska jag klaga på mig själv när det finns andra som gör det åt mig, utan att jag ens vet om det och behöver lyssna på det?
Jag vill gärna säga att jag ser fram emot oktober, men jag är mentalt inte riktigt, riktigt där än. Det är en himla tur att det är ett par veckor kvar, och vem vet, jag kanske i alla fall kan prova på det där med löpning lagom tills att snön kommer.

Förra veckan så missade jag all träning på grund av en 3-dagarskurs och en stor nypa lathet. Istället så fick jag en hel vecka utan någon träningsvärk. Igår så var det dags igen för mig och Jenny och gå på monsterpasset.

Vi hade en instruktör som var sådär perfekt galen som fick oss att kämpa på för glatta livet. När spinningdelen körde igång så trodde jag visserligen att hon skämtade med oss ett tag när vi skulle upp och ner på den där jäkla cykeln var fjärde sekund, men efteråt så var jag lika nöjd som vanligt över att ha klarat av det utan att få en hjärtattack.

Som vanligt efter måndagsträningen så föll jag utan några som helst problem in i min bebissömn. Idag på dagen däremot så var jag katastrofalt trött! Hela eftermiddagen så satt jag i ett möte med alla mina chefer, tre stycken som alla ville göra sin röst hörd vilket gjorde att jag kände mig helt överkörd i huvudet när jag kom ut därifrån.

Eftersom Jenny och jag pratat om att träna även idag så var det med fruktan i rösten som jag ringde och kollade om det skulle bli något. Det var länge sedan jag kände mig så nöjd som när hon sa att hon inte kunde och att även hon var totalt slut idag. Det betyder att det inte bara är mig det är fel på!! Så, istället för att åka och träna bort lite överflödigt fett så blev det soffhäng med film! Perfekt!

Det där med karma kom tillbaka som en örfil i morse när telefonen påminde mig om att jag var inkallad på den mer eller mindre obligatoriska cellprovtagningen för i år. Nu får jag ju hoppas att det var själva provtagningen som var karmats resultat och inte provresultatet.

Jag kom och tänka på det här med översitteri när jag låg där obekvämt tillbakalutad i tortyrstolen. Där kan man snacka om att man är i en utsatt situation och man är inte kaxig någonstans faktiskt. Skulle någon utsätta mig för krav i en sån situation så skulle jag ge upp direkt, med eller utan strumpor!

Nu har jag nog ätit kräftor så att det räcker en stund framöver i alla fall!

Igår var det dags för den årliga kräftskivan med klubben, en händelse som man både sett fram emot och fruktat eftersom man aldrig vet vad som kan hända.

Kvällen blev toppenbra och hade inslag av allt det där vanliga; någon som blir för full och ska bråka, en liten brasa i tältet, bord som åker omkull, snapsvisor, personer som ska erkänna sina djupa känslor, ormgropar, kräftor, sprit och västerbottenpaj!

Det här med snaps har jag inte riktigt förlikat mig med trots att jag upplevt ett par midsommrar och kräftskivor i mitt liv. Hur man kan ens tillverka något som smakar så äckligt och dessutom få betalt för att sälja det övergår mitt förstånd. Men å andra sidan så säger det väl en hel del om mitt förstånd också eftersom det trots detta ändå slutar med att jag sitter med ett snapsglas i handen, vad gör man inte för att få sjunga?!

När klockan närmade sig ett på natten så var jag lagom stelfrusen och lite småpömsig och kunde inte vara mer tacksam för att Jennys ex och hans kompis dök upp ändå borta i Länna för att hämta hem oss plus bilen vi kört dit i! Kan det bli mer perfekt?!

Det tog inte många minuter för mig att somna in igår, mycket nöjd efter en rolig kväll!

Idag har jag haft vrålångest! Jag gjorde en liten, men dum sak igår på kräftskivan för att skämta med någon! Det var ingen stor sak i min värld, men nu lever ju inte alla i den, vilket resulterade i att jag sårade personen väldigt mycket. Jag hade verkligen inget mål med att göra någon illa utan försökte bara göra en rolig grej vilket i sig blev helt fel och oerhört onödigt.

Efter att jag nu har bett om ursäkt offentligt, via sms och försökt nå personen via telefon, utan någon respons, så går jag och lägger mig tillsammans med mitt dåliga samvete och hoppas att jag kan ta igen det dåliga karmat på något annat sätt imorgon.