Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Är det något jag inte tycker om så är det att packa! Jag vet inte när oviljan för det dök upp i mitt liv men på senare tid så drar jag mig verkligen för packningen inför en resa. Slut är det på tider då jag packade en vecka i förväg. Nu är jag fortfarande nöjd om jag gör det kvällen innan avfärd.

Oftast är jag helt redo att bara släppa allt och lämna packningen till någon annan, jag kan städa, diska, dammsuga, tvätta golv, ja jag kan göra det mesta, bara jag slipper packa. Till och med att packa upp väskan är roligare än att packa i den. Tänk vad roligt och spännande det skulle vara om någon annan gjorde min packning. Det skulle vara som att öppna ett Kinderägg när man kom fram, fullt av överraskningar.

Eftersom jag är en hyfsat praktisk person så kan hitta på hur mycket bra-att-ha-saker som helst, om jag får utrymme till det, fast just den biten vill jag om möjligt undvika.

Den här gången tänker jag gå på linjen att; det som åker med, ja det åker med och resten köper jag på plats!

Halv två i natt så undrade jag hur det kom sig att den snabba middagen vi skulle äta i stan blev så sen. Hade det något med Astin som jag och Stefan delade på vägen i till stan att göra? Eller kanske de tre Breezers och hallondrinken jag fick i mig? Ja, jag vet inte men senare än vad vi tänkt blev det, men det berodde nog på att vi hade roligt!

När jag sedan vaknade tredje gången i morse och såg att klockan var halv elva så blev jag både förvånad och lite stolt över att jag kunnat sova så länge.

Eftersom min bil stod kvar hos Jenny i Sollentuna så tänkte jag passa på att få lite frisk luft innan jag fick hjälp av Jenny att hämta den så jag började att promenera mot Sollentunas väderstreck för att möta upp Jenny med bil på vägen.

Ju längre jag kom desto envisare kände jag mig och struntade i att ringa henne. När jag sen hade promenerat i en och en halv timme så kom regnet, det där stora mörka molnet med regndroppar stora som köttbullar. Då var det inte heller någon idé att ringa efter skjuts eftersom jag skulle ha blött ner bilen totalt. Mina jeans klistrade fast sig vid lår och vader och fötterna skvalpade runt i strumpor som varit mycket behagligt torra innan regnet kom.

I tron om att jag gått alldeles för långt då jag hamnade i ett bostadsområde på Kistavägen så blev jag förvånad och väldigt tacksam två timmar och 15 minuter senare över att jag plötsligt hamnade på macken, bara ett par hundra meter från mitt mål.

Med skakiga och nedfrusna ben så tog jag mig hem med bil och slängde mig i ett varmt bad innan jag lagade mat. Det är inte ofta jag är supersugen på riktig mat, men efter den där promenaden så skrek min mage efter en rejäl lunch/middag.

Med gott samvete och nöjd med dagen så gjorde jag soffan sällskap och laddade energi genom bra och skön musik på Spotify.

Jag häpnas över att harmonin slår till igen! Två gånger på samma vecka! Den kommer väldigt sällan och varar oftast inte längre än ett par timmar/minuter, men precis i ögonblicket som den dyker upp så förundras jag över hur skönt det är och blir ännu mer nöjd över att jag hinner reflektera över det.

Harmonin bekräftar mig! Jag kan vara hemma en lördagkväll och bara ligga och lyssna på fantastisk musik som når ända in i hjärtat, utan att tvn ens är på! Den ger mig hopp om att allt kommer att bli bra! Den får mig att vara tacksam för allt jag har, mitt fina, halvfärdiga hus som jag trivs så bra i, min sköna bil och fantastiska svarta best, mitt roliga jobb, men framförallt – mina nära och käraste vänner!

Jag snubblar upp ur sängen, konstigt nog så just snubblar jag alltid upp, jag är sällan redo att gå upp när klockan säger att jag ska det. Kommer ut i hallen där jag ser mina träningskläder hänga över badrumsdörren och handtaget. Det finns liksom inga bra förvaringsutrymmen till halvsvettiga träningskläder som jag eventuellt kan använda en gång till. Vart lägger man dom? I tvättkorgen för halvofräscha, fuktiga kläder? Känns inte som en bra idé.

I köket så ligger en ihopvikt pizzakartong som det var meningen att jag skulle slänga igår, jag bara gjorde det inte. Jag hade för mycket ledig tid.

Knappt någon bilkö alls till jobbet, petar förstrött på radion för att leta upp lite bra musik men kommer bara runt till Monas röst hela tiden. Jag tänker Toblerone, sen tänker jag att det var barnsligt av mig.

Tyst och lugnt på jobbet! De andra har valt att ligga kvar en timme till, då kan jag tugga på min ostmacka i lugn och ro.
Telefonen ringer! Mina beskyddare sprider konspiratoriska planer för att rätta till mina misstag och skydda mig från orättvisa. Jag blir rörd!

Jag har ingen lunch, inspirationen dog när jag öppnade frysen imorse och såg alla rosatoppade muffins, glasstårtan och chokladcupcakes. Jag köper in mig på chef nummer tvås kebabrulle.

Telefonmöte med en säljare. Han vill införa en tjänst hos oss som kostar 150,000kr. Jag vill inte betala, alltså blir jag och 1800 anställda utan deras fantastiska tjänst. Jag överlever och alla andra kommer också att göra det, ovetandes om vad de kunde ha fått.

Tittar igenom lite statistik. Siffror är bra, dom är lättförstådda och okomplicerade. Känner en viss förväntan inför helgen men kan inte komma på varför. Kanske är det samma förväntan som jag har inför varje helg, varje dag. Den barnsliga naiviteten som gör att jag inte blir bitter, behåller tron på människan och tror att lyckan för eller senare drabbar mig. Den dagen jag slutar vara naiv är förhoppningsvis samma dag som jag kilar vidare, till himlen – förstås.

Fnissar åt ett reklamsms som jag får från en konferensbokare, hon kan fortfarande inte stava rätt eller använda punkt och kommatecken och tycker fortfarande att muggdrejning är en rolig kickoff. Hon avslutar smsét med ”sprid gärna info om mig”, och jag tar henne på orden, här i min blogg.

Lunch – en het diskussion runt bordet som handlar om vad man får och inte får göra på Facebook. Vilka man ska acceptera och inte. Personer som inte förstår ett nej, två nej…

Får ett mail med avsändaren ”Pinsamma Anders” som råkat lägga till mig på LinkedIn i tron om att jag är någon annan. Jag är fortfarande den jag är, med allt vad det innebär med för- och nackdelar. Vi kommer fram till ett enhälligt beslut om att behålla varandra på våra listor trots att vi är fel personer.

Koncentrerar mig på arbetet.

Går hem och vilar innan jag ska bevittna ett sjöslag på Anchor.

Nu är det inte många dagar kvar på min ynkliga motorcykelsäsong. Även fast solen skiner och himlen är blå till och från så är det ingen värme kvar. Under förra hösten så var jag övertygad om att det var sista helgkörningen efter varje helg men september fortsatte att mata på värme, helg efter helg och det blev några av mina absolut bästa körningar den hösten.
 
Just nu känns det inte som en så stor sak att ställa undan mina kära, svarta best för vinterförvaring, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte redan nu har börjat att längta till mitt sjunde år på Gotland Ring nästa vår. Om jag nu fortsätter att träna under vintern så kanske jag kommer orka att köra hela pass till och med! Det ska bli roligt!

Trots att regnet fullkomligt öste ner i morse så kände jag harmoni! Jag tycker om när harmoniska Solan tittar fram! Hon är inte så krävande, rastlös och disträ i sin uppenbarelse, vilket lämnar utrymme för en stunds njutning av det goda i livet och sånt finns det faktiskt gott om, jag skulle se det oftare om jag bara öppnar ögonen istället för att gå runt och kisa.
Nu ska jag surfa på min harmoniska våg i flera timmar, minst!

Idag hade jag ännu ett sånt där djupt samtal med min chef, Iphonechefen, hon som jag varje dag delar mina tankar med, aggressioner, glädjestunder, livssyn och telefonsamtal. Hon har inget val, hon sitter i mitt rum, eller jag i hennes, vi delar på allt – vi har inget val, vi är roomies.
Vi växer ihop! Hon är dock den hormonellt svaga av oss. Med månfasens alla regler där kvinnor ”lever” tätt ihop så adapterar vi. När jag skjuter upp min mens då strular jag till hennes månadscykel. Jag sitter i ett bra förhandlingsläge, gör hon mig missnöjd så knaprar jag piller ett par dagar extra, för jag vet att det påverkar henne.

Dagens avhandling berörde den där enkla punkten, livet! Min egen syn på mitt liv jämfört med andras syn på just mitt liv. Varför går inte dom två ihop? Varför ser man aldrig det på samma sätt som andra gör? Jag ser mina misslyckande medans andra ser mina framgångar. Det krävs egentligen inte mycket tankeverksamhet för att jag ska se att det trots allt är jag som har gjort att jag kommit dit jag är idag. Det är verkligen ingen dålig plats att vara på! Varför kan jag då inte ständigt bära med mig det i bagaget? Varför vill jag ha mer hela tiden? Vad är det för fel på att vara nöjd? Tillfreds med det jag har!

Jag pratade med en vän i morse om uppskattning. Folk i allmänhet är oftast dåliga på eller för fega för att visa uppskattning mot varandra i allmänhet. Att ge en komplimang eller tala om vad jag tycker är utelämnande, läskigt och det är så mycket lättare att tro att personen förväntas veta vad jag tycker.
Tänk vad mycket som jag skulle kunna bli bättre på! Men om jag ska gå på teorin i stycket ovanför så måste jag nöja mig, alltså så innebär det att även ni får nöja er med att tro vad jag tycker!

Jösses vad allt pep på hög volym i morse! Telefonen var mer högljudd än vanligt och ljudet från tvn kändes som om det kom inifrån kudden. På något sätt så hade dessutom fjärrkontrollen försvunnit mirakulöst under natten, det har nog något att göra med den där röran i sängen. Den låg inte vid min högra hand som den brukar göra när jag vaknar (och somnar) och jag kunde inte ens hitta den när jag kommit ut ur sängen så jag undrar vad jag egentligen har gjort med den i natt och framförallt var den är.

Precis som förra måndagen och måndagen innan dess, och mest troligt innan dess också så drog jag och Jenny ett monsterpass igen. Den här gången fick vi med oss Stefan (med sina extremt illaluktande träningsbyxor) som provade spinning för första gången någonsin. Det var en skön känsla att se någon så oförberedd på vad som komma skulle, kämpa vid sidan av oss. Men vi överlevde alla tre. Jag väntar fortfarande på den dagen då jag kommer att trilla av cykeln i ren utmattning, det kommer att se jättekonstigt ut eftersom fötterna fortfarande kommer att vara fastspända i pedalerna.

Energin räckte dessutom till pannkaksstekning! Jag såg äggkartongen och fick ett behov av att äta pannkakor, och det gjorde jag minsann! Nu ska jag bara leka kurragömma med fjärrkontrollen innan det är dags att sova mig till tisdag. 

Var det någon som såg den där extremt sjuka filmen som gick på TV4 igår kväll? Jag har för mig att den hette drömfångaren eller något liknande. Jag bytte kanal när en grotesk gubbe satt död på toaletten för att något levande hade krupit ur hans ända och höll på att komma upp ur toaletten. Det var så osmakligt och rysligt äckligt så att jag inte ens vågade titta, jag kan tydligen inte se läskiga filmer nu för tiden.

Men, för att komma till saken så känns mitt liv för närvarande lite likadant. Det händer konstiga saker runt omkring, saker som jag egentligen bara vill undvika genom att byta kanal, hålla för ögonen och öronen och sticka huvudet i sanden. Jag vill inte vara med i den filmen!

Trots den sjuka filmen igår så hade jag en alldeles fantastisk dröm i natt med en helt oväntad huvudrollsinnehavare. Den var sådär overkligt bra så att jag inte ville vakna och detaljrik som om det vore ett minne. Får jag en fortsättning på den i natt så kommer måndagen att starta bra!