Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag vaknar halv åtta och vet inte om det är av mig själv eller av sms som trillar in. Det är helt mörkt ute förutom månen som lyser in på mig. Jag tittar på klockan igen eftersom jag är saker på att jag misstagit mig men den visar envist 7.30. Jag fascineras innan jag slumrar in i 30 minuter igen och vaknar av Kattis förvirring till samma mörker.

Runt klockan tio så har vi fått fart på oss och ger oss av mot en strand. Vi slussas ofrivilligt fram som riktiga turister i trafiken. Vi börjar färden mot väster och hamnar på en strand i öster.

Det är helt öde på den fina stranden och vi ägnar ett par timmar till att njuta av den perfekta värmen i solen och ett par bad i det svalkande vattnet.

Vi tar bilen och lyckas hamna i marinan som har ett par restauranger. Kattis förkylning håller på att kompletteras med migrän. I samma takt som värken ökar så faller mina ord bort. Jag har inga positiva ord kvar som kan övervinna hennes migrän.

Efter lagom mycket irrande så kommer vi tillbaka till huset och lägger oss för att vila. Hade det funnits ett gevär i huset så hade Kattis utan tvekan skjutit grannens skällande hund. Hon tar till en alternativ plan och sveper in sig i täcket och stormar in i sovrummet mot baksidan och slänger igen dörren.

Jag låter mig föras in i vampyrernas drömmande värld och känner mig som en tonåring som dagdrömmer. Känslorna som utspelas i boken känns igen, jag känner vagt igen dom från tidigare år och hur det var att ha dom.

När jag lyssnat på ett par kapitel så känner jag mig sömnig och sätter klockan på att ringa efter en halvtimme. Jag ursäktar larmet med att det blir en perfekt powernap men kanske så handlar det även om att ha kontroll, kunna planera min tid noggrant.

Bara ett par minuter senare så vaknar jag bryskt av ett ljud som låter som att någon forcerar en dörr. Jag rusar sömndrucken upp och öppnar dörren till Kattis, där ljudet kommer ifrån. Dörren har gått i baklås och hon har full panik.

Migränen och paniken har förvandlat henne till ett monster! Jag kryper undan och tar med pappa for att handla mat. När vi kommer tillbaka så har monstret förvandlats till syster igen, jag andas lattat ut.

Pappa lagar ihop något som ska föreställa omelett. Det ser mer ut som äggrora men smakar kanon!

Sittandes på takterassen så ser vi på när solen går ner bakom bergen och njuter av att kunna sitta ute i shorts och linne ända tills de första gäspningarna kommer vid tio och det är dags att somna in till ett nytt kapitel.

Molnen i morse gjorde mig lite besviken eftersom jag hoppats på att vakna till månens sken igen. För att gottgöra mig för det så vände jag mig om och sov en timme till.

Under vår shoppingrunda igår så passerade vi en fin strand i närheten av oss som vi bestämde oss för att prova idag. För att verkligen lyxa till det så hyrde vi dessutom solstolar (första gången för pappa). Meningen var nog inte att vi skulle spendera hela dagen i solen på stranden men det var så underbart skönt med solen som stekte att vi inte kom därifrån förräns på eftermiddagen.

Återigen så åkte vi och handlade mat för att äta hemma. Det blev en delikat tacomiddag och vi gick till sängs solbrända och fulla i magen.

Jag sov mig igenom grannarnas högljudda fest med hundarnas ackompanjemang, fyrverkerierna och pappas dörr som någon gång slog igen med en öronbedövande smäll. Jag både imponeras och förfäras över den djupa sömn som jag tillbringar nätterna i. Att jag dessutom inte vaknar innan halv nio förvånar mig och får mig att undra vad som pågår i kroppen.

Det mulna vädret gav oss en anledning att utforska Ronda – en stad i berget delat av en enorm klyfta. Pappa hävdar att Ronja Rovardotters historia är påkommen efter ett besök i Ronda men jag vet inte om det är ett påhitt eller om det är något han har belägg för. Jag ska googla det när jag kommer hem.

Vi hann inte långt upp i bergen innan pappa ville ta ett första stopp, innan dess hade vi dessutom blivit tvungna att åka och hämta kameran som vi glömt. Pappa kom förtjust tillbaka med en enorm kotte som han imponerats av. Kattis som inte var lika imponerad slängde snabbt ner den på bilgolvet.

Vi hann åka i ett par minuter innan vi förskräckt insåg att vi hade en spindelkoloni i bilen och när jag råkade titta ner från ratten och såg att det satt en spindel på min kjol så vinglade jag snabbt in till kanten bredvid de branta klipporna. En fullständig genomsökning av bilen utfördes och kotten åkte ur innan vi kunde fortsatta vår färd.

Det vimlade av motorcyklister på vägarna vilket smärtade mig som var förvisad till en Seat Ibiza 1,4. Vilka perfekta hojvägar!

Väl uppe i Ronda så hade temperaturen sjunkit ner till 18 grader från behagliga 25 grader i dalen. Turisterna flockades för att se samma ravin som vi såg. Vi virrade runt ett par timmar innan det var dags att ge sig på pappas förinlagda rutt ner mot havet igen. Han hade med mening planerat in en liten och kurvig väg och det var den verkligen. Hade jag lidit det minsta av aksjuka sa hade det inte varit en lätt resa, Vagarna slog knut på sig sjalva och den lilla motorn fick kämpa hårt i de branta backarna hela tiden med ett hotande stup längs med vägräcket.

När vi närmade oss huset så väckte Kattis vårt fikasug. På vägen till affaren så såg jag framför mig hur min chokladmunk såg ut och smakade. Till vårt stora förtret så var precis alla butiker stängda och nonchalerade totalt vårt enorma sockerbehov. Hur jag än försökte sa kunde jag inte få mitt plommon som jag plockade ur fruktskålen att ens påminna om det jag var sugen på.

Även idag sa valde vi att äta hemma i rädsla for att stöta på stängda dörrar till restaurangerna. Pappa trollade ihop någon slags salladsblandning av allt som gick att hitta i kylskapet, perfekt!

Jag drömmer inte! Mina nätter är som om dom inte existerar – helt drömlösa. Jag vaknar upp och flera timmar har passerat, helt obemärkt. Inga tankar som bearbetats och lämnat kvar spår, inga oresonliga drömmar – ingenting! Jag vet inte vad jag tycker om det, det är sa ovanligt!

Himlen var molnfri och blå när jag vaknade och jag njöt en stund över att jag vaknat först innan jag gick upp och gjorde frukost.

Vädret vann utan nagra svårigheter över alternativa rundturer och vi drog ner på stranden.

Solen värmde riktigt skönt och jag försvann in i vapyrernas värld så fort hörlurarna åkte på.

Någon timme efter lunch hade de varma vindarna plötsligt förvandlats till kall luft och solen gick som i konspiration i moln. Vi tog upp gårdagens plan på fika och åkte hem med fulla kassar.

Trots att jag forsöker att förtränga att vår anti-rök-kampanj startar på fredag så börjar det att bli svårare och svårare att inte tänka på det. Datumet var verkligen illa valt men för sent att ändra på nu.

Lagom till kvällen så tog andra ljudboken slut, nu är jag förvisad till att behöva fantisera själv eller läsa en fysisk bok.

Värmefläkten under mitt kontorsbord har redan fått börja jobba på att hålla mig varm, värmen sprider sig behagligt i rummet och elementet stängs inte av förräns det är minst 28 grader. Badkaret hemma börjar fylla sin funktion under kyliga kvällar och duntofflorna är framplockade sedan länge.

Varje höst så förfäras jag över hur mycket jag fryser och hur omöjligt det kommer att vara för mig att överleva minusgraderna kommande vinter, men så kommer vintern och ja, jag fryser, tro inget annat, men jag överlever, vinter efter vinter, med både fingrar och tår i behåll. Så kommer det att bli även i år!

Den närmsta tiden kommer jag inte att frysa, förutsätter jag i alla fall. Mitt liv framför datorn lämnas hemma och byts för en stund ut mot semesterlivet. En kort tid utan rutiner, kontroll. Det enda som skrämmer mig lite är att jag får så mycket tid för tankar, tankar som jag inte vill ha! Men så fort dom kommer så ska jag mota bort dom med ett par kapitel ur vampyrboken som jag fått i ljudboksform av min Iphonechef. Hon är helt beroende av dom, jag hoppas dock kunna stå emot för snart är det dags för säsong tre av True Blood – mitt favoritberoende!

Jag känner lite tacksamhet över att jag inte valt att åka till Mexiko när jag på www.yr.no läser att ovädret där släppt lös 280 krokodiler som tidigare varit inlåsta. Inga krokodiler under min säng, tack!

Har man inte jobb så skaffar man sig jobb, sa en fotograf i Örebro och tände på kommunens risdepå(?!) för att ha några nyheter att fotografera. Källa: Aftonbladet.
Det finns så många sätt att vara kreativ på, vissa kan dock vara lite mer fel än andra.

Samma tidning gör idag även narr av arbetssökande och deras jobbansökningar. Hela rubriken skriker: Hur KUNDE du skriva sådär, hahaha?! Jag tycker nog att de går lite över gränsen.
Att beskriva sig själv och skryta om sina tillgångar är ingenting som ligger naturligt för alla. Jag har läst minst tusen ansökningar i mitt arbete och har kommit fram till att det ibland kan vara en rätt intressant människa bakom en galen ansökan, man kanske bara inte är så bra på att uttrycka sig!

Men självklart, om en sökande skickar in en video på sig själv där han/hon försöker hyptnotisera mig så skulle även jag vara lite skeptisk på att ta in personen på intervju. Däremot så skulle jag vara väldigt nyfiken på tjejen som hade krokodilspaning som hobby.

På fullaste allvar så har jag nu utvecklat en ren skräck för de groteska mördarsniglarna!

Jag ser i alla fall en slembobb varje dag och kroppen reagerar på samma sätt varje gång; håret reser sig på hela kroppen och jag ryser ända in till skelettet! Precis som en hund så reser jag ragg vid åsynen av dom, jag känner en helt ologisk rädsla!

Ikväll så skulle jag köra ut soptunnan till vägen och tre meter innan soptunnan så var det helt kolsvart. Det må så vara om det står spöken eller mördare på lur bakom husknuten men sniglarna fixar jag bara inte! Jag vet inte om någon granne såg mitt förfarande men de tre meterna till tunnan avverkade jag genom att sätta mig på huk och lysa med tändaren var 30:e centimeter! Inte logiskt någonstans!

Jag måste skaffa en snigellampa vid soptunnan så att dom där slemkorvarna inte hamnar under mina skor av misstag, då skulle jag  kräkas på riktigt och dessutom behöva slänga skorna!

Det var igår vi tog ställning! Jag var och tog ställning för vad jag tror är bäst för Sverige, för mig! Det var inget kamerateam där som filmade mig när jag kom med mina kuvert som noga registrerades och lades ner i de tre röstlådorna. Jag fick inga blommor efter röstningen, jag var bara en i mängden. Jag både kom och gick obemärkt förbi, men min röst räknades!

Är det inte konstigt egentligen att jag kan välja vilket parti som jag tycker ska styra Sverige men jag kan inte välja vad som är bäst för mig, i mitt liv?! Borde jag ha rätt att rösta när jag inte är insatt i politiken?

Trots det minimala intresset så hamnade tvn ändå på kanalerna som höll valvaka och det kändes som att jag borde följa med till slutet. Kroppen tyckte dock annorlunda för jag sövdes av politikernas monotona röster redan efter en kort stund och drömde om allt annat än politik.

Ny vecka, ny oro! Den märks så markant, jag andas dubbelt så ofta som normalt och maskarna ringlar runt i magen, sprider olust och förpestar min tillvaro. Vad hände med mellanmjölken? Ta det lugnt, ta en Toy? Lika mycket som jag älskar harmonin så avskyr jag mina bordelinesymptom, jojokänslan.
 
Varje måndagmorgon så dimper det ner ett mail från Olof Röhlander, en mental styrketränare, som han kallar sig. Hans motto är ”det blir alltid som man tänkt sig”. Han har kommit lite längre i sin mentala träning än vad jag har gjort eftersom jag krasst kan konstatera att det sällan blir som jag har tänkt mig.
I dagens mail så följer det med ett par frågor som jag ägnar ett par minuter åt.
 
-Om pengar inte vore ett bekymmer överhuvudtaget, vad skulle jag då vilja göra? Då skulle jag börja arbeta deltid, köpa mig mitt drömhus på landet vid havet, resa till världens alla länder, fylla garaget med roliga monster och diverse onödiga prylar och överraska mina nära och kära med roliga och efterlängtade önskningar.

-Om jag fick ett år ledigt med full betalning, vad skulle jag använda den tiden till? Jag skulle dra till ett varmt land och ägna min tid till att upptäcka landet, surfa, bada, läsa, ge mig ut på äventyr och prova/lära mig saker som jag aldrig provat förut.

-Om jag kunde nå ett mål, vilket som helst, men nådde det inom 24 timmar, vilket skulle jag då välja? Då skulle jag hamna på en stor båt i Västindien och guppa fram med delfiner hoppandes runt båten.

-Vilken önskning känns totalt orealistisk idag men skulle visa att allt verkligen är möjligt om den gick att nå? Att träffa min livskamrat som vill dela ovanstående drömmar med mig!

Jag räknar dagar nu, timmar till avfärd. En kort paus i min onormala vardag, en stunds avkoppling i värme bland spansktalande människor som inte vet ett dugg om mig, inte bryr sig om ännu en tillfällig och förvirrad turist ute på vift.