Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Livet har inte gått under, jag har bara valt att blockera mina jobbiga funderingar en liten stund, vilket gör att jag är nöjd och glad igen, som en guldfisk i sin lilla trivsamma glaskula.

Jag väljer att inte plågas utav ångest, skjuter den åt sidan och spenderar istället en hel söndag i soffan med Mållgan. Känner mig behagligt liten och trygg, önskar att jag inte behövde kliva upp på en längre evighet.

Måndagen kommer oavsett om jag vill det eller inte, men vilan har gett mig kraft, det är inte speciellt jobbigt att gå upp, trots att jag mer än gärna stannat kvar, precis i den ställning jag vaknat i.

Det lilla svarta hjärtat på min sida utlöser Sorgen. Ungefär som när man nätt och jämt håller sig ovanför ytan och en vän frågar hur man mår och allt bryter lös. Hjärtat gör det med mig.

Spelkorten som ligger utlagda på bordet – fortfarande samma kung och drottning som besitter tronen. Jokern har huvudrollen och hur jag än vrider och vänder på mig så har jag inte ett endaste ess i skjortärmen. Jag vrider mig ut och in till ingen nytta.

Jag är chockad och överraskad. Den var inte alls väntad, jag har blockerat den delen, med stor framgång. Jag gör det hela tiden och blir lika snopen varje gång. Letar tröst, vill röka, dricka mig full men förstår någonstans ändå att det inte kommer att göra mig lyckligare.

Jag vet ärligt talat inte vad som kan göra mig lycklig längre, jag kanske har förbrukat min del. Lycka verkar inte kunna överleva en längre tid hos mig, som en fjäril som redan när den föds har en dödsdom över sig. 

Lyckan är som en såpbubbla, den tål att ses på men ska du titta närmre på den så spricker den och du blir lämnad kvar med tvålsmak i munnen.Jag trodde att jag för en stund nått den, jag vet hur den känns, smakar, luktar och hur bra jag blir när jag är mitt i den. Jag vill egentligen inte glömma känslan, bara radera det onda. 

Tanken slår mig igen när jag drar tillbaka soptunnan till sin ursprungsplats – jag har ett hus! Jag har aldrig behövt tänka på att dra fram soptunnan till sopgubbarna förut. Visserligen så har jag inte riktig stenkoll på när gubbarna kommer men jag förlitar mig på grannarna, när deras tunnor står ute, ja då drar jag ut min också. Och just den lilla proceduren påminner mig om att jag bor i ett eget litet hus.

Jag går, som i promenera! Jag promenerar när jag mår bra, att promenera får mig dessutom att må ännu bättre. Jag funderar på att skriva att jag promenerar när jag mår dåligt också, men jag vet inte om jag gör det, jag kommer inte ihåg. Kanske så förväxlar jag det med mina bilpromenader, när jag låter humöret gå ut över gaspedalen. Men även där har jag ju ett färskt bevis på att gasen får jobba även när jag mår bra.

Hösten för med sig något positivt i alla fall och det är den friska luften och mörkret som passar mig när jag är ute och går. Jag tycker om att gå i mörker, det är som minst folk ute då och jag får gå ifred. Mörkret för visserligen med sig överraskningsmomentet, som idag då jag höll på att skrika högt av en oväntad joggare som kom rusande bakom mig, eller de långa skuggorna som plötsligt dyker upp när någon ljudlöst närmar sig.

Det kanske inte är helt logiskt att gå i mörkret med hörlurar på och lyssna på böcker som handlar om vampyrer men vill någon hoppa på mig så är jag lika oskyddad med hörlurar som utan. Dessutom så lever ju jag i min fridfulla värld där människor inte gör illa varandra, så vad har jag att vara rädd för?!

I natt så hade jag en fantastiskt härlig dröm. Jag drömde att jag hade sällskap i sängen, att det var någon som höll om mig och värmde mig med sin varma, underbara kropp. Det var härligt och så otroligt verkligt att hela min dag blev alldeles kanonbra!

På jobbet så var det dags för första delen av överlämningen, den där skrämmande delen i mitt jobb som jag försöker ignorera. Min Iphonechef tänker lämna mig och nu ska jag börja göra det som hon har ägnat sin tid åt.

På min fritid så får det gärna hända många oväntade saker men på jobbet så är jag lite mer avvaktande inför förändringar. Nu har jag försökt ignorera den kommande förändringen i flera månader, men med bara en månad kvar så börjar det bli svårt att blunda för rena fakta! Förändringen är på väg och jag ska med på tåget!

Mina annorlunda tankar går inte hem hos min Iphonechef. När jag förklarar för henne hur jag tänker så skakar hon på huvudet, suckar, säger åt mig att skärpa mig och talar om för mig hur jag borde tänka. Hon har oftast en helt annan synvinkel än vad jag har och jag blir tacksam när hon vinklar mina funderingar åt andra håll, jag behöver det.

Jag borde krympa henne och sätta henne på min ena axel, för hon är ett värdigt motstånd till den lilla djävulen som sitter på andra sidan och får mig att göra och tänka konstiga saker.

Idag har jag dock inte gjort så många konstiga saker, ja förutom att jag blev fly förbannad på personen som ringde mig mitt i natten. Det visade sig dock ganska snabbt att det var telefonens larm som satt igång för att det var dags för arbete, en vanlig måndagmorgon alltså.

Minus fem grader var det i morse och under täcket så kändes det inte mycket varmare heller. Jag får ge upp min idé om att inte ha någon värme i sovrummet. När det inte hjälper att sova invirad i en filt med duntofflor, duntäcke och en filt ovanpå så är det kanske läge att förbättra mina chanser för att sova istället för att huttra hela natten.

Redan när jag gick upp halv åtta så såg jag att det skulle bli en sån där blå-himmel-och-sol-dag men inte trodde jag väl ändå att jag skulle sitta på motorcykeln ett par timmar senare. Meningen var bara att jag skulle köra den hem till mamma för lite vinterförvaring men när jag väl satt på hojen, påpälsad till tänderna, så var det alldeles underbart! Vid Kista så tänkte jag att jag skulle ta nästa avfart istället, men i Solna fortsatte tänket på samma sätt vilket slutade med att jag åkte in till stan innan jag vände och väl i Bromma så fortsatte jag ut mot Vällingby och Spånga. Jag ville köra mer!!

Jag har inte haft något sug alls att köra de senaste veckorna så nu känns det galet snopet att ha fått upp värsta körabstinensen lagom till att hojen ska sova. Dåligt planerat av mig!

För övrigt så är jag inte helt nöjd med helgen. Trots att jag fått en hel del måsten gjorda hemma så har den inte varit helt komplett, glädjen över mitt lyckade polismöte har svalnat lite och vill ersättas av något annat, och känner jag mig rätt så är känslan den gamla vanliga rastlösheten. Dessutom känns det som om det är något som ligger och gror och väntar på att få komma upp till ytan. Jag vet inte vad det är och vill inte veta det heller!

Söndagen avslutas i alla fall i köket. För första gången (tror jag) så har jag bakat bröd och dessutom en lasagne som jag förhoppningsvis slipper slänga för att den är bränd. Jag kanske kan ändå…om jag vill!

Jag läser andras bloggar och blir avundsjuk på alla bilder som personerna lägger upp på sig själva och sitt liv. Jag avundas dom för att jag jag tycker dom är modiga, jag vill också ha mod att lägga upp bilder ibland! När jag påpekar detta för min Iphonechef så stirrar hon en stund på mig och säger: Hur kan DU tycka att bilder är läskigt? Du är så självutlämnande att till och med jag blir nervös ibland.

Jag funderar över det hon har sagt. Ja visst, jag delar med mig av mina upplevelser och mina tankar, inte så detaljrikt som livet är, men tillräckligt för att förståelsen för mina tankar ska framgå, varför min sinnesstämning är som den är för tillfället. Men är jag verkligen så utelämnande?

Jag har bloggat i mer än tre år nu! Det är kanske lite skrämmande att tänka på hur mycket jag har delat med mig av till alla som vill och orkat läsa.
 
Jag har fastnat lite i ett bloggtänk, när det susar förbi en intressant, galen eller ibland helt oviktig tanke så tänker jag direkt; det här måste jag blogga om. Jag är nästan övertygad om att jag bloggar för min skull, för att få bort tankar som ligger och svävar runt och tar upp onödig yta i den annars så förvirrade själen. Jag mår bra av att skriva av mig, tömma mig. Trycka på ”spara och publicera” och släppa tankarna i samma sekund som texten blir synlig för allmänheten.

Kanske är bloggen till för att få förståelse från andra? En förklaring till personen med hög integritet, som i verkliga livet inte vågar dela med sig av sig själv förutom till närmsta kretsen? Eller är det bara för att verka intressant, visa att det någonstans finns ett djup under den blonderade kalufsen?
 
Att ha en blogg är kanske lite egoistiskt. Jag kan kasta gamla ruttna ägg på personer, ösa ut mina orealistiska känslor utan att behöva förklara mig för någon. Det är en härlig envägskommunikation! Jag kan hinta om saker som jag vet att bara mina närmsta förstår, irritera mig på någon in public, peka ut ett offerlamm – men jag kan också rosa personer jag tycker om, tala om hur mycket jag tycker om dom. Jag har makt – i min egen virtuella värld och det är befriande!

Jag kan inte slita mig! Miss Li, Lars Winnerbäck, Blue October, Jason Mraz, Snow Patrol, James Blunt, Jeff Buckley och många flera håller mig sällskap hemma. Musiken flödar ut ur högtalarna och jag tänker – bara en låt till. Låten blir fem låtar, sex låtar, jag kommer inte iväg!

Eftersom min Ipod har tagit sitt sista andetag tillsammans med hörlurarna så tog jag med mig lurar till telefonen idag istället när jag gav mig ut på promenad. Jag förstår inte varför men nu gav telefonlurarna plötsligt upp också! Det går troll i mitt musikbehov! Ska jag verkligen behöva sjunga själv? Det tar liksom bort hela nöjet med musiken.