Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Är ni medvetna om att det är rent ut sagt livsfarligt att parkera i nedförsbacke utan handbroms?!

Fram till igår så skulle jag ha skrattat åt påståendet och lutat mig tillbaka på min gamla erfarenhet som låtit mig parkera i framåtlut i många år. Efter att jag har fått lära mig teorin och sedan fått praktisera påståendet så vet jag nu bättre – och bilen är fortfarande hel!

Ettans växel är ingenting att hänga i granen när det lutar ordentligt, för att inte prata om de andra växlarna som inte håller emot överhuvudtaget! Så, kära vänner, glöm inte att använda handbromsen i backar! (Fryser den fast…ja, då får ni lösa det själva)!

Sängen har väl aldrig varit så skön som den var i morse, nattens drömmar levde kvar i tankarna och där ville jag stanna! När klockan ringde så handlade det bara om karaktär för att ta sig upp, viljestyrkan och en vettig orsak till att lämna den mjuka, varma sängen fanns inte att hitta någonstans.

I en vanlig kontorsvärld där röda dagar existerar så hade jag idag jobbat till lunch och sedan gått hem medans solen var uppe, men eftersom min Iphonechef vill ha ut maximalt av mig innan hon lämnar bygget så hade hon bokat upp mig på ett möte kl 13. Det visar ju helt klart att inte ens hon är fri från brister. Hade det varit så att jag vaknat på fel sida så hade jag surat över det här hela dagen, nu känner jag mig istället storsint och tänker ha överseende med hennes misstag. Det är helt fantastiskt vad generös jag kan vara ibland!

Det är helt otroligt vad många bra dagar jag har haft på raken!             – Varsågod Solan, här får du din bonus – typ! Och jag njuter av min bonus, till fullo! Jag önskar att jag inte behövde sova, jag vill vara vaken flera timmar per dygn, utnyttja varenda sekund av de bra dagarna, men jag somnar, i soffan.

Igår var det dags för ett butiksbesök vilket gjorde att jag fick två timmars frid i min bil med bra musik på hög volym! En stor fördel med mitt icke-rökande är att jag plötsligt inte har massa skräp i halsen, jag harklar mig och hostar inte som jag gjort förut, vilket i sin tur gör att jag kan sjunga mycket högre och bättre i bilen – en klar fördel!

Efter butiksbesöket så gjorde jag och Jenny ett grymt träningspass på en och en halv timme. Om jag nu fortsätter att varva styrketräningen med lite fortsatt löpning (innan snön kommer) så borde väl det ändå ge resultat?! Tänk vad skönt det vore att obehindrat och ogenerat kunna springa runt i bikini till sommaren, på ön, i stugan, vid vattnet! Åh, sommar!

Precis som vid varje löning så får jag ett akut behov av att köpa saker! Jag hittar på behov för att få köpa saker! Sedan i vår så har dock de flesta pengarna gått till inredning och uppenbarligen så dör inte garderoben av att inte matas varje månad. Så här någon vecka efter löning så finns fortfarande spår kvar av köpbehov och nu tänker jag inredning igen.

Eftersom jag befinner mig i mitten av alla känslostormar som paralyserar mig så har mitt lilla hus halkat på efterkälken. Det sista jag gjorde i huset var att sätta upp en lite för liten gardin i köket på en alldeles för kort gardinstång som kommer att trilla ner om man rör vid den.

Min stora fantastiska och håriga lampa ligger efter många veckor fortfarande kvar på golvet i vardagsrummet och skriker efter uppmärksamhet och taklampan som ska upp i köket är stationerad på köksbordet i väntan på att jag ska komma på vilken sorts sladd jag ska köpa till den för att den ska fungera.

Tvn som egentligen ska hänga på väggen står fortfarande på byrån eftersom monsterbultarna skrämmer slag på mig när jag tänker på vilka kratrar de kommer att lämna efter sig i väggen. Badkaret har ännu inte vandrat iväg på sina osmakliga guldtassar för att bytas ut mot ett fyrkantigt och mer passande kar och de beigeblåa badrumsmöblerna är precis lika beigeblåa som de var när jag flyttade in.

Det är uppenbarligen dags för lite action!

Mitt psyke leker med mig! Kroppens hela spektra av känslor har flytt sina ordinarie, isolerade semestergömmor och lagt sig till rätta precis strax under huden, nästan så att det går att ta på dom, ömtåliga och snabbverkande. Jag är fylld av så mycket olika känslor som snurrar runt och tar andan ur mig att jag inte hinner reagera innan det är dags för en ny vinkel. Jag vet inte hur jag ska handskas med alla känslor – trots att det är bra känslor, eller kanske just på grund utav det. Det är bra, därför känns det ovant!

Igår fick jag äntligen på mina vinterdäck och trots att det känns onödigt nu när termometern visar runt 11 grader så vet jag att jag snart kommer att behöva dom. Idag fick jag dessutom möjlighet att testa däcken lite mer ordentligt på väg hem från bus. Jag och min medbrottsling provade på varsitt håll, i varsin bil, på hur man snabbast tar sig fram i trafik och när jag gled av motorvägen så var kroppen full av adrenalin, den där varianten som jag, vad jag vet, bara får av bilkörning, när benen skakar, hjärtat slår fyrdubbla slag och andhämtningen är som efter ett 100-meters lopp. Underbart!!

Som vanligt så skummar jag igenom Aftonbladet på morgonkvisten för att se vad som hänt i världen medans jag kramat kudden. Långt ner på hemsidan så hittar jag en bild på en person som precis är på väg att stampa på huvudet på en person som ligger däckad på golvet på en finlandsfärja. Texten säger: Inhyrda musiker på Viking Line-färjan sparkar den medvetslöse Christer 44 år, gång på gång inför kameran. Obs! Varning för mycket starka bilder.

Jag vågar inte trycka på länken och titta. Jag skräms av bilden jag ser och förstår verkligen inte hur man kan stå och hoppa på en annan människas huvud. Hur arg måste man vara för att kunna göra något sånt? Jag kan bli arg – så arg så att känslan att vilja slå någon kommer, men jag är helt oförstående till hur man kan ha ett sånt raseri inom sig att man om och om igen kan stampa på huvudet på en person som ligger medvetslös på golvet. Som jag ser det så är det värre än att i stundens hetta avfyra en pistol mot någon.

Jag hoppas att jag aldrig blir så arg på någon att jag ens skulle komma på tanken att använda någon annans huvud som en studsmatta.

Sitter i bilkö i 45 minuter – det stör mig inte alls! Småproblem kommer inte åt att beröra mig i min bubbla just nu. Tittar på vinterdäcken i bakluckan som ligger och väntar på att ”hamna” på bilen men skjuter det framför mig och tänker att jag löser det sen. Jag vill göra alla ”måste nu” sen, just nu vill jag bara ägna min tid åt att vara nöjd, och det är jag! Sjukt nöjd -omgiven i min mjuka och fluffiga dimma!

Ikväll hände det! Jag tog de första stapplande stegen på mer än tio år!

Nog hade jag aldrig trott att den slitna personen som åkte gäspande från jobbet för att åka träna med Jenny skulle orka göra något mer av den här dagen.

Träningen gick sådär får jag nog säga. Tiden räckte inte till och ingen av oss orkade att lyfta vikterna, dom vägde helt enkelt för mycket just idag. Halvnöjda över att vi överhuvudtaget tagit oss dit så åkte vi hem. Väl hemma så var inte energin helt slut och efter noga övervägande och mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig – idag skulle det ske! Löpningen!

Tanken på löpning har legat där nu ett bra tag och gäckat mig. Jag vet inte varför jag längtar efter att springa eftersom jag aldrig gjort det förut, men nu vill jag, mer än någonsin!

Jag klädde mig tunnare än vad jag brukar göra på mina promenader och gav mig av i mörket. När jag lämnat villaområdet och kom ut mot skogen så tittade jag mig noga omkring, mån om att få ha löp-premiären helt för mig själv, och när jag inte kunde se någon levande varelse i närheten så tog jag de första stegen.

Kroppen kändes tung och oroväckande mjuk – gungig, skorna kändes hårda att landa i mot asfalten men…jag sprang ändå! Andhämtningen var en nybörjares, trots att jag försökte andas genom näsan så tog munnen övertaget när jag inte fick tillräckligt med luft och jag flåsade, men…jag sprang ändå!

I ett par hundra meter orkade jag springa, innan jag var tvungen att varva med snabb gång. Vaderna ömmade med en känsla som jag inte känt sedan skoltiden och låren var stela. Men, jag gav mig inte! I fyrtiofem minuter så varvade jag snabb gång med jogging och när jag närmade mig huset och regnet började falla, svalkande mot ansiktet, så var jag så nöjd, tillfreds med mig själv över att ha kommit ut i den härliga luften!

Fylld av energi så fick jag både tvättat och diskat. Efter en lång och skön dusch kröp jag in i en stor tröja och stoppade fötterna i mina benvärmare och njöt av värmen i kroppen som kom av blodet som snabbt cirkulerade i mina ådror. Vilken kväll, vilken energikick!!

Jag är vampyrsäker idag, med råge. Den lukt som kommer ut ur min mun är näst intill dödlig.

Fyra rätter beställde vi in, vilka allihop dröp av vitlök och jag gav mig hän! Jag är förtjust i pillet, tapasgrejen, att sitta och doppa i röror och såser, ingen brådska med att äta, valmöjligheten och lagom mycket mat. Det var bara en bil som skulle köras hem som hindrade mig från att beställa in sangria och få snurret, det enda som saknades.

Varför blir det alltid extra gott när någon annan lagat maten?