Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Tidsskillnaden är himla bra ibland, som till exempel när man vill sova lite längre och man har ställt tillbaka klockan. Alla borde ha en timme att spela med när man känner sig sliten!

Idag fick jag nöja mig med att se London inifrån ett konferensrum vid Themsen. Helt otippat så regnade det utanför fönstret vilket gjorde att det inte kändes så dumt att sitta i en fet skinnfåtölj och bli proppad med information, intensivt och effektivt!

När klockan närmade sig tre och vi skulle ha åkt mot flyget vid två så blev det lite fart. Vi slängde oss in i en typisk taxibil och åkte mot tåget.

I vanliga fall så är jag alltid reseledare. I fall som det här när jag inte har mest information om vad som ska hända så ger jag gladeligen över makten till någon annan. Detta gjorde i sin tur att vi klev av på fel terminal och på Heathrow så knallar man bara inte över till nästa. Vi fick helt enkelt baxa oss ner till snabbtåget igen och åka till rätt terminal, checka in och stå och köa till säkerhetskontrollen där jag inte fick behålla många plagg på för att passera. Helt galet!

Vår megashoppingtur förvanlades till en snabb koll i dutyfree-butiken där jag kastade ner en kräm och läppglans innan vi hann kasta i oss en förrätt innan planet gick. Hektiskt som fasiken men troligtvis väldigt ekonomiskt med tanke på hur mycket pengar jag kunde ha spenderat om jag haft tid.

London kanske kan få en till chans, jag gillade en del av det jag såg.

För att slippa faktureringsavgiften till Bredbandsbolaget varje månad så har jag skaffat autogiro, vilket i sig suger eftersom jag inte får bestämma själv när pengarna dras. Men om det nu kostar pengar att skicka en faktura, varför skickar dom då ett brev varje månad som talar om att pengarna dragits via autogiro?

Idag känner jag mig inte det minsta stark!

När jag öppnade ytterdörren i morse och plumsade ner till knäna i snön så skakade jag på huvudet och tänkte ”det här kan inte vara på riktigt”. Hur kan det ha kommit närmre en halvmeter snö på en jäkla natt?

Redan innan jag skådat min bil så såg jag tre bilar som satt fast på parkeringen och när min blick mötte ett stort insnöat berg som jag gissade var min bil så kände jag att jag borde vända hem, starta upp datorn och jobba hemifrån.

Det var enbart på grund av min envishet som jag grävde mig fram till bakre delen av bilen, kämpade upp bakluckan och fick ut spaden och gav mig på att börja gräva fram bilen. Hade inte traktorn hållt på att skotta bort snön på parkeringen så hade jag gett upp, då hade jag aldrig kommit därifrån med min lilla bananskalsbil. Nu var det med nöd och näppe som jag klarade den lilla sluttningen ut till stora vägen.

Väl på jobbet var det dags att röja mail! Ett par dagars frånvaro från jobbet skapar drivor av mail vilket ger mig känslan av att inte räcka till där heller. Jag borde skaffa en katt!

Tror ni att min icke-skottande granne förstår hur jag känner mig idag? Kommer mitt budskap nå fram eller måste jag skotta snö ända upp till dörrhandtaget för att det ska bli tydligt?

Jag frös redan innan jag gått upp ur sängen. Minusgraderna utanför huset hade nästlat sig in genom glipor i fönster och dörrar i natt, det kändes som att vakna upp utomhus, nedbäddad i en lite för tunn sovsäck. Jag vill ha värme nu – på riktigt alltså!

Igår var det helg! Ja, helgmiddag blev det i alla fall, på en vanlig tisdag. Fast mannen jag rantar efter påstår att det inte behöver vara helg för att man ska lyxa till det lite extra och det ligger väl något i det. Så, på tisdagkvällen så blev det nötytterfilé och potatisgratäng med ett glas vin. Det kändes dock nästan som att glaset med vin tog extra mycket bara för att det var en vardag, men så var det väl naturligtvis inte.

Det var ett alldeles utmärkt bilåkarväder idag. Solen sken mot en blå himmel när jag färdades mot Norrköping och jag kände att jag egentligen borde ha vänt bilen och åkt upp mot fjällen istället. Men det gjorde jag ju förstås inte för vad är en solig dag i fjällen jämfört med trafikköer i Stockholm?!

Jag har fastnat i ”det är mycket nu”-träsket! Så fort jag får frågan om hur det är så svarar jag; tack bra, men det är mycket nu. Men det ÄR ju det, sjukt mycket, jag måste vara effektivare än någonsin, det finns ingen som kan avlasta mig nu när Iphonechefen är borta.

Idag satt jag mitt i stressen och glodde en halvtimme på en dator som höll på att installera massa program innan den kunde starta upp. Jag var bara tvungen att ha ett dokument från den datorn pronto! När det gått 25 minuter ropade jag med min eländigaste röst på IT-gurun som kom fram och tittade på datorn, konstaterade med sin Norrköpingsdialekt att ”hårddisken jobbar ju inte ens, det är bara att starta om” och sen gick det på fem minuter! Suck! Men man vet ju inte, det hade ju kunnat vara så att jag startade om den precis innan den satte igång…typ.

När jag kastat i mig lunchen framför datorn och skulle ge mig på nästa stora projekt stod en kollega utanför dörren och stirrade ut mig. Jag kände på en gång att det var fuffens på gång, vilket det var. Med tre minuters förvarning fick jag hoppa in i en rekryteringsintervju och fokusera tankarna på något helt annat än det jag höll på med.

Väl tillbaka vid mitt skrivbord så åkte dörren igen för alla eventuella nya påhitt och all fokus hamnade på det jag hade framför mig vilket gjorde att jag faktiskt fick ordning på en hel del, av det jag kommer ihåg i alla fall.

När jag gick från jobbet så var jag så uppe i varv att jag inte ens hann tänka på hur skön soffan skulle vara att landa i. Jag åkte direkt hem till Jenny och hann slänga i mig lite mat innan vi åkte till gymmet för att köra monsterpasset på 75 minuter.

Herrejösses vad det var tufft! Det var två mycket svettiga och ledbrutna tjejer som haltade mot bilen när passet äntligen tog slut. Jag hoppas verkligen att det inte ska krävas mer än så här för att jag ska kunna sova ikväll, fungerar inte det så vet jag inte vad det är för fel!

Vad åt ni till lördagsmiddag igår? Var åt ni? Jag och min sena middagsdate tinade fryslådor med köttfärssås och spagetti och åt den tillsammans med lite rödtjut under köksbordet. Varför åt ni den under bordet, undrar ni säkert då, och det gör jag också, men jag har slutat att ifrågasätta. Svaret; ”för att man kan” kommer han ganska långt med och det är dessutom svårargumenterat. Den där lockande fasaden rymmer en del konstigheter inom sig som jag tror att jag aldrig kommer att förstå mig på.

Jag har också plats för en del saker inom mig, som till exempel massor av känslor som ibland hamnar i oreda och åsikter som inte stämmer överens med andra. Igår så var det extremt stökigt på loftet, vilket hunken fick uppleva som tack för att han kommit hem till mig lite senare än vad jag hoppats. Som tur var så hade jag fått honom okörbar med hjälp av vinet så att han inte kunde fly, vilket jag var tacksam för när tankarna väl föll på plats igen. Ni anar inte hur spännande min mentala vardag kan vara ibland!

Vissa dagar ägnar jag alldeles för mycket tid åt att fundera på hur jag vill att mitt liv ska vara. Jag tror det krävs en extremt mycket högre/lägre intelligens för att kunna leva det här krångliga livet på ett hyfsat normalt sätt. Borde det inte vara skitlätt att bara göra saker som är roligt och får en att må bra? Bara att kommunicera med människor kan ibland upplevas som ett högskoleprov.

Så, hur löser man såna här problem? Jo, man shoppar! Att jag sedan råkade springa på reavaror vilket gjorde att jag kunde köpa märkesjeans till 70% rabatt var bara en bonus. Efter ett bakpysselinköp på Ica Maxi bland enormt många skrikande barn och stressade föräldrar så var jag fullkomligt redo att ge mig på ett eftermiddagsbak. Jag frossade mentalt bland olika frostingidéer och blev mycket nöjd när alla små sötnosar var klara och dekorerade. Då var även de flesta av klurerierna i huvudet bortbakade. Mitt största problem är just nu att jag behöver en större frys eller fler fikagäster!