Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu har Stålmannen varit borta i elva långa dagar! Medans han har flugit runt fritt bland molnen och kastat sig ut ur flygplan så har jag sprungit på gymmet! Fördelningen av aktiviteter känns inte så rättvis, men vad vet jag. Snö och många minusgrader eller sol och alldeles för många plusgrader, det är så olika vad man prioriterar.

Oavsett så anser jag att han borde ha kommit hem för länge sedan men idag står det i alla fall på flygbiljetten att han ska återvända och jag hoppas att han inte tänker missa det tidiga morgonplanet hem för då sätter jag mig i bilen och åker och hämtar hem honom! Så är det med det!

Har ni sett serien Californication? Jag skapar som bekant aldrig några trender utan jag upptäcker dom när dom är på väg att försvinna. Nu när serien börjat visas i repris på kanal 10 så har jag hängt på den genom att sätta boxen på inspelning en gång i veckan.

När jag sen har ro i kroppen och tycker jag förtjänar en stunds slappande, uppkrupen i soffan så startar jag inspelningarna. Jag har hittills bara sett ett par avsnitt men är redan nu förtjust i Hank Moodys (David Duchony) förvirrade liv.

Igår så körde jag slut på varenda energignutta som fanns tillgänglig. Efter en halvdålig sömn natten till måndag, då jag utmanövrerade mig själv i drömmarna, jobbade jag mycket effektivt hela dagen och fick så mycket saker gjorda. Istället för att åka hem och slappa så drog jag och Jenny till gymmet för att gå på monsterpasset.

Den här tjejen som håller i passet är helt galen! Hon pressar oss till att springa rakt in i väggen. Man kan ju tycka att musklerna skulle börja vänja sig men dom kanske snarare har fått en chock av att blivit tvingade att träna fem gånger den senaste veckan.

Jag låg i sängen runt klockan nio igår. Efter monsterpasset så finns det inte så många fler alternativ än att kasta i sig mat, duscha och lägga sig på sängen. Igår var jag glad över att jag ens orkade borsta tänderna.

Om inte en envis huvudvärk hade plågat mig hela natten så hade jag kanske känt mig mer utvilad i dag, men det kommer ju en ny natt senare idag också.

Jag är så sjukt trött på att släpa hem massor av tunga matkassar. På den tiden då jag bara åt smörgåsar så var det betydligt lättare att bära hem påsarna och det resulterade dessutom i nästan obefintlig med disk!

Jag gillar brunt och just därför gillar jag min nya färg i vardagsrummet. Den är mörk och behaglig, men jag är fortfarande i oharmoni rent möbelaktigt sett. Jag får inget flyt med min bokhylla och byrån som jag använder som tv-hylla. Det ser ut som att byrån måste ryka vilket betyder att jag måste hitta nya förvaringsutrymmen till det som ligger i byråns åtta stora lådor.

Jag är dock inte den enda med bo-problem. Ett par timmar idag la jag och Kattis ner på att packa halva hennes bohag i flyttlådor som ska till hennes nya tillfälliga lägenhet tills hon hittat något objekt som hon vill köpa. (Om någon råkar ha en lägenhet över i Sundbyberg så kan ni meddela mig.)

När jag kom hem efter att ha ätit varma scones på Waynes så tyckte jag att det var dags att göra något åt mig, och det gjorde jag. Nu är halva mitt huvud tokrött! Lustigt!

Det finns en tröttmössa som brukar påstå att jag har damp, jag tror visserligen att det säger mer om honom än om mig men visst, dagar som denna då jag inte har några planer och mitt humör sviktar, ja då behöver jag något att göra. Idag blev det en tur till Bauhaus på morgonen där jag kom ut med målarfärg och penslar.

Innan jag for hemåt så åkte jag förbi Bromma Blocks och traskade igenom alla tre våningar. Det var väldans vad mycket fina, trendiga människor som rörde sig där och familjer, såna där normala människor som gör utflykter till exempelvis Bromma Blocks och fikar gott, låter ungarna leka av sig och bara slappnar av. Jag undrar hur det är att ha ett vanligt Svenssonliv, det låter rätt så behagligt ibland.

Väl hemma så beväpnade jag mig med maskeringstejpen och satte igång arbetet. Vid femsnåret hade jag lyckats kleta på första omgången av min nya bajsbruna färg och kände mig ganska nöjd.

Medans färgen torkade tog jag en tripp till stan och tittade på medans Kattis, frustande och pustande, tvingade sig att börja rensa lite av sina saker inför flytt. Jag och Texas låg utsträckta i sängen och slötittade växelvis på Melodifestivalen och Kattis, lagom hårt arbete.

Tillbaka hemma hos mig väntade dock mitt egna arbete. Färgen hade torkat och det var bara att ställa sig och slabba på ännu mer färg. När jag målar så ser det ut ungefär som när jag lagar mat eller bakar, det är stök och oreda överallt men slutresultatet brukar bli bra. Imorgon när solen kommer upp ska jag noga inspektera väggen och se om jag gjort ett bra jobb, tills dess ska jag sova gott!

Man skulle kunna missta mig för vilken Thailändska som helst. Har jag för mycket tid?

Det känns som ren tur att jag vaknade i tid i morse! Första gången klockan ringde så var jag vid medvetande men nästa gång så var jag någon helt annanstans, troligtvis i ett helt annat land.

Med 20 minuter tillgodo rusade jag upp och hann se att det var -24 grader ute vilket fick mig att ta beslutet att ringa en taxi istället för att försöka pålåga igång bilen och förfrysa under tiden.

Fyra minuter innan utsatt tid sprang jag ut till taxin och drog till Arlanda för att möta kaoset och oj, vilket kaos det var! Kön till säkerhetskontrollen gick i dubbla led ända ner till ingången på terminalen och det var definitivt fler än mig som oroade sig för om de skulle hinna med sina plan eller inte. Den ena mer stressad än den andra sprang förbi kön medans alla andra stod och muttrade att dom minsann hade lika bråttom.

Jag hann i alla fall med mitt plan och kom ner till ett snöigt Kalmar där jag hann spendera någon timme innan jag skjutsades vidare till en konferensanläggning på Öland, helt oväntat.

Dagen sprang iväg snabbt som tusan och plötsligt var det dags att åka hem igen. Kalmar flygplats är nog inte den mest spännande flygplatsen att vänta på ett försenat flyg på men till slut kom även jag hem och det var skönt!

Läste ni idag i tidningen om katten Smokey som spinner så högljutt att hon kommer upp i 92 decibel! Jag kan inte ens föreställa mig det!

Vid en starkt trafikerad motorväg mäter man ljud på upp till 90 decibel. Normala katter spinner upp till 25 decibel! Ljud över 85 decibel kan vara skadliga, betyder det då att Smokeys egna ljud skadar henne själv? Skadas hennes öron av sitt eget spinnande?

Gäller det även för dom som har kraftig tinnitus? Det är inte helt ovanligt att man mätt upp tinnitus som ligger över 90 decibel. Betyder det då att öronen tar stryk av ljudet som öronen skapar? Det verkar som ett riktigt moment 22.