Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Morgonen kan inte bli bättre! Jag känner mig extremt bortskämd över besöket och uppvaktningen och han är sådär bra och fin som bara han kan vara.

Vi pratar, äter frukost och slappar tills han berättar om sin plan för dagen och jag ställer fel fråga, vilket inte landar rätt. Jag ser hur hela hans kropp töms på sitt goda humör och den där fantastiska ytan förvandlas till en hård och oåtkomlig mur. Jag drabbas av akut trötthet och försöker krypa in i mitt skal för att komma bort, försöker komma tillbaka till det som var så otroligt bra nyss, men jag kan inte nå det längre.

Ångesten över att ha avslutat de fina timmarna på det här sättet är enorm och jag känner mig redo att gå och lägga mig igen med kudden över huvudet när han irriterad glider iväg för att återvända mot Dalarna.

Jag har hittat navkapslarnas kyrkogård. Den ligger längs vägarbetet på Kymlingelänken. När man åker norrut och passerar Kista så är det riktigt stora gropar i vägen och där, i väggrenen, så ligger det så många uppsättningar navkapslar så att det skulle räcka till ett tiotal bilar, på alla hjul. Det är nästan så att det skulle finnas en skylt som varnar om att du riskerar att bli av med dina fälgsidor om du väljer att köra den vägen.

När jag körde där ikväll och såg alla navkapslar liggandes bortglömda så kom jag att tänka på den öde stranden på Dominikanska som jag besökte år 2005 som var fullkomligt överröst av gamla flipflops. Även där så var det udda par, det fanns inga matchande sandaler, trots att det var närmre hundra sandaler. Var kom dom ifrån? En strandad färja och en snubbelgrop i sanden? Det är frågor jag aldrig kommer att få svar på, men det minst lika intressant för det.

Stackars lilla isbjörnen Knut! Tysklands stora hjälte föll darrandes ihop häromdagen och lämnade isbjörnslivet för ett liv i himlen. Spekulationerna om huruvida han var förgiftad eller inte verkar dock lyckligtvis inte stämma i alla fall, även isbjörnar kan ha fel på hjärnan.

När jag inte tänker på isbjörnar så funderar jag på sommarmöbler. Expressen har idag en bildserie på hur årets utemöbler ska se ut och så fort jag skummat igenom bilderna så vill jag springa ut och plocka fram mina fina, vita möbler.

Det som hindrar mig är tyvärr det tjocka lagret med snö som täcker min altan. I min iver att få bort det så gjorde jag igår ett försök att skotta bort lite men skyffeln orkade inte ens bryta igenom den stenhårda isblandningen. Men å andra sidan så behövs det nog inte så många fina dagar som den här för att jag ska börja se lite trä under all snö.

I år ska jag försöka få till lite mys på altanen, införskaffa en grill, kanske plantera några blommor och hänga upp lite lyktor. Har man en stor altan så ska man väl använda den också.

Den här helgen kunde jag nästan ha varit utan! Den hade potential att bli så bra, men jag blev brädad av en krånglande kranbil. Krånglet gjorde att Mulle Meck blev tvungen att välja bort allt, inklusive nattsömn för att få ordning på den, inte optimalt någonstans. Eftersom han trots det tog sig tid att klämma in två middagar med full uppmärksamhet på mig så kändes det bättre, han har minsann upptäckt hur man gör för att stryka mig medhårs.

För övrigt så har jag blivit tilldelad en ny trötthet som inte är speciellt upplyftande. Trots att jag får min sömn så känner jag mig sliten och minst tio år äldre än vad jag är. Jag drömmer om att fara iväg långt och länge, och kanske är det därför jag är så trött hela tiden, för att huvudet arbetar för fullt med olika planer. Dessvärre så lär nog inte sommartiden nästa helg hjälpa mig heller eftersom timmen är åt fel håll, men å andra sidan så innebär ju tidsomställningen att våren är här..

Det här med hår är en ganska känslig sak för kvinnor. Oftast har vi en och samma frisör som vi återvänder till just för att han/hon vet hur man vill ha håret och vet inom vilka gränser man kan röra sig.

Jag går hos min kompis mamma och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Det är enkelt, billigt och hon vet hur mitt hår fungerar. När jag vid vissa få tillfällen vill göra något mer spännande eller tiden helt enkelt inte passar så går jag till den salong som ligger bäst till eller som jag råkar snubbla över när jag plötsligt känner att jag behöver en uppfräschning.

Idag var en sån dag. Jag strosade runt i Stinsen och gick in i salongen för att köpa schampo och ställde ett par prövande frågor om vad dom skulle kunna göra med min hemska utväxt och mitt rosa nackhår. När killen i kassan klarat utfrågningen så kände jag att jag var villig att låta dom mixtra med mitt hår.

Nu var det dock inte han som tog hand om mig utan en tjej med långt svart löshår som även hon, precis som alla andra okända frisörer skulle utöva sin stolta yrkeskunnighet och erfarenhet på mig när jag förklarade för henne hur mitt hår fungerar. Jag har lärt känna mitt hår under mer än 30 år, jag vet vad som fungerar och vad som inte fungerar, men trots detta så tror nya människor som ska färga håret på mig att dom minsann vet bättre. Av någon anledning så slutar det alltid med att jag får rätt vilket betyder att dom får göra om sitt arbete eller att jag får anpassa mig.

Jag hade räknat med att sitta med färg idag en timme och trots att frisörskan sa att det bara skulle ta en 20-30 minuter så satt färgen fortfarande kvar när en timme passerat medans hon pillandes i mitt hår mumlade om att hon inte förstod varför det inte gick snabbare. Det var en riktig déjà vu-känsla som for över mig, precis samma upplevelse som sist jag var på en ny salong. Det kanske finns tillfällen då man bara ska lyssna mer och prata mindre, vad vet jag?!

När jag drömmer om kattungar så är det en rätt bra temperaturmätning på hur det står till med mitt sinnestillstånd. I natt så drömde jag om min gamla katt Pepsi som i drömmen fick två små söta kattungar. 

Jag är egentligen inte ett dugg förvånad över min fluffdröm eftersom kvällen var en sån där riktigt bra kväll.

För inte så länge sedan så skrev jag om min önskan om att ha fredagsmys a la Svensson och nu visar det sig att han, den där, tagit till sig informationen och gjort något med den. Eftersom Herr Flygare inte kunde garantera en arbetsfri fredagkväll så säkrade han upp fredagsmyset på en torsdagkväll.

Så, igår körde vi linan ut. Jag blev upphämtad och körd till Ica där vi fnissandes valde ut en fet bit av den absolut finaste delen av oxfilén i köttdisken, stoppade ner bearnaisesås och potatisgratäng i matkorgen och åkte hem för att laga den med varsitt glas rött i handen.

Klockan var inte ens tio innan vi båda sov djupt. Det kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för mig var det grymt!

För att man ska få ett perspektiv på tillvaron så måste man tydligen ha både bra och dåliga stunder. Senaste veckan har i princip bara innehållit bra inslag och många fina stunder, en kontrast till den här dagen som varit en riktig skitdag.

Förutom att tandläkaren misshandlat mitt huvud (och tand) med olika borr- och slipljud samt två bedövningssprutor i sitt arbete med att laga en gammal fyllning som släppt så har jag känt mig allmänt nertrampad och ledsen. Skitsaker eller inte, men trampar man på redan ömma tår så gör det ont, så är det bara.

Trots mitt uppförstorade elände så känner jag att jag har en tröstande hand i min tillfälliga tornado och det är faktiskt en fantastisk känsla.

Igår bar det av mot Dalarna! Jag och tröttmössan hade som vanligt helt olika tidsuppfattningar om resplanen men eftersom vi skulle åka tillsammans så blev det avfärd den tiden vi sammanstrålade, runt klockan ett.

Solen sken på oss hela vägen upp mot Ludvika där vi vek av en bit innan för att åka till mamma och Peters fina stuga. Den här lilla stugan ligger cirka 200 meter in från stora vägen (som leder till den ännu större vägen) och eftersom det inte är något permanentboende så sker det ingen automatisk plogning av vägen, vilket vi definitivt upptäckte när vi hade tänkt svänga av. GPSén skrev att vi skulle svänga vänster men till vänster fanns det bara en stor upplogad snöhög som börjat förvandlas till is.

Herr Genväg vände genast bilen och gav sig ut på jakt efter en traktorbonde med skopa påmonterad. Bonden med den lilla traktorn hänvisade oss till en annan bonde med en så stor traktor som till och med imponerade på mig. Dock så imponerade vi inte på honom för han ville debitera oss en och en halv timmes jobb för att kliva upp ur fredagssoffan, vilket skulle landa på 1500kr. Dom pengarna var vi absolut inte intresserade av att betala så vi vände om och åkte mot stugan igen för att med nöd och näppe lyckades pulsera fram i en meters snö fram till stugan för att hämta skyfflar.

Väl i stugan så blev vi distraherade av vattenläckan som uppstått och skapat stora mörka, blöta ringar i sovrummet som angränsar till köket.

När Mulle Meck lokaliserat den läckande kopplingen och fått stopp på läckaget så var det dags för fuktskadesanering vilket blev att torka upp där det gick att torka upp och i sovrummet satte vi in en värmefläkt som fick blåsa ur fukten innan vi gav oss ut med varsin spade.

Planen var att skotta fram en liten parkering i början av vägen men eftersom möjligheten ändå fanns att vi skulle kunna ta oss ända fram till stugan med Jeepen så gjorde vi en habrovink. Vi skottade bort den enorma högen precis i infarten och sen satte sig den övermodiga chauffören med övertron om sin bils framkomlighet bakom ratten (inte jag) och tog sats och gasade rätt in på vad som sommartid är en väg. Han kom en billängd in och sen tog det stopp och bilen hängde på underredet, men med en spade kan man komma långt. När vi lyckats skotta loss bilen frågade han mig hur mycket energi jag hade kvar och eftersom jag inte förstod syftet med frågan så svarade jag så mellanmjölksaktigt jag kunde; ”lagom”. Det svaret resulterade i att han backade bort, tog sats och körde i full fart fast igen, dock ett par meter längre in denna gång.

Efter att ha kört samma procedur i två och en halv timme, dvs skotta loss bilen, ta sats, fastna, skotta loss osv, så skottade vi loss den en sista gång för att ge oss in till stan och inhandla förlorade kalorier.

Med ett par xider var innanför västen och världens godaste gulaschsoppa i magen sjönk vi tillbaka i fåtöljerna och slappnade av för kvällen. Det är ingen överdrift att säga att vi somnade ovaggade. Tröttmössan hann inte ens avsluta sin mening innan snarkandet tog över, vilket roade mig, ända tills jag ett par sekunder senare också sov.