Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Att inte få köra min bil gör mig på dåligt humör. Jag vet att det är barnsligt men jag kan inte hjälpa det för jag vill ha min bil som inte knäpper och stånkar överallt så fort man rör ratten och min musik som jag kan sjunga med till. Kattis skrotbil är trasigare än vanligt och hon får inte sin nya vuxenbil förräns om ett par dagar. Eftersom jag vägrar att ta hennes håriga, (jag underviker att skriva illaluktande, för då blir hon arg) hund i min splitter nya bil så betyder det att jag får åka runt med Peters raggarvolvo, medans han kör runt i min nya, fina älskling. Det känns orättvist!

Efter jobbet åkte jag hem till mamma och väntade in min lilla baby. Under tiden jag väntade så blev jag så uttråkad att jag blev tvungen att baka en sjukt god kladdkaka, fan vad jag är bra på det! Om jag kommer ihåg det så ska jag förgylla dagen för mina arbetskompisar med en bit av kakan (allt hänger på mitt minne här, så klandra mig inte om jag misslyckas). Nu när jag återfått min fina bil så känns det så mycket bättre (eller var det kladdkakans förtjänst tro?!).

Nu är det en ynka liten dag kvar tills jag har semester. Då ska jag försvinna!

I morse kände jag mig som en twister! Iskall och insnurrad (i täcket). I min (vanligtvis) rosa värld så kändes det safe att byta ut mina duntäcken mot sommartäcken igår, jag menar…vi är ju ändå i mitten av juli nu. Men, det var uppenbarligen inte en av mina smartare idéer. I kväll så blir det nog dubbla täcken igen, sist jag hade det var i vintras när det var som kallast och det säger ju en del. Om jag behöver dubbla duntäcken på vintern så behöver jag tydligen dubbla sommartäcken på sommaren också, logiskt!

Det ser mörkt ut för min bankörning på torsdag. Eftersom kortegen på onsdag troligtvis kommer att dra ut på tiden så hade jag hoppats på att min lilla pärla kunde få åka med i någons skåp/släp ner till banan för att sedan bränna ner med egen bil på natten. Men, det har visats ett mycket litet (obefintligt) intresse för att beblanda sig med min hoj. Alternativet är att jag kör cykeln ner själv på morgonen, men det finns massa nackdelar med det också. Jag ska suga på den karamellen ett tag till tror jag.

Suck! Mitt humör går upp och ner som en hiss i rusningstrafik, tyvärr så är det mest de nedre våningarna som besöks, men då och då så är det någon på de övre planen som trycker upp hissen. Men, oavsett, så landar hissen alltid längst ner.

Att jag tvättat i sex timmar har väl inte bidragit till att få upp mitt humör, men utan rena kläder så kan jag inte bli glad heller.

Jag är trött på mig själv! Trött på att jag tar konstiga beslut hela tiden, trött på att ha ångest, trött på att jag tänker så mycket, trött på att brandsläckaren alltid går igång när jag lagar mat, trött på att jag inte har någon energi, trött på att se mig själv!

På onsdag är det sista dagen på jobbet innan semestern, det ska bli så skönt och då ska jag ta tag i mig själv. Dock så är onsdagen inget jag ser fram emot eller kommer att fira eftersom kortegen för Jocke är då. Det kommer att bli sjukt jobbigt.

Ögonen öppnade sig redan vid 06.48 idag, men det ignorerade jag fullständigt. Det räckte med att jag vände sida på kudden för att somna in igen. Nu har jag börjat drömma igen, det har varit alldeles tomt på den fronten sedan en vecka tillbaka men nu är de tillbaka, visserligen så kommer jag inte ihåg vad jag drömde men det är oväsentligt i sammanhanget.

Runt lunchtid så sladdade vi in (det var grusväg) på Långtora segelflygklubb för nya upplevelser. Efter instruktioner om hur reglagen och fallskärmen fungerade så var det bara att hoppa ner i planet för att få skjuts upp bland molnen. Det var hur härligt som helst att bara stilla och tyst glida runt över landskapet. Av någon skum anledning så hittade vi nästan bara neråtvindar, något/någon ville inte ha mig där uppe tydligen så efter cirka 20 minuter så gick vi in för landning.

För att kompensera mig för min korta flygtur så fick jag efter att Kattis hade farit och flugit åka upp ännu en gång. Den här gången så gick det knappt att komma ner, det var uppåtvindar precis överallt och vi fick mer eller mindre dyka ner för att nå marken igen, coolt!

Dessvärre så lyckades varken jag eller Kattis att övertala läraren att göra en loop, jag vill ju ha kickar! Jag behöver en riktigt bra kick för att komma igång nu, bara något litet som får blodet att rusa!

Dagsstatus: larvigt trött, jobbigt varm, tokigt förvirrad och lagom panikslagen inför helgen!

Hade det inte varit för att jag kommer vakna två i natt så skulle jag ha lagt mig för att sova nu, sova bort hela kvällen. Det är precis en vecka sedan olyckan nu och när klockan passerat halv tio ikväll så vet jag att olustklänslorna kommer att dyka upp.

Jag går fortfarande och tror att det kanske finns hopp om att allt det här bara är ett dåligt skämt, och vet ni…det vore okej om det var det, hur dåligt skämt det än må vara. Ett par gånger om dagen så känner jag ett behov av att skicka ett sms till honom för att se om jag får något tillbaka. För att inte göra mig själv grymt besviken så håller jag mig från att göra det.

Imorgon ska jag flyga segelflygplan om vädergudarna kan leverera väder som passar. Jag ser verkligen fram emot det. När jag är där uppe så kommer jag att titta efter Jocke och tänka på honom (som om jag inte gör det annars). Jag vill nog gärna tro att han sitter på ett moln och tittar ner på oss, små krakar som lägger ner tid på att vara ledsna istället för att leva livet.

Jag lovar…jag ska leva livet, alldeles alldeles snart.

Trötter idag! Det märks att semestern närmar sig nu, sovtimmarna blir inte lika viktiga eftersom jag vet att jag snart kan ta igen dom. Å andra sidan så har det ju hänt grejer som gjort att sömnen inte känts prioriterad sista veckan.
Gårdagen var väldigt soft, jag kände inte för att köra motorcykel själv utan åkte bakpå och det var skönt att få komma ut utan att känna prestationsångest.

I morse när jag yrvaken klev ut ur porten så höll jag nästan på att trampa på en pytteliten fågelunge som satt på dörrmattan. Den var så liten och söt! När sedan grannens katt kom skuttandes för att hälsa, vilket den gör varje morgon och nästan hoppade över fågelungen så kände jag lite ångest. Jag vet inte vad man gör med en fågelunge (inte Kattis heller uppenbarligen, eftersom hon hade ihjäl en för någon vecka sedan)!
Oavsett så kände jag att det skulle vara riktigt dålig karma att lämna de två små djuren med varandra, lite för spännande för min del och det kunde jag inte riktigt ha på mitt samvete. Så, jag tog en liten pinne som jag fick fågeln att hoppa upp på och sedan när jag skulle sätta den på en gren högt upp så flög den iväg. Plötsligt så kändes allt lite ljusare igen.

Är det inte konstigt ändå….livet verkar rulla på som om ingenting har hänt. Folk går runt och ler och skrattar (vad är dom så glada för?), trådar med nya fjantiga/oviktiga saker läggs upp på internet och solen skiner som om ingenting har hänt (ja visst, med inslag av lokala regnmoln naturligtvis). Det verkar bara vara jag som tycker att allt ska stanna upp.
Jag stör mig lite extra på att solen skiner och det är varmt, det känns lite som ett hån. Det här ösregnet som störtade ner på eftermiddagen kändes mer korrekt till min sinnesstämning. Varför säger man att änglarna gråter när det regnar? De borde ju vara glada över att få sällskap av Jocke, eller har han redan hunnit gå runt och nypa dom i rumpan?! Well, skicka tillbaka honom till oss om ni inte vill ha honom där!

Men, å andra sidan så känns det faktiskt lite lite lättare idag. Jag kan till och med räkna antalet gånger jag har gråtit på mina tio fingrar (plus några till kanske) och det hade jag inte förväntat mig.

Ikväll var jag på olycksplatsen igen och tände ett ljus och la en blomma. Det är verkligen hemskt att åka dit, ju närmre man kommer desto större blir obehaget i kroppen. Men, väl där så känner jag något slags lugn sprida sig, fridfullt nästan. Nu kan jag skratta åt minnen som hans vänner berättar om, le åt bilder där han är glad. Det finns ett litet hopp om att jag kanske kan gå vidare ändå.

I morse när jag vaknade så kände jag mig mer ensam än någonsin! Hur kan det komma sig att all glädje för livet bara är som bortblåst? Allt känns tomt och jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle kunna få mig glad igen. Att träffa en människa som påverkar en så mycket är inget som händer dagligen, eller snarare…att träffa en människa som påverkar ALLA runt omkring sig så mycket händer typ aldrig! En sån person KAN och SKA inte ryckas bort från oss! Det finns nog människor som säger att det finns en mening med det, bla bla bla….skitsnack! Jag ser ingen jävla mening någonstans med att han skulle gå bort! Ge mig ETT endaste litet bra skäl så ska jag nöja mig! Att det ”finns en mening med det” är bara en dålig ursäkt för att man ska kunna gå vidare. Kattis säger att det för eller senare alltid kommer något gott ur allt, jag väntar med andan i halsen på vad det skulle vara.

Alla tankar snurrar runt i huvudet hela tiden. Även när jag koncentrerar mig på att inte tänka på honom så är jag tillbaka i samma ekorrhjulstankar efter ett par sekunder. Nu i efterhand så blir jag lite skrämd över mina drömmar jag hade i söndags natt då jag drömde om och om igen att jag åkte ner i diket och kraschade. Var det ett varsel? Var det verkligen jag som kraschade?
En del av det som smärtar mig är att vi pratat så mycket om vad han ville göra framöver, hans planer för närmaste framtid. Vi skulle dessutom hitta på massa roliga saker tillsammans! Mitt enstöringsliv blev plötsligt fullt med fart och fläkt när telefonen pep och meddelade att jag skulle infinna mig på olika platser för körning, fika, sällskap eller bara ett telefonsamtal för att fördriva tid när han satt fast i trafiken. Jag tyckte om den förändringen i mitt liv och kan inte förstå hur jag ska klara mig utan det nu, jag vande mig så snabbt.

Igår gick jag ner i mammas källare och höll i buffen (en sorts halsduk som man har och kör hoj i) som han smög till mig häromdagen när ingen såg. Jag fick den tillsammans med ett sms där han skrev: Du har numera en inkörd, jävligt snabb buff! Dessutom doftar den Testosteron, Man, Svett, Jocke. Njut av den, tvätta den inte!
Han sista sms han skickade i fredags strax innan olyckan var: Puss 😉

Kanske inte det smsét betydde så mycket när han skickade det, men för mig gör det det nu. För mig visar det att han var tillfreds. Jag önskar att jag talat om vad jag tyckte och kände om honom, men samtidigt så tror och hoppas jag att han visste det.

Det är fortfarande helt ofattbart! Förutom ett antal ångestattacker med svettfrossa i natt så sov jag och tog förhoppningsvis igen sömnen från natten innan. Men, när jag vaknade så var verkligheten över mig snabbare än jag hann öppna ögonen. Jag tror fortfarande att jag kommer få ett sms eller ett telefonsamtal från dig där du frågar om vi ska ut och köra kostig, oavsett väder.

Mattias dök oväntat upp i morse och åkte med mig till mamma där Kattis var, för lite terapi. Jag har pratat, gråtit, lyssnat, gråtit, pratat och gråtit. Ena stunden känns det ganska okej när jag tänker på vilken glad, härlig och rolig kille han var för att det i nästa sekund ska bytas ut mot ilska och sorg över att inte få uppleva mer av det. Jag är på ett sätt glad över att det inte finns något/någon annan än han själv att skylla på för att det gick som det gick, samtidigt som jag är fly förbannad över att han vansinneskörde. Man får inte hur många varningar som helst! Men, å andra sidan så var det ju det som gjorde honom lycklig. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, jag är bara så jävla ledsen!