Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Idag skulle det inte bli sol, så när jag satte mig och läste ute i solen (!) så tänkte jag inte så mycket på solkräm till att börja med. Blond logik är rolig att tillämpa, det borde ni prova. Det resulterade i alla fall i väldigt solbrända lår och mage (glöm att jag lägger upp en bild på det). Efter fem timmars solning så var det bara att konstatera….det blev en fantastisk solig dag och min slutledningsförmåga (är det här ett påhittat ord av mig eller heter det så?) är av högre nivå.

Edit: det heter så, Kattis googlade åt mig (varför gjorde jag det inte själv?). Men säg ordet själv ett par gånger så förstår ni varför jag tvekade.

På kvällskvisten så kom en trasig och utsliten Kattis ner (hon försöker ta rekordtider hon med, :mad) för att insupa lite lugnande ö-atmosfär. Jag ger henne två, max tre dagar, sedan kommer hon ha myror i brallan, bokstavligt talat också….för det finns myror på toaletten.

Imorgon ska jag tvinga med mig Kattis (fast hon vet inte om det än) och ge mig ut på upptäcksfärd runt ön med kameran och ta lite roliga kort. Fast om jag känner mig själv rätt så kommer expiditionen att sluta i skafferiet i köket.

Paniken är under kontroll! De gråa molnen som befann sig utanför mitt fönster i morse kändes inte lockande alls och när de sen övergick till flytande form så var gränsen nådd för mig. Jag packade snabbt ihop diverse livsnödvändiga prylar och packade in allt i bilen för att åka ner till ön (vad skulle du ta med dig till en ”öde” ö?).

Turen var med mig till Stadium där jag hittade en våtdräkt i perfekt Kattissize, jag har inte provat den själv utan litar blint på att hennes storlek fungerar för mig också. Den ska vi ha när vi på skakiga ben ger oss ut i wakeboardvärlden, hu! Undra hur många liter hav man kan svälja?!

Trots att himlen fullkomligt öppnade sig och vräkte ner ett års ranson av regn i Nyköping så låg jag på en riktigt bra tid när jag kom till….ja just, Söderköping (uttalas S-ö-d-e-r-k-ö-p-i-n-g med överdriven negativ ton).

Vad gör du klockan två en måndag? Galet många människor (med mig) sitter och krypkör genom stan just då. Klockan två! En måndag! Vad är problemet?! Krypkörning får mig att bli otålig, jag blev så irriterad att jag inte ens vinkade åt vinkgubben som stått där längs vägen lika länge som jag har funnits (27 år sådär…..ja?).

Väl i stugan så blev jag harmonisk igen. Hur länge tror ni det håller i sig? 7 dagar? 3,5 dag? 1 dag? 16 tim och 47 min? Ahhh!

Nyfångad gös, kokt potatis och jordgubbar med glass som avslutning på dagen fungerade i alla fall för att skapa harmoni i magen och ni vet väl alla; är magen nöjd så slipper huvudet lida (?!).

När jag slog upp ögonen under mina dubbla täcken i morse så kände jag mig galet ensam. Jag förstår inte riktigt känslan eftersom jag har nära och kära runt mig, men så är det i alla fall. Den naturliga följden av den känslan blev att jag gick runt och tänkte massor på Jocke. Dumt!

Egentligen så vill jag bara fara härifrån, ligga i en solstol och plöja igenom så många böcker så att jag inte hinner reflektera över verkligheten men resorna som finns nu kostar en halv förmögenhet så det ser inte ut att bli någon landsflykt.

Mitt andra alternativ för att pigga upp mig var shopping. Jag for iväg till ett shoppingcentrum och strosade planlöst runt utan att se något som intresserade mig (okej, en Helly Hansen-jacka för 2000kr). Jag vet inte om det var mitt sinnestillstånd som gjorde att jag inte hittade något eller om det var på grund av den här eviga sommarreaplågan. Så fort det blir rea så försvinner alla snygga kläder! Varför? Jag kan betala ordinarie pris för det jag gillar men då måste det finnas något att gilla också!

På kvällen blev det en utesväng med tjejerna (och några killar också då). Det var skönt att få komma ut och tänka på annat en stund och att få så mycket god mat, tapas. Nu, fem timmar senare är jag fortfarande tjockmätt och önskar att jag skippat den sista förödande chokladtårtan, men….choklad är alltid choklad, glöm aldrig det!

Mat och godsaker är en viktig del i min familj. Fast maten i sig är inte så viktig men att samlas runt bordet och babbla medans vi lämpligtvis äter är vår grej.

Jag tror att vi har en speciell gen i oss som gör att vi måste vräka i oss saker med socker i. Mitt sockerberoende är lika illa som nikotinabstinensen…om inte värre till och med. Att sluta röka skulle jag kunna göra (när jag känner mig motiverad, okej?!) men att sluta äta godis och desserter är jag väldig tveksam till om jag skulle klara av.

Hur kommer det sig att jag alltid tänker på sötsaker när jag är hungrig? Det är ju aldrig så att jag tänker; mmm, vad gott det vore med köttbullar och makaroner!

Jo visst är det inte fel med köttbullar, men jag skulle ju hellre äta en bit morotskaka till middag. Det enda som egentligen hindrar mig att göra det är tanken på hur jag skulle se ut om jag gjorde det till en vana och att man som vuxen borde veta bättre….men jag vet inte bättre.

Sangrian vi drack igår har inte satt några spår i mig idag, trots att vi faktiskt tog in både två och tre stora kannor. Det var fantastiskt gott, sånt ska jag dricka mer av!

Efter två dagar på Kinnekulle Ring med motorcykelkörning från morgon till kväll och övernattning i en kall skåpbil (som jag är tacksam för att den fanns) så är jag både trött i huvudet och i kroppen. Min fantastiska kondition skulle jag kunna tänka mig att ge bort till högstbjudande, för själv så har jag ingen nytta av den alls. Det jag även skulle behöva är en skopa mod och en tyngre högerhand så att jag vågar gasa mer. Men, trots önskningar om att jag borde presterat bättre så var det två superhärliga dagar med kanontrevliga människor som gör det värt att sova i en kall skåpbuss mitt ute i ingenstans.

I morse när jag vaknade så var jag levande död. Jag låg i sängen och valde mellan att försöka sova ett par timmar till eller att gå upp och få något gjort. Det är i det där läget som man borde ha valt att sova längre, när man har semester och möjligheten finns, men, så fungerar ju inte jag. Istället steg jag upp och hasade mig fram bland bombnedslaget som inträffat när jag kom hem med all packning (två dagar betyder inte lite packning när det handlar om mc-åkning).

Efter jag handlat mat (brieost, mums) och tvättat lite så belönade jag mig med en timmes sömn i min lilla soffa, undra hur mycket choklad jag ska spilla i den för att jag ska förmå mig att köpa en ny och större.

Vad ska jag hitta på nu när jag inte har några planer den närmsta veckan? Panik!

Ja, så är det faktiskt. Jag skulle inte gråta blod om staden sprängdes bort bara sådär. Den är bara i vägen när man ska till och från stugan. Det enda som finns är rödljus och broöppningar. Är det rimligt att man alltid ska stå i näst intill stillastående köer bara för att passera orten? Hur ska jag kunna ta rekordtider till och från Stockholm om jag får sitta i köer?

Det enda jag gör i Söderköping är att stanna och köpa med mig mat eller något som saknas, men det kan jag lika gärna göra i Norrköping om det ska vara på det här viset.

Förutom köerna hem så har det i alla fall varit en otroligt skön dag. Man kan ju tro att jag skulle ha vaknat supertidigt i morse med tanke på hur mycket jag sov igår, men inte då. Klockan åtta vaknade jag och såg ut på en klarblå himmel, vilket fick mig att hoppa upp ur sängen och springa iväg för frukost. Pappa har dessutom gjort rårörda hallon som jag har på mackorna så det är julafton varje morgon. Solen sken en hel del på mig under dagen, så förhoppningsvis så har jag fått lite mer rosa färg än vanligt.

Varje gång jag tittade på klockan i natt så var jag övertygad om att det måste vara morgon, det var det inte de fem första gångerna i alla fall. Runt sju så insåg jag att det var tokkört att somna om igen. Trots att jag är helt slut i huvudet och trött i kroppen efter de senaste veckornas händelser så har jag ändå ingen ro i kroppen. Jag är mentalt stressad och rastlös.

Dagens utlovade sol retades med mig. Då och då tittade den fram för att sedan döljas av stora mörka moln. När jag till slut tyckte det såg ut som att den skulle vara framme ett tag så slumrade jag till (igen) på bryggan för att en stund senare vakna av stora regndroppar i pannan. Däremot så sken solen ordentligt och framkallade riktig värme efter min eftermiddagslur (undra hur mycket jag kommer att kunna sova i natt).

Här nere på ön så kretsar tankarna väldigt mycket runt mat. Det borde inte vara så eftersom man knappt rör sig (förutom att springa in och ut beroendes på vädret), men av någon anledning så kurrar det alldeles för ofta i magen..och mat råder det ingen brist på här. Dessutom så passade jag på att göra en extra kladdig kladdkaka (igen). Idag provade jag att ha riven vit choklad på toppen (nya experiment varje gång), det fungerade det med. Nästa gång blir det nog After Eight.

Ordet trött har fått en ny innebörd, det känns som en vecka har passerat under de senaste två dygnen.

Kortegen i onsdags var stressande, fin, mäktig, sorglig, lugnande….ja, det var många olika känslor som snurrade runt i kroppen. Runt 130 motorcyklar/bilar slöt upp vid samlingen för att i sakta mak åka ut till olycksplatsen för en minnesstund. Det var rent förfärligt att se så många människor ledsna. På vägen ut så satt jag och tänkte på Jocke och istället för att gråta så log jag, man blir ju glad av att tänka på honom! Sedan fungerade det i och för sig inte så bra när vi väl var framme, det är totalt omöjligt att inte se verkligheten framför sig när man står där i skogsgläntan och ser framför sig vad som hänt.

Runt ett så kom jag slutligen i säng efter att ha lastat hojen inför bankörning. När klockan sedan ringde kvart i fyra så var jag lika vissen som blomman på min balkong, spegelbilden visade en person som var minst tio år äldre än mig….den personen släpper jag inte in i mitt hem igen.

Dagen blev i alla fall bra efter förutsättningarna! Det var blå himmel och sol (Varför skriver man så? Är det inte självklart att det är sol om det är blå himmel?). Min kondition däremot visade sin absolut sämsta sida, men med drygt två timmars sömn och ett par (!) cigg på det bidrar kanske inte till toppformen, vad vet jag?! Trots detta så körde jag ändå snabbare än vad jag gjort där förut, dessutom omedveten om att jag blev klockad, så jag är väldigt nöjd ändå. Sen vill jag bara få det sagt att det är en skitbana, nu vet ni.

I morse vaknade jag halv åtta, om möjligt ännu tröttare. Troligtvis så borde jag ha somnat om men jag valde att äta glass i sängen framför datorn istället, vi prioriterar alla olika saker och glass var prio ett i morse.

Runt lunch så tog jag min svarta pärla och gasade ner till stugan, min lilla, fina dockstuga, den bästa avkopplingen som finns! Som pricken över i så fick jag en fantastisk sillmiddag innan jag kröp till kojs i docksängen.

Jag är arg! Arg för att jag vaknade med magont pga kommande kväll, arg för att jag inte är ute och kör hoj, arg för att bensinen kostar multum, arg för att jag inte planerar saker och arg för att jag tror att kortegen kommer bli jobbig. Men egentligen så är jag bara skitarg för att Du körde ihjäl dig! Fan, helvete, skit! Jag vill skälla på dig, skrika, slå och få utlopp för alla mina upprörda känslor. Fan, vad mycket skit du skulle få – om jag hade vetat att det här skulle komma.

I mitt huvud snurrar fortfarande tankar på att han kan komma tillbaka, eller snarare att han aldrig varit borta. Jag vill inte ta bort hans nummer ur telefonen, jag vill inte att de säljer hans lägenhet och bil….bara ifall….om…
Motorcykeln däremot, önskar jag att dom knölade ihop till en liten, liten boll och kastade på skroten och att hans A-körkort blev indraget för all framtid. Jag borde ha kört cykeln i diket då tillfälle fanns. Fan!