Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

I natt var det så varmt så jag sov utan täcke, sist det hände var…typ aldrig. Just nu känns det dessutom som att det blir en sån varm natt igen. Förutom att jag vaknade runt fyra i morse så sov jag ända till klockan åtta då jag vaknade av att Murre snubblande patrullerade min altan för att se var jag höll hus. Jag gick upp och öppnade dörren och efter att han fått ta ett varv i stugan så var han nöjd och sprang därifrån med öronen viftandes upp och ner.

Vind är underskattat! Det var en fantastisk vind som blåste idag när jag låg på bryggan! Jag vill nog påstå att det var en alldeles perfekt svensk sommardag idag. Man kunde ligga och sola nästan utan att bli svettig. Algerna hade tagit sina små partiklar och dragit till varmare breddgrader (eller någon annanstans i alla fall), så ett par dopp blev det i det 22-gradiga vattnet. Underbart skönt!

Olivia och jag tog varsin bikinisväng med wakeboarden runt ön, så för min del så blev det bara ett varv med stå-rakt-upp-och-ner-körning eftersom jag inte vågar vurpa utan våtdräkt. Sen att Olivia höll på att snurra runt på brädan och hoppa på vågor…ja det får hon stå för.

Till kvällskvisten så grillade vi och hade det gott i solnedgången. Dock så blev det inga mashmallowsspett eftersom Kattis inte hann ut till middagen. Imorgon ska jag få kräftor! Wohooo! Det ska bli så underbart gott!

Igår kväll så var jag ute och körde hoj i trafik för första gången på….ja en månad. Det var helt fantastiskt skönt att få blåsa ur huvudet, inte tänka på något annat än körningen. Terapi!

Kvart i sju i morse så ringde klockan, eller det gjorde den inte för jag hann stänga av den innan det irriterande ljudet kom, men det jag vill komma fram till är att jag var uppe då. Halv åtta stod jag utanför huset med väskor, kassar och diverse livsnödvändiga prylar när Kattis dök upp. Hon fick åka därifrån med en stekarvolvo utan hund medans jag åkte på att köra en turbosaab med hund. Efter två timmar och 10 minuter så stod jag nere vid hamnen och väntade på att pappa skulle hämta upp mig. De gånger allt flyter på är få men ack så underbara.

Solen strålade på i vanlig ordning nere på ön, det enda molnet är väl egentligen att det ligger partiklar i vattnet som stör den vanliga friden. Kan vi inte bara skippa algblomning? Det är så tråkigt när vattnet inte är rent och klart som vatten ska vara. Murre bryr sig i och för sig inte om det utan hinkar i sig vatten som om partiklarna vore en smakförhöjare, och vad vet jag….så kanske det är?!

När jag inte orkade ligga kvar i solen längre så gick jag upp och gjorde en sommartårta, den blev faktiskt alldeles skitbra. I helgen så tänker jag ge mig på att göra en citronpaj, visst kan man väl säga att jag är lite huslig? Jag är inget hopplöst fall i alla fall, sen att det bara handlar om socker och sötsaker i det jag gör är en helt annan issue.

Det går troll i mig och nya bilar! Jag har ju alltid varit väldigt förtjust i bilar och vårdat dom ömt…ja inte lika väl de sista åren kanske, men förr i tiden så stod jag alltid och putsade på bilen minst en gång i veckan.

Nu när jag har min nya kära stekarvolvo (inte ett ord!) så har ju samma känslor återkommit; jag måste vårda den, städa den, tvätta och putsa. Det har väl fungerat lite si och så med den biten…men jag är på väg. I måndags när jag kom till Stockholm, på lite lagom dystert humör eftersom jag kom upp pga begravningen, så var jag i Kista och fick tag på ännu ett par sandaletter till min samling. Men, när jag skulle ut ur garaget så klantade jag mig duktigt. Jag hade full koll på en familj med massa barn överallt när jag backade ut och passade mig för att inte köra över dom (vilket jag så här i efterhand skulle ha valt). Pang sa det! En stor och tjock stolpe kom flygande på mig från ingenstans och vek min backspegel åt det hållet den inte ska vikas. Hmm, typiskt…någon annan, inte mig! Det var dumt, klantigt och totalt onödigt!

Först igår orkade jag titta på sidan av bilen och hittade rödfärg på framdörren…där det borde vara svart färg. Mer än så räckte inte min ork till för just det problemet. Någon dag ska jag rengöra dörren och putsa lite för att se om lackskadan är lika djup som den psykiska skadan.

Min första splitter nya bil jag köpte hade jag i cirka en månad innan jag fick inbrott och båda framstolarna blev stulna. Min andra nya bil hade jag i en vecka innan någon slog upp sin bildörr i min i ett garage. Den tredje råkade jag faktiskt repa mot en husvägg, men fronten var ju så lång så den tog aldrig slut (officiell förklaring). Fan, det har hänt förut….det hade jag förträngt.

Varför ska vägarbetare alltid starta dagen med sina backljudspipande maskiner? Klockan åtta på morgonen hade dom hållt på i en timme utanför och när jag väl piggnat till och insett att jag inte skulle få sova vidare så blev det plötsligt dödstyst…ja förutom gitarrplingandet från min granne. Hur kommer det sig att man sätter sig och spelar gitarr klockan åtta på morgonen? Vet folk verkligen inte hur man ska ta vara på mornar?

Som ni märker så är jag hemma igen….på en väldigt kort visit bestämde jag nyss. Det enda störningsmomentet på ön i min stuga är fågelkvitter och det kan jag stå ut med tusen gånger om, ja till och med njuta av.

Idag så var det dags för begravning av Jocke, en dag jag inte sett fram emot. För att vara metaforisk så känns minnesstunden, kortegen och begravningen som ännu en spik i kistan, vid varje tillfälle så bankas det in i huvudet att han verkligen är borta. Det blir svårare och svårare att gå runt och inbilla sig att det hela är en mardröm.

Kyrkan var helt överbefolkad av vänner och familj som ville hedra och ta ett sista farväl av en fantastisk man. Jag hoppas verkligen han var med och såg hur många människor som tycker om honom och som han har påverkat under sitt liv. Det är som sagt fortfarande helt ofattbart att han inte finns kvar hos oss, det kommer att ta lång tid innan man kan inse det och en evighet att kunna acceptera det.

Någon gång under natten/morgonen vaknade jag och tittade ut genom fönstret och möttes av en helt grå himmel, den var sådär grå så att man nästan kunde förvänta sig regn. Jag la inte ner någon energi på att försöka omvända vädergudarna till bättre humör utan la mig helt resolut med ryggen till och somnade om. Nästa gång jag vaknade så var himmeln sådär tokblå igen, för femte dagen i rad, nu börjar jag vänja mig vid att alltid ha det så här.

Pappa och jag tävlar lite om att vara först ut till frukost, det är en jämn kamp men idag vann han dock!

Många soltimmar blev det, med avbrott för wakeboarding innan det var dags att sola ryggen.

När vi var lagom färdiga (överjästa) med solens starka strålar och satt och pustade i skuggan så ringde Therese och meddelade att hon hittat fram till hamnen och var klar för upphämtning. På väg tillbaka till ön passade vi på att skrämma bort en barnfamilj som tänkt lägga beslag på grillplatsen.

Efter grillad biff, bearnaissås, potatis, sallad och naturligtvis ett par megakladdiga marshmallowsspett ute på udden i solen så pös det om oss allihop. Så, då var det dags för wakeboard i solnedgången. Vad gör man inte för att få ett par bra bilder?!

Kattis gick ut först och låg riktigt bra till för att behålla håret torrt tills båten påpekade på ett trubbigt sätt att den faktiskt drivs av bensin. Kattis blev lite besviken när båten plötsligt inte orkade dra henne längre och hon sakta sjönk, men efter liten paus drog vi runt henne till bryggan igen.

Therese skulle åka för första gången och höll på en fem, sex gånger innan hon plötsligt stod och stod och stod….runt hela ön, med ett krampaktigt tag! Jag blev lagom nervös när pappa rundade bryggan väldigt nära för att släppa av henne…eller hon skulle släppa, men den proceduren hade vi inte gått igenom med henne. Blond eller inte, men hon fattade vinken och släppte linan vid en lämplig tidpunkt innan bryggan krockade med henne.

Jag har lyckats ganska bra med att komma upp på första försöket nu de senaste gångerna och kan stå hela vägen runt ön om jag inte svänger och om jag inte möter vågor från mötande båtar. Det sista är precis det jag gjorde efter ett par hundra meter. Jag hann egentligen bara uppfatta att vågorna kom mot mig men sen sa det bara PANG! Panget träffade mig i ansiktet/huvudet! Så fort jag fattat vad som var upp och ner och att det var luft man skulle andas så började jag orientera mig. När Kattis från båten började fnissa hysteriskt så tittade jag bakom mig och såg att brädan låg och guppade flera meter bakom mig….utan mina fötter i.

Man kan nog säga att jag gjorde en sån ordentlig tvärnit så att jag och mina fötter flög ur de tajta bindningarna ett par meter längre bort än där brädan stannade. Det var så hysteriskt roligt så att jag skrattade så högt och länge att jag höll på att drunkna (flytväst rules).

När jag väl krånglat på mig brädan igen så bestämde jag mig för att ta ett försiktigt varv tillbaka till bryggan och det fungerade jättebra tills jag släppte linan med ena handen för att rätta till flytvästen. För andra gången på en liten stund så var jag lika ovetande om händelserna före kraschen men på något sätt lyckades jag hamna riktigt hårt rakt på rumpan. Min första, andra och tredje tanke var; nu behöver jag gå på toaletten. Jag skulle kalla den kraschen för en lavemangskrasch. Nu gick den känslan tack och lov över, så tjejer….våtdräkten är fortfarande fri från mina kroppsvätskor, sen vad ni har gjort det får ni stå för.

Jag vann! Fast det var med nöd och näppe eftersom Eva var på väg ut från sin stuga när jag och Therese gick förbi. Sedan kom resten av folket en efter en vilket gjorde att vi hade en ”storfrukost” idag.

Kattis kom sist, vi hörde ett vrål från hennes stuga och sedan ett argt ”MURRE”-skrik. När vi tittade dit så kom Murre hastigt utfarande och Kattis efter med en sopborste i högsta hugg. Det var ingen som vågade fråga vad dom hade haft för dispyt så tidigt på morgonen.

En stund efter lunch drog tjejerna från ön och lämnade mig till mitt öde. Så, nu är det alldeles stilla och tyst igen (kan bero på att pappa och Eva dragit till Norrköping för att hämta Jenny) men för tillfället så är jag helt ensam, förutom ett par ungdomar som lagt till vid trampolinen och roar sig med den. Hur kan det vara så roligt med en trampolin? Borde jag gå dit och prova för att se vad som lockar? Nja, kanske en annan dag. Nu ska jag bara njuta av tystnaden.

Vädret har gjort en gir åt ett oväntat håll, molnen börjar dyka upp på den tidigare klarblå himmeln. Det skulle inte förvåna mig om en regndroppe eller två föll ner på mitt huvud.

Nu har jag kommit in i lugnet, har gått förbi panikstadiet och börjat andas normalt igen.

Eftersom man är så himla morgonpigg nu på semestern så blir dagarna extremt långa, vilket är fantastiskt för då får jag nästan dubbelt så lång ledighet (?!). Redan vid klockan två-tre så har man fått den sol man klarar av och kan ägna sig åt andra saker….som att ställa sig vid spisen (nu har jag ju inte stått där någonting innan vill jag förtydliga). Men idag så hamnade vi där i alla fall och slängde ihop en hallon/blåbärspaj och ett stort lass med pannkakor. Det är så otroligt underskattat att äta pannkakor!

När de hade fått jäsa lagom länge i magen så var det dags att tänja ut våtdräkten lite. Logiken löd att om jag körde lite wakeboard med min redan ömma kropp så skulle jag slippa den värsta träningsvÄrken imorgon. Nu i efterhand när kroppen redan börjar streta emot ordentligt så funderar jag på om jag verkligen tänkte rätt där.

I vilket fall så gick det jättebra, jag kom upp på första och stod upp hela vägen runt. Vilken dag som helst ska jag börja svänga och kanske, kanske våga mig över en svallvåg från båten. Tills dess….aj!

Att vara på en ö som tidigare varit gästhamn innebär ett visst arbete i form av att jaga bort folk som tycker att de ska kunna lägga till vid bryggan och få ta del av idyllen. Men, så roligt ska dom inte få.

Dagens konversation mellan Jenny/Pappa och en segelbåt från Västerås:

J: Gästhamnen är nerlagd!

B(åt): Men det är ju en gästhamn!

J: Nej, gästhamnen är nerlagd.

B: Men det står ju i vår bok (håller upp en gästhamnsguide) att det är gästhamn.

J: Då är den nog gammal.

B: (Tittar efter årtal på framsidan av boken) Men vi har ju legat här massa gånger.

J: Jaha.

P: Det finns massor av fina öar runt omkring där man kan lägga till.

B: Men vi vill ligga vid brygga!

J: Jaha?!

B: Så man får inte lägga till här då?

J: Nej.

B: När la gästhamnen ner då?

P: Tre år sedan.

B: Var ska man ligga då? (Med gnällig röst)

P: Det finns två gästhamnar en bit härifrån (pekar och förklarar).

B: Men….vem äger ön då? (Med barnsligt trotsig röst).

P: (Räcker upp handen).

B: Jaha… (Vänder tjurigt ryggen till och seglar iväg).

Havsluften är kanske inte bra för alla….

När vi hade legat och svettats i flera timmar och….badat (?!) så var det dags för årets första wakeboardtur. På andra försöket så kom jag upp utan att ha fått i mig halva havsbotten och kom en bit i alla fall innan jag insåg att valet låg mellan ett djupdyk framåt eller helt enkelt släppa linan och landa mjukt. Jag satsade på det andra alternativet och sjönk långsamt ner.

Runt ön kom jag i alla fall och hade bara ett ben som skakade hjälplöst till skillnad från förra året då jag inte ens kunde stå själv efter en runda. Framsteg!

Ojoj, mina lår skulle uppenbarligen inte ha sol idag heller, de var fortfarande ganska upprörda i morse när jag vaknade. Och sol, det var det definitivt idag!

Jag brukar sitta en stund utanför min stuga och läsa innan det blir så varmt så att bryggan är mer lämplig att vara på, men idag klarade jag av säkert 7 minuter innan jag fick värmepanik och gick till vattnet. För att vara ett lagomland så är det väldigt sällan som vi har lagomväder, men jag försöker hellre stå ut i värmen än att ha något annat. Kontrasten mellan en stekhet kropp (varm alltså, ja?!) och ett artongradigt vatten är dessvärre fortfarande för stor, så en hink med vatten har fått bli kompromissen idag.

Efter lunch stoppade vi ner oss i båten och tog en utflykt till Harstena. Det var en fantastisk liten (ganska stor tror jag) ö, en riktigt idyll. Alla hus och trädgårdar var tillfixade som om varenda ett skulle pryda ett vykort, superfint. Men….så var det galet mycket turister också. Nej, trots att jag blev väldigt avundsjuk på de röda stugorna med vita knutar så trivs jag bättre på den här lugna, fina och folktomma ön!

Till middag idag fick vi sprudlande vin, aptitretare, förrätt och huvudrätt! Hjälp! Jag kommer bli så fet så att jag får gå upp i skostorlek snart. Det här virker ikke!