När jag läser på sociala medier om vilka förväntningar folk har på kommande år, vad de ska uppnå och vad de vill lägga bakom sig så undrar jag om jag lägger för lite vikt vid årsskiften.
Jag vaknade i morse och hade ingen tanke på att det var ett nytt friskt år som jag borde ha stora mål med. Jag vaknade och var kissnödig och hungrig som vanligt och funderade på varför mina barn inte kunde låta mig sova förvånansvärt länge någon gång.
Kenny var däckad i soffan och hade inga planer på att röra sig därifrån när frukostbestyret var avklarat, alltså försökte jag samla ihop mig och barnen för att ta oss ut en sväng i det mysiga vädret.
Det har blivit betydligt lättare att gå ut och gå med Felix nu när han faktiskt orkar gå en bit. Värre är det förstås med Tuva som hänger rätt tungt i Babybjörnen på magen. När hon blir lite större så ska jag testa att ha henne i bärmesen.
Felix gick i skogen, ropandes på Nisse som han tyckte skulle följa med och letades efter bananer. Om man någon gång planterat ut lite bete för att få Felix att tycka det är spännande med skogen så är man körd. Då ska det ligga bananer och russin i skogen jämt!
Det var supermysigt att komma ut en sväng, jag önskar att vi kunde göra det betydligt oftare, det skulle vi alla må bra av.
Sjukstugan är tydligen inte över helt. Tuva har varit lite snorig och hostar lite ibland och Kattis, som nog trodde att hon klarat sig, åkte dit igår och ligger nu nerbäddad. Det är bara Felix som inget rår över, på något sätt, han hostar lite ibland på sin höjd. Jag skulle vilja säga att det är en förvånansvärt frisk unge vi har fått men det kanske är att utmana ödet.
Felix går på dagis ett par timmar om dagen nu i mellandagarna och idag var det lika många fröknar som barn, det blir alltså väldigt mycket uppmärksamhet på barnen. När jag kommer för att hämta Felix så tittar han på mig och skriker; NEEEEEJ. Fast idag sa han: Mamma, jag vill inte prata med dig just nu. Sen så fixade han klart med sin sand och efter det kunde vi prata.
Kenny vill jag egentligen inte prata om, han ligger inte på topplistan för ögonblicket, men vad gör det när han just nu sitter i en lastbil i närheten av Monaco, eller något angränsande land utan en tanke på trotsiga ungar, att jag skulle ha jobbat på fredag eller att han bjudit hem folk på nyår. Det är bara gupp på vägen, som han säger. Jag ska nog ge han gupp!
Så nu sitter jag hemma och leker en stereotypisk bitter hemmafru, den tråkigaste leken jag vet, utan betalning dessutom.
Jag har inte varit så positivt inställd till att vi skulle flyga med Thomas Cook efter vår resa till Dominikanska i januari tidigare i år. Då flög vi i en riktigt gammal maskin där askkopparna fortfarande satt kvar och där minitv-apparaterna satt i taket och visade samma Vänneravsnitt fyra gånger innan jag sa till. Personalen var riktigt ovänliga och vi serverades mat som fortfarande var frusen.
På grund av detta så hade jag inte så höga förväntningar på flygresan men ack så fel jag hade. Vi fick åka i fina och fräscha flygplan där personalen verkligen var fantastisk. De gjorde allt för att hjälpa oss barnfamiljer som inte hade det så lätt och kom och smög till oss mutor till barnen (läs Felix), alltid med ett leende på läpparna.
Nu på vägen hem så hade vi en hel stolsrad bakom oss med tre lediga platser och då kom en i besättningen och sa till oss att vi kunde ta den raden också för att underlätta för oss. Alltså fick jag och Kenny varsin stolsrad att breda ut oss och ungarna på. Barnen var väldigt skötsamma, som helt andra barn jämfört med ditresan. De sov till och med i flera timmar. Jag är så glad att resan hem gick så smidigt, jag hann till och med se två filmer! Otroligt?!
Den största orsaken till att vi valde Mexico som resmål i år var för att vi var inbjudna till Andrew och Emelies bröllop som de tänkte arrangera i Tulum, en timmes bilfärd från Playa del Carmen. Två flugor i en smäll, tänkte vi och bokade resan. Eller ja, jag bokade resan i hemlighet innan Kenny visste att han ville åka, så när han kom hem en dag och sa att han ville åka och frågade om jag också ville det så var ju allt redan klart.
Ett par dagar efter att vi varit till doktorn med Kennys bronkithosta så vaknade jag upp utan röst och med hosta. Läkaren sa att hon var 100% säker på att jag fått samma sak som Kenny och gav även mig en penicillinkur. Tack vare penicillinet, eller läkaren som ordinerat det kanske, så var vi tillräckligt pigga för att kunna ta oss till bröllopet, tack och lov.
Det är mitt första barfotabröllop, men inte det sista hoppas jag, det var så fint med ett strandbröllop. Tekniken strulade lite med musiken och mikrofonen, men vad gjorde det när man såg det fina bröllopsparet stå med ett vackert hav bakom sig och pelikaner flygandes över huvudet medan de lovade varandra evig trohet. Det är inte många kyrkor som kan slå den utsikten.
Kvällen var avslappnad med mat, tal och musik. Felix höll ut hela kvällen lång men såg väldigt trött ut på slutet då han tittade på film tillsammans med sin nya idol Savannah, fem år. Hon hade dock hunnit tröttnat på honom under kvällen och gjorde sitt bästa för att ignorera honom. Han somnade i alla fall ovaggad. Det gjorde jag också!
Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.
Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre.
På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu.
Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.
Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln.
Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!
Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.
Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart.
Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.
Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!
Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.
12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.
Det hade absolut ingen betydelse!
Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem.
Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.
Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.
När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar.
Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer