Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Efter fem dagar, dvs på söndagen, så fick vi åka hem, men det var på nåder. De verkade tycka att jag kunde ligga kvar ett tag till för mitt höga blodtryck men jag kände att jag likväl kunde vara hemma och stoppa i mig blodtryckssänkande tabletter som på sjukhuset.

Nu skulle jag kunna berätta om den härliga bebisbubblan vi är i och hur allt bara föll på plats, men det är ju inte riktigt så i verkligheten.

Redan samma kväll som vi kom hem så satt jag bedrövad vid köksbordet och funderade på hur det här skulle gå. Damen på apoteket som skulle lämna ut blodtrycksmedicinen såg alldeles förskräckt ut när hon läste om medicinen och insåg att jag ammade. Hon var extremt tveksam till att lämna ut den och försökte dessutom att ringa läkaren för att dubbelkolla att jag verkligen skulle äta den eftersom der stod att barnet skulle stå under övervakning av läkare. Så med det i medvetande så åkte jag hem med världens dåligaste samvete över att vara tvungen att stoppa i mig massa skit.

Felix som varit hos mamma i flera dagar gjorde allt precis tvärtemot vad vi sa och skrek som besatt när vi sa till honom och när han till slut somnat så satt jag vid köksbordet med mitt enorma samvete och bröst som smärtade så in i vassen av allt ammande.

Dagen efter kändes det lite bättre, Felix var på dagis och jag fick lite egentid på hemmaplan med lillasyster. Men visst är det svårare att koppla av hemma där det finns massor av måsten än i en sjukhussäng.

Lugnet varade i en dag eller två. När Kennys mamma kom ner en vecka efter bebis ankomst så vaknade jag med frossa och efter lunch så låg jag med feber närmre 39 grader. Jag misstänkte att jag borde ringa till sjukhuset och blev såklart tillsagd att åka in till akuten när jag ringde.

Så, vi packade ihop oss och åkte in, med tandborstar nerpackade ifall de skulle ta oss tillbaka. Gynakuten var dock inte lika ivriga på att behålla oss kvar men däremot så fick jag genomlida blodtagning, bröstundersökning och en gynundersökning av en manlig läkare som jag nästan kunde varit mamma till, samtidigt som jag hade en bebis hängandes vid tutten. När man får barn är det som att kroppen blir någon slags allmäning. Man får liksom räkna med att visa upp både det ena och det andra. Alla barnmorskor har nästan en besatthet av att kontrollera att barnet suger med rätt teknik och kommer och ställer sig och stirrar ner i klyftan för att se att det går rätt till. Men förstå mig rätt, jag är otroligt tacksam för att de vill hjälpa till.

Men, vi åkte alltså hem igen, nu med ett recept på antibiotika för att förhindra en eventuell infektion i snittet, men det kunde även vara mjölkstockning..

 Och visst var det mjölkstockning. En vecka in på ny bebis! Det måste väl vara något slags rekord?! Och tack vare att jag åt antibiotika så fick bebis svamp i munnen också. Jag undrar om vi tagit allt skit nu, koncentrerat allt till den här perioden för att slippa allt sen?

Nu börjar allt att bli bättre och för att återgå till bebisbubblan jag pratade om i början, så är vi faktiskt där också. Den här skiten har inte fått oss att glömma vilken fin liten familj vi har nu.

Lillstrumpa är helt fantastiskt fin och Felix är, oavsett hans jäkla humör, världens bästa kille. Vi är alltså egentligen ganska lyckliga. 

Om ni frågar mig så tror jag att Felix varit hemma från förskolan i tre dagar på grund av myggbett.

Jag saknar de här vätskefyllda kopporna och febern som borde hänga med vattkoppor. Han har inte varit påverkad det minsta av av sina prickar, förutom att de kliar men det gör myggbett också, så nej, jag blir inte förvånad över om han får vattkoppor…”igen”.

Som ni ser så har han även råkat ut för hårtrimmern. Det var inte tänkt att håret längst upp skulle bli riktigt så kort men alla ni som haft en tvååring vet att man inte har skitmycket att bestämma över jämt. Man tar var man får (tag i) helt enkelt.