Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Ojdå! Hans handlande fick tydligen konsekvenser! Stackars liten…!
Det kanske är läge att tänka på det innan man eldar upp en bil, eller innan man kastar sten på polisen och brandmännen/bilarna.

Efter mycket om och men så fick jag till slut tid för ett par veckor sedan att sätta mig ner och fylla i papperna om inbrott till försäkringsbolaget.

Idag kom ersättningsbrevet och jag blev faktiskt positivt överraskad över det minimala krånglet som jag förutsatt att man alltid får vid såna här händelser.
I och med att de flesta prylarna dessutom var hyfsat nyinköpta så blev det inte en sådan stor värdeminskning som jag varit orolig för heller.

Tur i oturen så hade dessutom vår tv gått ur sortimentet och en likvärdig idag kostar mycket mer vilket gör att vi får tillbaka 7000kr mer än vad vi gett. Tackar!

Nu är det alltså shoppingtime, big time!
(Men man kanske ska börja med att shoppa ett inbrottslarm!)

När man har en sån där tung morgon då man helst av allt bara vill ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet så underlättar det ganska mycket att mötas av tandkrämskonst i badrummet!

Hur mycket är det inte värt för att ha en solsäker terass?
Det är det inte många som har!

Nu är vi hemkomna från Schweiz! Jag har så många fina bilder jag vill dela med mig av men dom måste sorteras först, så det får bli dom här så länge.

Om vi hade hört oss för eller om Kenny hade lyssnat på mig innan vi drog till Lauterbrunnen i Schweiz, så hade han inte behövt släpa med klätterutrustningen, för då hade vi vetat att via Ferrata var stängd och förbjuden att ”gå” till och med 14 juni.

Nu visste vi inte det, eller ja, jag hade som sagt googlat det innan men eftersom Kenny sa att den alltid är öppen så lyssnade jag på honom och gick med på äventyret.

Via Ferrata är en 2,2km lång ”led” som går längs bergen på cirka 500 meter upp i luften. Leden går upp och ner, på bergssidan, i skogen och över ett par hängbroar.

När vi kämpat oss ungefär halvvägs så kom vi till en bergvägg där det stupade rakt ner under oss och där armeringsjärnen slutade fanns bara en skreva i berget för att få fotfäste.

Macke bestämde där att han fått nog och skulle vända tillbaka med Kerstin som återvänt strax tidigare. Jag ville så gärna fortsätta och försökte en bit men när jag såg ner för att se vad jag skulle sätta fötterna och såg små små hus genom ”fotklamrarna” så kände jag en viss tveksamhet.
Jag velade fram och tillbaka i säkert en kvart. Jag ville verkligen inte vända men eftersom vi inte visste vilka svårigheter som väntade efter bergväggen så valde jag till slut att klättra tillbaka och lämna Kenny ensam för att fortsätta.
Det var tur att jag då inte visste hur skitjobbig vägen tillbaka skulle vara för då hade jag fortsatt framåt och DET hade inte varit rätt val.

Efter massor av flåsande, rinnande svett, hjärtklappning och andnöd så kom vi upp till Kerstin som satt och väntade på oss, till synes oberörd av sin språngmarsh upp tidigare.

När vi kom till stationen för linbanan så hade vi fortfarande klätterutrustningen på oss och det väckte naturligtvis personalens nyfikenhet som undrade var vi varit. Efter att vi berättat vilken led vi gått så åkte utrustningen av illa kvickt. Via Ferrata var avstängd till juni för att fåglarna häckade och det var förbjudet att gå där.

Kenny dök upp en timme senare, genomblöt och röd i ansiktet. Det visade sig att jag som sagt tagit ett mycket bra beslut när jag vände. I och med att leden var avstängd så var den inte heller komplett. För att förhindra personer för att gå den så hade man på vissa delar plockat bort stegarna och säkerhetsvajrarna. En normal människa hade nog gett upp där men Kenny orkade inte gå tillbaka utan fick passera genom forsen istället. När han till slut kom fram åkte han på världens utskällning från personalen på linbanan för att han gått leden trots förbud.

Ja, förbud eller inte, nu har vi gjort det (och får lida för det idag när kroppen värker överallt).

Barnmorskan sa att det var bra med motion så idag fick det bli en promenad uppe i bergen i Murren!