Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Det här med hår är en ganska känslig sak för kvinnor. Oftast har vi en och samma frisör som vi återvänder till just för att han/hon vet hur man vill ha håret och vet inom vilka gränser man kan röra sig.

Jag går hos min kompis mamma och har gjort det sedan jag gick i högstadiet. Det är enkelt, billigt och hon vet hur mitt hår fungerar. När jag vid vissa få tillfällen vill göra något mer spännande eller tiden helt enkelt inte passar så går jag till den salong som ligger bäst till eller som jag råkar snubbla över när jag plötsligt känner att jag behöver en uppfräschning.

Idag var en sån dag. Jag strosade runt i Stinsen och gick in i salongen för att köpa schampo och ställde ett par prövande frågor om vad dom skulle kunna göra med min hemska utväxt och mitt rosa nackhår. När killen i kassan klarat utfrågningen så kände jag att jag var villig att låta dom mixtra med mitt hår.

Nu var det dock inte han som tog hand om mig utan en tjej med långt svart löshår som även hon, precis som alla andra okända frisörer skulle utöva sin stolta yrkeskunnighet och erfarenhet på mig när jag förklarade för henne hur mitt hår fungerar. Jag har lärt känna mitt hår under mer än 30 år, jag vet vad som fungerar och vad som inte fungerar, men trots detta så tror nya människor som ska färga håret på mig att dom minsann vet bättre. Av någon anledning så slutar det alltid med att jag får rätt vilket betyder att dom får göra om sitt arbete eller att jag får anpassa mig.

Jag hade räknat med att sitta med färg idag en timme och trots att frisörskan sa att det bara skulle ta en 20-30 minuter så satt färgen fortfarande kvar när en timme passerat medans hon pillandes i mitt hår mumlade om att hon inte förstod varför det inte gick snabbare. Det var en riktig déjà vu-känsla som for över mig, precis samma upplevelse som sist jag var på en ny salong. Det kanske finns tillfällen då man bara ska lyssna mer och prata mindre, vad vet jag?!

När jag drömmer om kattungar så är det en rätt bra temperaturmätning på hur det står till med mitt sinnestillstånd. I natt så drömde jag om min gamla katt Pepsi som i drömmen fick två små söta kattungar. 

Jag är egentligen inte ett dugg förvånad över min fluffdröm eftersom kvällen var en sån där riktigt bra kväll.

För inte så länge sedan så skrev jag om min önskan om att ha fredagsmys a la Svensson och nu visar det sig att han, den där, tagit till sig informationen och gjort något med den. Eftersom Herr Flygare inte kunde garantera en arbetsfri fredagkväll så säkrade han upp fredagsmyset på en torsdagkväll.

Så, igår körde vi linan ut. Jag blev upphämtad och körd till Ica där vi fnissandes valde ut en fet bit av den absolut finaste delen av oxfilén i köttdisken, stoppade ner bearnaisesås och potatisgratäng i matkorgen och åkte hem för att laga den med varsitt glas rött i handen.

Klockan var inte ens tio innan vi båda sov djupt. Det kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för mig var det grymt!

För att man ska få ett perspektiv på tillvaron så måste man tydligen ha både bra och dåliga stunder. Senaste veckan har i princip bara innehållit bra inslag och många fina stunder, en kontrast till den här dagen som varit en riktig skitdag.

Förutom att tandläkaren misshandlat mitt huvud (och tand) med olika borr- och slipljud samt två bedövningssprutor i sitt arbete med att laga en gammal fyllning som släppt så har jag känt mig allmänt nertrampad och ledsen. Skitsaker eller inte, men trampar man på redan ömma tår så gör det ont, så är det bara.

Trots mitt uppförstorade elände så känner jag att jag har en tröstande hand i min tillfälliga tornado och det är faktiskt en fantastisk känsla.

Igår bar det av mot Dalarna! Jag och tröttmössan hade som vanligt helt olika tidsuppfattningar om resplanen men eftersom vi skulle åka tillsammans så blev det avfärd den tiden vi sammanstrålade, runt klockan ett.

Solen sken på oss hela vägen upp mot Ludvika där vi vek av en bit innan för att åka till mamma och Peters fina stuga. Den här lilla stugan ligger cirka 200 meter in från stora vägen (som leder till den ännu större vägen) och eftersom det inte är något permanentboende så sker det ingen automatisk plogning av vägen, vilket vi definitivt upptäckte när vi hade tänkt svänga av. GPSén skrev att vi skulle svänga vänster men till vänster fanns det bara en stor upplogad snöhög som börjat förvandlas till is.

Herr Genväg vände genast bilen och gav sig ut på jakt efter en traktorbonde med skopa påmonterad. Bonden med den lilla traktorn hänvisade oss till en annan bonde med en så stor traktor som till och med imponerade på mig. Dock så imponerade vi inte på honom för han ville debitera oss en och en halv timmes jobb för att kliva upp ur fredagssoffan, vilket skulle landa på 1500kr. Dom pengarna var vi absolut inte intresserade av att betala så vi vände om och åkte mot stugan igen för att med nöd och näppe lyckades pulsera fram i en meters snö fram till stugan för att hämta skyfflar.

Väl i stugan så blev vi distraherade av vattenläckan som uppstått och skapat stora mörka, blöta ringar i sovrummet som angränsar till köket.

När Mulle Meck lokaliserat den läckande kopplingen och fått stopp på läckaget så var det dags för fuktskadesanering vilket blev att torka upp där det gick att torka upp och i sovrummet satte vi in en värmefläkt som fick blåsa ur fukten innan vi gav oss ut med varsin spade.

Planen var att skotta fram en liten parkering i början av vägen men eftersom möjligheten ändå fanns att vi skulle kunna ta oss ända fram till stugan med Jeepen så gjorde vi en habrovink. Vi skottade bort den enorma högen precis i infarten och sen satte sig den övermodiga chauffören med övertron om sin bils framkomlighet bakom ratten (inte jag) och tog sats och gasade rätt in på vad som sommartid är en väg. Han kom en billängd in och sen tog det stopp och bilen hängde på underredet, men med en spade kan man komma långt. När vi lyckats skotta loss bilen frågade han mig hur mycket energi jag hade kvar och eftersom jag inte förstod syftet med frågan så svarade jag så mellanmjölksaktigt jag kunde; ”lagom”. Det svaret resulterade i att han backade bort, tog sats och körde i full fart fast igen, dock ett par meter längre in denna gång.

Efter att ha kört samma procedur i två och en halv timme, dvs skotta loss bilen, ta sats, fastna, skotta loss osv, så skottade vi loss den en sista gång för att ge oss in till stan och inhandla förlorade kalorier.

Med ett par xider var innanför västen och världens godaste gulaschsoppa i magen sjönk vi tillbaka i fåtöljerna och slappnade av för kvällen. Det är ingen överdrift att säga att vi somnade ovaggade. Tröttmössan hann inte ens avsluta sin mening innan snarkandet tog över, vilket roade mig, ända tills jag ett par sekunder senare också sov.

Okej, det kanske finns två tröttmössor under det här taket. Jag var fasiken inte pigg någonstans i morse trots att telefonen försökte få upp oss under en extremt lång tid.

Sent omsider så pekade näsan fram som vanligt, eller snarare norrut, mot Orsa. När vi fått i oss frukost och klätt på oss mina kläder, ja om man träffar någon som tror att värme kan köpas för pengar så kan det vara bra att ta med extra kläder och kan ni tro, dom kom till användning.

Eftersom vi förutom inte packat ner rätt grejer inte heller hade gjort någon större efterforskning på hur långt det var till Orsa så blev vi väldigt förvånade när gpsén sa att det skulle ta oss två och en halv timme att åka, vi som fantiserade om en timmes resa.

Nu körde dock Colin McRae in en timme genom att köra om allt som låg i vägen, dock så fick vi igen den timmen när vi kom fram till Orsa och fick sitta i kilometerlånga köer ner mot isen där eventet pågick, alltså Speedweekend.

Vi hann inte promenera många meter innan Mr Nätverk sprang på sin gamla flyglärare och innan jag hann reagera så hade han trollat fram en gyrokopter som jag plötsligt blev nedstoppad i. Innan locket åkte på gav han instruktioner till piloten om att ge mig en hjärtstoppande åktur och sen for vi iväg.

Det var hisnande roligt att åka upp och ner, sidledes, stillastående och dykandes ner över fältet med tusentals människor som stod och tittade nere på isen. Istället för att sladda runt i bil på den upplogade isbanan, så flög vi den och det var galet coolt. 

Jag kunde ha flugit runt hela dagen om det varit möjligt men allt roligt har ett slut, så även flygturen. Mycket glad krånglade jag mig ur passargerarstolen och kände mig redan nöjd med dagen.

Det vimlade av folk från stora delar av landet som kommit till Orsa för att se på när tävlingen om snabbaste kilometern på is skulle avgöras. Uppfinnarjocke som själv drömmer om att skapa de mest osannolika farkoster, hittade sina jämlikar i depån, mekandes med sina jetmotorer.

Jag kan inte påstå att jag förstått tjusningen med jetmotorer tills idag då jag stod och höll för öronen när en av sparkarna med jetmotor körde förbi och jag var tvungen att hålla för öronen i tron om att JAS 39 Gripen just passerat.

Trots variationen på fordon som var med i tävlingen så drogs Uppfinnarjockes fötter mot depån med jetmotorer hela tiden. Det smällde, likt en explosion, stup i kvarten när deltagarna försökte få igång sina motorer, den ena värre än den andra med tryckvågor som kändes i hela kroppen. Han var så upptagen med att glo på motorerna att han höll på att glömma att mata mig, och hade det skett så kan vi prata tryckvåg när mitt blodsocker sjunker.

Med världens största hamburgare i magen strosade vi runt i ett par timmar till och glodde på alla farkoster och fyllskallar.

Även fast vi bevittnat ett 30-40 startförsök av den värsta jetmotorn så fick jag dra med mig Uppfinnarjocke från depån och mot bilen.

Då jag trodde att vi var på väg mot stugan så var vi i själva verket på väg till Colin McRaes päron för ett kort stopp, vilket blev till timmar då vi inte kunde sluta babbla, trevligt!

På väg därifrån, då klockan redan var sent, så passade vi på att ta lite omvägar ute i ingemansland. När vi till slut kom in på en oplogad väg insåg vi vårt nederlag och lyssnade på gpsén som ledde oss till stugan, ända fram faktiskt eftersom mamma och Peter ringt och bett den lata bonden att skotta åt oss under vår frånvaro. Tack ska ni ha!

Så är jag hemma igen efter en alldeles underbar helg! Det var en sån helg som jag verkligen behövde och som blev precis sådär bra som den kan bli. I helgen så har jag inte känt längtan om något annat, jag har bara varit så himla nöjd!

Inte ens boken jag läste igår kväll kunde överrösta mina fritt flygande tankar. Något inom mig är på mig och försöker få uppmärksamhet och jag försöker enträget att ignorera rösten och undvika samtalsämnet. Efter att jag läst samma mening om och om igen så insåg jag till slut att det inte var värt att fortsätta utan valde istället att bli uttröttad av tankarnas rörelsemönster tills jag föll i sömn av utmattning.

När jag vaknade i morse, tidigare än vad som var planerat, vaknade jag mitt i en levande dröm som handlade om mitt liv för mer än 10 år sedan. Personerna i drömmen var så tydliga och det kändes så tryggt att drömma om dom, som om jag var tillbaka i den tiden för en liten stund. Sen vaknade jag till liv och insåg att jag fortfarande var kvar i mitt vanliga, krångliga och förvirrande liv.

När du beställer en Hawaiipizza, vad förväntar du dig att få för fyllning på den? Jag förväntar mig att det ska vara ost, skinka och ananas och det var precis det jag och Jenny hade tänkt oss när vi ringde och beställde en sån ikväll.

Medans jag stod och betalade hämtpizzan så studerade Jenny pizzalistan och skrek plötsligt till och började yra om bananer. Det visade sig att just den pizzerian som vi beställt ifrån bestämt sig för att en Hawaiipizza innehåller ost, skinka, ananas, BANAN och CURRY! Hur kan en enskild pizzeria plötsligt bestämma sig för att ändra en Hawaiis innehåll?

Till och med Wikipedia skriver att en Hawaii innehåller ost, skinka och ananas, och sen står det att pizzeriorna själva får avgöra om den ska serveras med ananasringar eller i bitform.

Nu är det ganska svårt att göra ett case av att man fått fel innehåll på sin pizza enligt Wikipedia och eftersom jag var på gränsen till svält så var det därför bara att snällt beställa en riktig Hawaii, på deras språk, en Svea och grymtande slänga den äckliga currypizzan. Man kan ju tro att missförståndet uppstått förut, men eftersom de inte gjort något åt det så verkar dom tycka att det är värt att få missnöjda kunder.