Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Man får väl inte säga så här egentligen, men jag är glad att lastbilen var inne på service just i fredags! Det råkade passa mig väldigt väl eftersom jag kunde ta ut en semesterdag då.
Meningen var väl egentligen att vi skulle dra till Ludvika direkt efter jobbet i torsdags men eftersom vi kom iväg så tidigt så tog vi vägen förbi Gryttjom och hoppfältet.
Sen så råkade det bara vara så att det fanns en ledig instruktör som hade tid med mig vilket resulterade i att jag fick en anledning till att vara nervös igen.

För att få ett certifikat inom fallskärmshoppningen så ska man först gå teorikursen och sen ska man klara av 10 hopp med olika övningar som sedan ska godkännas av instruktörerna. Från hopp ett till tre så behöver man två instruktörer med sig och från hopp fyra till sju så räcker det tydligen med en instruktör.

Nu hade jag alltså kommit till hopp fyra där endast en instruktör skulle hoppa med mig.
Jag vill påstå att jag är ganska lugn och sansad när jag stiger på flygplanet men jag kommer inte ifrån nervositeten som infinner sig på 3000 meter, då jag vet att det bara är 1000 meter kvar tills jag ska hoppa ut.
Av någon outgrundlig andelning så kommer jag ändå alltid ut, det finns inget liksom inget alternativ, för då kommer jag inte klara av att fullfölja det här.

Så, ut kom jag, två gånger dessutom!

Klockan hade redan hunnit bli elva på kvällen när vi kom till Ludvika, av någon anledning så hamnar alltid Kenny på hoppklubbens städlista vilket gör att det tar tid att komma därifrån. Som elev är man lyckligtvis undantagen från städlistan.

Det blev ett par timmars sömn innan klockan ringde igen vid halv sju. För att kombinera och maximera dagen så skulle Herr Flygare både få flyga och hoppa, det duger aldrig med en aktivitet åt gången för vissa. Så, vi drog till Borlänge, hämtade planet och flög ner till hoppklubben.

Medans jag satt och vilade i solen så sprang Kenny runt och jagade instruktör åt mig så att jag inte skulle slappa till i solen (där det var superskönt och kravlöst)!
De följande två hoppen innehöll krav på bakåtvolter och 360 graders svängar. Även om volterna saknade en hel del i finess så fick jag ändå godkänt, vilket gjorde att jag var redo för mina helt-ensam-hopp.

Det var faktiskt riktigt coolt att få hoppa ut ur planet utan något krav på mig att behöva prestera för att få godkänt. Jag dök ut ur planet och bara låg och flöt på vinden och tittade på Kenny och en instruktör som hade hoppat ut strax efter mitt svanhopp.

När jag landat (på rumpan) och det började gå mot kvällen så var jag helt inställd på att åka hem, nöjd och glad för mina tre hopp, ända tills Kenny slet av mig fallskärmen och skrek att han satt upp mig på nästa lift som var om en kvart. Jag blev precis så där arg som bara jag kan bli under stress. Skärmen låg i en stor hög på gräsmattan och jag hade inte ens fukt i munnen för att kunna svälja sedan sista hoppet. Jag fräste och svor åt Kenny och talade minsann om för honom att han kunde stressa om han ville men jag tänkte minsann inte springa till något jävla flygplan för att hinna med.

Nu slutade det förstås med att jag fick springa till det där jävla flygplanet, fortfarande svärandes åt Kenny som sprang bredvid och fixade det sista med packningen av skärmen, som JAG skulle hoppa med!
När jag väl satt i planet så sprutade svetten om mig och om Kenny vinkade av mig eller inte vet jag inte, för jag tittade inte åt hans håll i alla fall.

Väl uppe på 4000 meter så dök jag ut ur planet igen, helt solo! Jag föll genom stora vita moln som jag inte ens såg igenom men det var härligt och spännande. När höjdmätaren närmade sig 1100 meter så ville jag inte dra ut fallskärmen. Selen som man sitter fast i är helt okej ända tills fallskärmen ska ut, då remmarna mellan benen tar all tyngd vid uppbromsningen. Efter att ha hoppat fem hopp de senaste dagarna så började blåmärkena uppe vid troskanten göra ganska ont vilket gjorde att jag inte alls såg fram emot draget.
Nu måste man ju dra för att leva lite längre, så jag drog.
Pang, sa det när fallskärmen kom ut. I brådskan som var för att jag skulle få hoppa så hade Kenny inte hunnit vika skärmen för någon mjuk öppning, utan den öppnade sig direkt, som ett paraply vilket gjorde inbromsningen extremt hård.
När det slutat ringa i huvudet efter smällen lyckades jag i alla fall navigera mig ner mot fältet och var trots allt, himla nöjd med att jag hunnit med så många hopp på en och samma dag.

Av någon anledning så känns det som att jag skulle behöva semester efter dom här dagarna. Att det regnade idag när vi kom till fältet var väl skönt på sätt och vis, men det hade förstås varit skönt att få det sista hoppet avklarat nu.

Anders Behring Breivik vantrivs i isolering, skriver Aftonbladet!
Jag läser artikeln och känner för första gången på snart två veckor någon slags tillfredsställelse i samband med det som har hänt i Norge. Äntligen så har ett uns verklighet kommit ikapp honom!

Jag vet inte vilket sorts straff som kan komma ens i närheten i jämförelse med det han har gjort men jag önskar att han skulle få sitta av sin tid i en fängelsehåla i Afghanistan eller något liknande land.

Hotet från de redan inlåsta fångarna om att de ”ska ta hand om” Anders hoppas jag inte blir sanning, då kommer han undan för lätt.
Jag vill att han ska leva, inburad för resten av sitt liv, för att analysera det han har gjort, om och om igen. Jag vill att han ska vakna upp en dag och inse sin handling. Men om man ska tro på hans uttalanden som florerar i tidningarna så verkar det inte finnas en sån verklighet hos Anders, han lever i en annan värld, i en mycket ond och mörk värld.

Helgen är redan planerad (och det beror endast på att en viss kranbil är bokad på service)!
Kläderna har knappt hunnit att torka efter tvätten innan det är dags att packa väskan igen. Vi ska upp i det blå och hoppa och flyga!

I bilen på väg till jobbet funderar jag på när jag ska hinna göra det där som man ”ska” hinna med att göra på sin lediga tid, som att rensa takrännorna på huset från löv, måla om och laga fönstren så att värmen stannar kvar inomhus i vinter, isolera vinden och för att inte tala om att måla om huset nu när alla mina grannar har gjort det, förutom jag.
Visserligen så vill jag ju inte lägga semestern till att vara hemma och slipa fönster men med tanke på vilka sommaraktiviteter som vi ränner runt på så verkar det bli först i vinter som det finns tid över och då är det ju för sent.

Och hur kommer det sig förresten att solen bara lyser och lyser nu när jag har begett mig tillbaka till jobbet? Perfekt, kan man ju tycka, då blir det härligt i helgen, men icke, då säger vädergudarna att regnet kommer tillbaka. Finns det någon logik i det hela? Är det vi som på något sätt rör till klimatet när vi är lediga? Jag förstår inte!

Jag vet inte om det är paniken över att ledigheten är slut som slår till eller vad det kan vara men jag sover extremt oroligt i natt. Strax innan jag vaknar så drömmer jag att jag är i Kennys hus.
Någon är efter mig och lämnar obegripliga lappar åt mig, urklippta bokstäver från tidningar som skrämmer mig trots att jag inte förstår vad meddelandet betyder. Någon smyger sig på mig och ser vad jag gör hela tiden.

Jag går ner i källaren och möter två personer som är ute och åker skidor efter sina skärmar. Det är snö ute, ruggigt, blåsigt och kallt. Av någon orsak så har jag dragit ut Kennys skärm ur sin väska och nu är den skitig och blöt, han kommer inte att bli glad över det.

När jag kommer in igen så har jag fått ett nytt meddelande som ligger på bordet. Jag knölar ursinnigt ihop tidningsurklippen men ser i ögonvrån hur någon, näst intill osynlig, går upp för trappen. Utan att veta vad jag jagar så kastar jag mig efter benen på personen och drar dom neråt. När den osynlige landar på ryggen så blir hon synlig, det är Linda!
Jag frågar henne hur hon kunde göra något sånt men hon kan inte svara.

Där någonstans vaknar jag med en obehaglig känsla i kroppen. Jag går upp och ser att dörren till Kennys vardagsrum där han har skärmen utslagen på golvet är stängd, jag tänker flyktigt att han minsann är rädd för att jag ska röra den.

När vi andra förbryllat suckar över våra svullna magar, lutar oss tillbaka och kippar efter luft så leker Kenny med Wille. Dom susar förbi oss, varv efter varv runt huset med en skällande hund i bakhasorna. Det viner flygande pinnar fram och tillbaka, vattenpistolen går för högrtryck, tokstollen hoppar nedför taket och när Wille får sitt första skrubbsår så lugnar det ner sig när Wille påpekar att Herr Doktor inte borde ha busat med honom så att han började blöda.

När både bror och syster med barn och hundar har lämnat ön på lördag så infinner sig tystnad. Jag och Herr Doktor tar båten efter middagen och flyger ut mot det stora, vilda havet. Vi har med oss de stora dragen, dom som vi ska dra upp de stora torskarna med.
Mitt ute det böljande havet, långt ifrån land slår vi av motorn när GPSén visar att vi är på 71 meters djup. Vi kastar ut våra drag och väntar på det stora nappet.

Efter en stund ser jag plötsligt ett huvud som sticker upp 10 meter från båten. Det är en säl!
Kenny undrar om jag verkligen är säker på att det var en säl jag såg tills den plötsligt dyker upp igen och bara ligger och tittar på oss under en lång stund. Under den följande halvtimmen så följer sälen oss med jämna mellanrum. Den försvinner för att sedan dyka upp en stund senare och kolla att vi fortfarande sköter oss. I ett obevakat ögonblick ploppar den upp bara ett fåtal meter från bakänden på båten men inser nog att den är alldeles för nära och dyker ner snabbt igen.
Att få fisk är plötsligt inte lika viktigt längre. Vi spanar länge och väl efter sälen men när mörkret börjar närma sig så kör vi gasen i botten och flyger över vågorna hemåt mot den lilla fina stugan.

På söndagen har alla åkt förutom jag, pappa och Eva. Det är ingen av oss som pratar i onödan nu utan vi njuter av den totala tystnaden och utrymmet som uppstått.
När jag fått ett par timmars sol på måndagen, den kom till slut, så beslutar jag mig för att åka hem och ta hand om blommor och post hemma. Redan när jag sätter mig i bilen så undrar jag vad jag håller på med. Varför byter jag ut sommaridyllen mot storstadstrafik, buller och asfaltsvärme?!

..en vanlig dag på den lilla ön!

Varför är inte alla människor likadana? Varför kan vi inte bara tycka och tänka likadant? Behöver vi komplicera allt genom att vara så unika, speciella och udda figurer? Varför är man exotisk om man inte är som alla andra?

Tänk om alla var som alla andra, man vet att man passar ihop och tycker om samma ost och samma bilmärke. Aldrig skulle man såra någon för att man uttryckt sig fel eller tyckt annorlunda. Behöver vi det komplicerade för att inte bli uttråkade? Det skulle visserligen bli ganska tråkiga middagskonversationer men ingen skulle ju misstycka eftersom alla tycker likadant.

Och hur kommer det sig att vi aldrig är nöjda? Varför har jag stunder då jag känner mig otillräcklig, ful, fet, korkad och äcklig? Varför kan jag inte bara tro att den jag är, är en fantastiskt bra individ? Jag kan massor, jag har goda intentioner och jag är bra!
Jag tänker bara inte som du!

..är flytbryggan klar. Eller ja, visst saknas det några detaljer men nu är det en mycket fin, användbar brygga som är välgjord.
Även den lilla elmotorn är på plats och den egensnickrade badstegen.

Igår kväll så blev det en timme över då vi ljudlöst gled ut med bryggan i sjön i jakt på fisk. Det enda vi såg var dock en bäver som plaskade framför oss och en flock hästar som skenade iväg när dom såg vår farkost.

På väg mot land igen så började båtbatteriet att ge upp när motorn fick kämpa i motvind och med näckrosor som virade sig runt propellern men efter ett par vilopauser så tog den oss till slut in till landgången. Alla borde ha en flytbrygga!

Idag blev dagen för premiärturen i det lilla modellflygplanet! Med mörka regnmoln hängandes över oss styrde Herr Flygare upp ovanför molnen och mot solen. Där flög vi omkring en stund bland fluffmolnen innan det var dags att dyka ner i regnet igen för landning. Han kan minsann flyga på riktigt nu!