Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Om det inte hade varit för att solen och värmen lockade så mycket så hade jag inte kommit upp igår morse när klockan började pipa kvart i fyra.

Det som var positivt var att Kenny i alla fall hunnit hem från Norrland och trillat in två timmar tidigare, det är överskattat med stora marginaler!

Planet var inte fullt vilket gav oss lite extra utrymme att sova på och det utnyttjade vi till fullo.
När vi kom fram var klockan strax över tio och värmen var överväldigande. Det var inte heller svalare i parkeringsgaraget där vi fick stå och vänta på hyrbilen i 45 minuter.

Till slut fick vi den lilla söta Smartbilen, till det dubbla priset som vi betalat efter att försäkringar, självriskreducering och extra förare hade lagts till på priset.

Med nöd och näppe fick vi in våra väskor i bilen och satte fart mot lägenheten som skulle ligga 10 minuter från flygplatsen.
En timme senare så satt vi fortfarande i den lilla söta Smartbilen. Eftersom Kenny varit i lägenheten för tio år sedan så ansåg han att han borde hitta utan att ringa hem och fråga efter adressen.
En halvtimme senare så kom vi ändå fram till vår destination, utan hjälp. Jippie, vi vann…

När vi proppat i oss vitlöksräkor från kokande olja så släpade vi oss ner till havet och tog det första doppet i ett ljummet hav, vilket var alldeles underbart!

Framåt kvällen så gick vi ner till hamnen för att hitta mat. Det fanns ett otal restauranger att välja på och när vi velat fram och tillbaka i en timme så satte vi oss till slut på första bästa
hak vid båtarna och tog in musslor och räkor som vi doppade i aioli, grymt gott. Sen så råkade en stor kletig sockervadd åka ner av farten också.

Mätta och nöjda så började vi promenera hemåt. Klockan hade passerat tio och temperaturen låg fortfarande på fantastiska 25 grader. Vi var bara två minuter hemifrån när vi gick förbi lunchstället och stannade till så att Kenny kunde stoppa i sig ännu en gryta med kokande räkor innan vi somnade under takfläktens vindar.

Jag går upp på fredag morgon vid sju och packar ihop en väska inför helgens tripp till Gryttjom. Det är säsongsavslutning för hoppning på veckodagar och det avslutas med Gryttstock, en hippiefest.

Innan vi drar så går jag ut och kollar gårdagens målning och blir lite skraj när jag får en klump röd färg på fingret. Det har inte torkat det minsta under natten.
Med förhoppning om att det ska lösa sig med solens hjälp så åker vi från det blöta huset.

När jag väl kommer upp med planet och hoppar ut så märks det att jag inte hoppat på nästan två veckor, jag tumlar runt i luften i nästan 1000 meter innan jag får ordning på min svank och blir stabil. Dessutom så har planet släppt av oss för tidigt så jag har inget annat val än att landa i en åker (eller på landningsbanan för flyget) och får därmed en liten promenad tillbaka till klubben.

Andra hoppet går bättre, trots att resan upp är jobbig som bara den eftersom det är knökfullt i planet och jag får sitta som ett ihopknölat äppelskrutt.

När Kenny börjar tjata om att vi ska göra ett helikopterhopp så tvekar jag och försöker komma med minst fyra olika ursäkter till att inte göra det.
Tio minuter senare så är vi på väg mot helikoptern.

Efter en kort instruktion på hur vi ska bete oss så blir vi ivägslussade till plåtfågeln med två andra killar. Det är ingen stor sak vi ska åka i, utan vi sitter tre stycken ihopklämda på golvet med stora gapande hål på sidorna där det brukar sitta dörrar och Kenny åker fram.
Avsaknaden av dörrar gör att det är hemskt kallt på vägen upp och dessutom så har det börjat komma stora mörka moln på himlen som drar ner temperaturen alldeles för många grader.

När helikoptern ställer sig och hovrar 2000 meter ovanför klubben så är det dags. De andra två killarna klättrar ner på medarna och försvinner snabbt, vilket betyder att det är min tur.
Att medarna befinner sig 2 meter ned innebär ett litet problem för mig, jag får klättra nedför helikoptern på darrande ben och klängande armar tills jag hamnar rätt och där är det sedan meningen att jag ska falla framåt.
För första gången så tvekar jag! Det känns skitläskigt!
Men, eftersom jag ska av så släpper jag taget och faller framåt.

När man hoppar av ett plan så är ju planet i rörelse vilket gör att man får fartvinden på sig omedelbart vid exit. På en stillastående helikopter så finns det uppenbarligen ingen fartvind att landa på utan det dröjer ett par sekunder innan magen har något att ”surfa” på. Dessa sekunder var sjukt läskiga! Vid ett ögonblick så blev det nästan lite för mycket för mig att hantera, så då blundade jag. Sen så kom vindbubblan och la sig under magen på mig och jag kunde börja andas igen. Spännande värre!
Väl nere på marken så kände jag att var nöjd över att ha gjort hoppet och bestämde mig för att jag och mina upplevelser hade fått nog för dagen! Det är ju en del att smälta efteråt också!

Plötsligt så händer det! Resan till Malaga som vi pratat om så länge blir bokad och resan är ett faktum. Ryanair går dock bet på oss trots att dom är ett par hundralappar billigare, det känns inte värt det, den dagen jag känner att jag vill bli behandlad som en ko så ska jag tänka om.

Timmarna fram till resan går dock inte ihop med to-do-listan! Vi ska måla klart huset, uppleva en hippiefestival på hoppfältet (efter att vi kört upp en scen dit), hämta och lämna släp, jobba, packa och hinna med planet efter att Kenny har tagit en sväng fram och tillbaka till Älvdalen på söndag kväll! Jag ser framför mig hur jag står på Arlanda tisdag morgon och svettigt spanar efter sista-minuten-killen som (förhoppningsvis) kommer rusandes i sista sekund till avgångshallen.

Jag längtar efter värmen, trots att jag vet att jag kommer klaga över den också. Jag vill bada i havet! Åh, vad jag vill bada! Häromdagen så råkade dessutom mitt hoppcertifikat trilla ner i postlådan vilket ger mig möjlighet att hoppa fallskärm utomlands, som till exempel i Sevilla! Det här kommer att bli bra, jag känner det på mig!

När jag kom hem igår från jobbet så möttes jag av en man i kalsonger som stod och målade mitt hus. Det var samma man, fast mer påklädd, som även stod och målade huset i strålkastarens sken klockan tio på kvällen. Vad otroligt skönt det är att inte alltid behöva vara ensam om att fixa allt!

Igår eftermiddag så bestämde vi oss för att luftfuktigheten troligtvis var bra och att fasaden på huset borde ha torkat och sen målade vi och målade och målade. Fast Kenny skulle väl antagligen säga att jag mest kladdade, jag hävdar bestämt att min pensel läckte mer än hans, eftersom alla mina andra saker verkar läcka.
Och förresten så är det väl ingenting som säger att det inte är fint med vita prickar på marken runt huset.

När klockan var åtta på kvällen och vi hade en vägg kvar att måla så föreslog jag att vi skulle starta grillen och få lite energi i oss men blev nedröstad, alltså så målade vi sista väggen också, och så här i efterhand så känns det ju bra eftersom den nu är klar. När vi en timme senare var klara så orkade vi inte röra oss längre utan landade i soffan med uppvärmda matlådor.

Nu är huset alltså grundmålat, i vitt och det är faktiskt väldigt fint, ja om man bortser från att det är fläckigt med en röd nyans under, det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig ett vitt hus. Fast med tanke på att mitt hus är ett av fyra i en länga med röda hus så misstänker jag att det är bäst att det förblir rött, för att inte sticka ut för mycket.

Så eftermiddag/kväll så vet jag vad jag ska göra – måla!

Den luktar som en likbil i alla fall efter att fasadtvätten läckte ut ur sin dunk i morse.
Min fina lilla bil som var nästintill ny för ett och ett halvt år sedan har fått vara med på många resor sedan dess och det syns (och känns).

Fram tills bara någon vecka sedan så var golvet i baksätet fyllt av tomburkar och vattenflaskor. På passagerarsidan så plockade vi ur ett antal gamla halvtomma frukostpåsar som vi tagit med oss på bilresorna fram och tillbaka i landet. En oljeflaska som stått på gummimattan fram visade sig läcka och innan jag hann se det så hann mattan dra åt sig en hel del olja och bli lite deformerad.

När jag i morse ställde in 3-liters flaskan med fasadtvätt i bilen som jag tänkt lämna tillbaka eftersom den är oöppnad så räckte det med att den la sig ner i första svängen för att den skulle börja läcka.
Påsen med biltvättsgrejer (jag har varit på gång!) ligger bakom förarsätet och kan ni tro, avfettningsflaskan har också läckt!!
Varför tillverkas det inga korkar som håller tätt nu för tiden?

Ena baksätet är skitigt, spår efter en nattlig promenad i Västerås. Tre av BMW-märkena som ska sitta mitt i fälgen ligger i handskfacket och rullar fram och tillbaka i varje sväng.
Innehållet i min bagagelucka är vad man skulle kunna hitta på en båt, fiskespön och drag, två sovsäckar, en jacka och en filt.

Är det någon som tror mig om jag säger att jag handtvättade och dammsög mina bilar minst en gång i veckan för tio år sedan? Att ingen annan fick köra mina ögonstenar och att min värsta mardröm var att få en repa i fälgen?
Tiderna förändras, och jag med den!

Valet låg mellan att åka till ön för att sola, bada, åka wakeboard, äta gott, dricka kalla drycker eller att stanna hemma och fixa saker med huset som man inte hinner att ordna med när man ständigt är på resande fot.
Det blev det senare alternativet.

Så här i efterhand så kanske jag hade valt det första alternativet och blundat för vilka problem det skulle innebära när färgen trillar ner av sig själv, men så blev det inte.

Medans jag klippte ner buskar och rensade lite på olika håll så skrapade Kenny huset, ett idiotjobb. Bara ljudet av skrapningen fick vartenda hårstrå på kroppen att ställa sig rakt upp, usch! När huset sedan såg 25 år äldre ut, med färgflagor liggandes längs hela husfasaden så var det dags för fasadtvätt.

Nu är i alla fall allt ogräs och alla buskar på baksidan borttaget från det som en gång har varit en stenrabatt och ett träd försvann dessutom på köpet. Man får väl ana sig till att det retat grannen eftersom han kom förbi och berömde oss för att vi äntligen tog bort skräpet. ”Skräpet” eldades senare på kvällen upp i min stora grill och spred en obehaglig doft rakt in i hans sovrum som stod med fönstrena öppna. Vad gör man inte för grannsämjan?!

Min optimistiska syn på att få måla huset samma helg som skrapandet och tvätten gjordes grusades redan när vi åkte och köpte färg då färghandlaren påpekade att huset måste få torka i några dagar. Med tanke på dagens regn så sköts det tydligen upp ännu ett par dagar, vilket inte alls är bra eftersom det definitivt inte passar i min tidsplan.

Ha! Jag har hittat ett knep mot telefonsäljare (och radiotjänst)!
Min gamla privata mobiltelefon har jag slutat bära med mig för mer än ett år sedan. Den ligger helt enkelt bara med strömsladden i på mitt nattduksbord och någon gång ibland tittar jag till den för att se vilka som fortfarande försöker nå mig på mitt gamla nummer.

För att mina nära vänner som nu inte har uppdaterat sig med mitt nya nummer, sedan cirka 4 år tillbaka, ska kunna nå mig så har jag därför talat in ett meddelande med numret som jag nås på, vilket är mitt jobbnummer, som inte går att slå upp på någon hemsida eller i något register.

Nu till det fiffiga i kråksången. Det verkar finnas någon väldigt bra regel hos telefonförsäljare (eller bara brist på tålamod)  som säger att dom aldrig ska vänta på att telefonsvararen går igång.

Jag kan ha fem missade samtal på en dag från ett och samma företag, men dom ringer aldrig så länge så att dom får reda på att jag aldrig kommer att svara på den telefonen.
Det tar ett par veckor för dom att ge upp men till sist så slutar dom att ringa.

Vad som dock är positivt med att fortfarande ha en spårbar telefon är när Statoil ska ringa superstrukturerade Solan för att tala om att jag glömt kvar mitt Visakort i deras kortmaskin!
Tur att dom hade ork att lyssna på mitt meddelande!

Jag skummar lite lätt igenom Aftonbladets artiklar om upploppet i London och är ganska oförstående för vad som händer där egentligen.

När min kollega surfar in på tv-klippen från kaoset i staden ser jag en inspelning på en ung kille som blir misshandlad utan någon mer anledning än att han befinner sig på samma plats som svinen. I London! En stor och modern stad!

När han chockerad står och försöker fatta vad som har hänt och torkar blod som rinner från näsan så länsar idioterna hans ryggsäck, som fortfarande sitter på ryggen. Han själv är så omtumlad så att han inte ens reagerar, eller om han kanske vet att det ändå inte lönar sig att ens försöka hindra dom.

Jag mår illa när jag ser klippet! Vad är det för fel på vissa människor? Var är moralen, uppfostran?
Vad får en människa att bete sig som ett svin och skada andra, oskyldiga människor? Finns det överhuvudtaget något gott i såna individer? Jävla slödder!

Kanske är det så att mina tankar inte är bättre än deras för jag känner att jag vill skjuta dom på fläcken!

Tidigt i söndags morse så åkte vi till hoppfältet med förhoppning om att få till mitt sista godkända hopp. Oron satte sig i magtrakten redan när vi satte oss i bilen från Ludvika. Jag ogillar skarpt min nervositet som jag inte kan behärska men därför kändes det samtidigt viktigt att få till hoppet för att kunna börja slappna av igen.

Naturligtvis så var vädrets makter inte alls med mig. Hade jag varit lite rapp så hade jag kunnat hoppa direkt på morgonen men då satt jag mest och nervösrökte. Lagom till att jag började komma till sans så drog ovädret in över hoppfältet och resten av dagens hopp blev inställda. Typiskt, nu fick jag åka hem med oron kvar i kroppen.

Igår efter jobbet beslöt vi oss för att åka upp till fältet igen. Idag skulle det ske!
Den blå himlen och svaga vinden som utlovades av yr.no stämde dock inte alls. När vi kom upp drog stora mörka moln över fältet och erfarna hoppare rekommenderade ingen att hoppa på grund av turbulensen i luften. Detta struntade Kenny förstås i som åkte upp och ner med planet och lyckades landa säkert varje gång.

När klockan passerat middagstid och jag börjat slappna av i tron om att det inte skulle bli någon hoppning så mojnade vinden plötsligt och det blev förstås megabråttom.
Jag blev ivägskickad till planet utan att ens hinna nervöskissa innan.

Det sista hoppet är ett hopp från 1000 meter där man i princip har på sig 4-5 sekunder att hoppa ut, bli stabil i luften och sedan dra ut skärmen. Det är ingen som hoppar med ut och ingen som hjälper till om man strular till det på den lilla tid som finns tillgodo. Alltså kände jag en viss nervositet inför det här hoppet.

Nu visade det sig att det inte fanns så mycket tid att bli nervös på. Jag hoppade in i planet och bara några minuter efter att vi lyft så var det dags för mig att flyga ut. Jag tittade ut genom flygplansdörren och såg att marken var extremt nära om man jämför med ett hopp på 4000 meter, men så tänkte jag lite snabbt att de troligtvis inte skulle skicka ut mig på så låg höjd om det inte var säkert. Så jag dök ut!

Det hela gick väldigt snabbt, efter några sekunder så kände jag mig säker att dra, och så drog jag!

Jag hann inte mer än att landa innan Kenny kom springandes mot mig och skrek att det var bråttom. Han hade redan skrivit upp mig på nästa lift upp och hade dessutom plockat ut en ny fallskärm som jag bara skulle hänga på mig för att hoppa igen.
Jag orkade inte ens bli arg, det fanns ingen mening eftersom det inte skulle gå fram ändå. Det var bara att hänga på sig allt och rusa till planet som var på väg ner igen.

Hopp nummer elva var kallt som bara den. Jag orkade inte ens göra några konster utan jag bara föll. Kenny hade en förhoppning om att hoppa ut bredvid mig och titta lite men eftersom jag tydligen faller extremt långsamt så hann jag bara se hur han susade förbi mig ner och blev liggandes i luften ett par hundra meter nedanför mig med en mycket förvånad min.

Nu kan man tro att jag skulle få fira min licens som fallskärmshopare i solnedgången med ett glas vin på klubben men istället hamnade jag för första gången på städlistan och fick äran att skura toaletterna! Det var inte min plan!

När vi åkte hemåt så var det många olika känslor som åkte runt i kroppen, men äntligen så kunde jag åka hem, utan oro och nervositet inför kommande hopp. Jag är klar! Nu är JAG en skydiver!