Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Eva 96 år blir av med sin intjänade pension eftersom hon flyttat till Thailand.

Markoolios mamma kan inte gå utan rullator men Försäkringskassan godtar inte läkarens utlåtande om sjukdom och nekar henne full ersättning.
Markoolio säger i Aftonbladet att han kommer dra det upp till Högsta Domstolen om det behövs.

Behöver man ha en Markoolio i familjen för att klara striderna mot de statliga bolagen?
Vem hjälper till att strida för den lilla människan som inte passar på löpet?

Eva säger i alla fall att hon inte bryr sig, hon skaffar sig en rik man istället.

Vissa räkningar är roligare än andra att ”betala”, som till exempel vattenräkningen den här månaden!

Eftersom jag för en gångs skull hade en helt vanlig arbetsdag på arbetsplatsen idag så passade jag på att äta lunch med pappa. Han hade i sin tur varit på någon bokrea och fått med sig en stor och tjock receptbok till mig med massor av inspirerande recept på speciellt småkakor. Nu råkar jag veta att han inte är ett stort fan av geggigt söta cupcakes så jag tror att det kanske fanns en baktanke med receptboken.

Nu ska jag sätta mig ner och titta igenom alla recept och se vad som lockar mest, men innan dess passade jag på att göra en omgång med cupcakes förstås. Det blev kanel- och blåbärsmuffins, riktigt goda faktiskt!

Imorgon är det för övrigt helg, ja tack!

Ännu en flaska till vodkasamlingen!
Fråga mig inte vad jag ska göra med min samling för så långt sträcker sig inte planen.

Ni vet dom där skorna med en egen avdelning för varje tå?
Igår såg jag någon som gick runt i en sån variant gjorda av brun mocka och det var något av det fulaste jag sett på ett par killfötter.
Förlåt om jag bokstavligen trampar på någons fötter nu, men jag har extremt svårt för dessa skovarianter. Om ni någonsin skulle se mig i dessa skor så måste det bero på ett extremt smärtsamt nageltrång!

Okej då, vi blev ”bara” 150 personer på kursen, men fortfarande alldeles för många för min smak. Med min trubbiga inställning redan på väg dit så blev det inte bättre av att vi i receptionen på Bosön fick reda på att det bara fanns 4-bädds rum och att dom placerat mig i ett rum med tre killar.
Nej, jag begär inte att dom ska hålla reda på att jag och Kenny är tillsammans men kanske hade jag förväntat mig att man tänkte lite logiskt och placerade killar och tjejer för sig. Jag ställde in mig på att åka hem och sova.

Mot kvällen när kursstarten var avklarad så fick vi i alla fall till det så att jag fick byta rum med en av de två killarna som skulle dela med två tjejer. Och vips så bytte vi den kvarvarande killen mot Kenny.

Under både lördagen och söndagen så satt vi från morgon till kväll och pratade om säkerhet och risker inom fallskärmshoppning i nio olika grupper, tittade på hemska olycksfilmer och körde gemensamma frukostar, luncher och middagar. We shall (really) owercome.
Naturligtvis så avslutades kursen i en enorm baskethall där vi gjorde någon pinsam icebraker tillsammans.
När klockan till slut slog fyra så släpptes vi ut i friheten!

Nu har jag gått den här himla kursen och jag har lärt mig en del, men det betyder INTE att jag har bestämt mig för att fortsätta hoppa!

Nu är det helg i ett par timmar till och sen är det dags för jobb igen, vila får jag göra en annan helg antar jag.

Efter två dagars konfererande på storhotellet Clarion på Söder så var det enormt skönt att komma hem. Jag trivs bäst när jag inte har hundratals människor springandes runt omkring mig på samma hotellyta och möts av en frukostsal som påminner om kantinan i skolan. Ett litet hotell mitt i skogen är mer passande för mig!

Att åka hem från det hektiska Söder till mitt lugna hem och mötas av min hemmaman som städat hela huset och tvättat alla golv, det slår det mesta! Ibland är en dammtorkning värd så mycket mer än en blomkvast!

Till helgen så blir det dock ingen välbehövlig vila. I ett svagt ögonblick så anmälde jag mig tillsammans med Kenny på någon slags fortsättningskurs i fallskärmshoppningen. Denna helg, från fredag till söndag, ska alltså tillbringas tillsammans med 248 andra personer under tiden då vi undervisas i säkerhet och annat inom hoppningen. Jag som inte ens vet om jag vill hoppa mer?!
Meningen är dessutom att vi ska bo i kollektivet under helgen och i den utskickade inbjudan så står det ”ta med öronproppar för det är lyhört”. Bara den meningen ger mig rysningar, vi får väl se hur det blir med boendet…

Igår kväll runt klockan 23 så åkte jag hem från Gävle utan en tanke på halka och hastighet. I morse kan jag säga att jag var glad över att väglaget var som det var igår för hade det varit som i morse så vet jag inte om jag hade tagit mig hem där i natten.

Det tog mig ungefär den fyrdubbla tiden att bara ta mig i ösregnet ut till bilen på grund av isen på marken och när jag väl satte mig i bilen och kom ut på gatan så susade tanken förbi mig att stanna hemma. Jag har ju nu helt nya vinterdäck med dubb, men trots detta och inget rattutslag så gled bilen omkring på gatan som en tvål i badkaret, under 10 kilometer i timmen!!

Svartis meddelade dom på radion och jag förstod ganska snart innebörden av ordet när jag på väg ut till motorvägen såg bilar i diket längs hela vägen. På nedfarten från motorvägen så blinkade det blått av alla poliser, brandkår och ambulanser som försökte ta hand om alla de 17 bilar som krockat på avfarten.
Den enda fördelen med väglaget var att det kändes som att många lämnat bilen hemma, vilket gjorde att det inte var någon kö på vägen till Söder där jag skulle konferera, nackdelen var förstås att jag anpassade hastigheten till vädret vilket gjorde att det tog lika lång tid att komma dit ändå.

Fram kom jag i alla fall och i ett stycke, så jag får vara glad över det!

Någon annan som också är glad är Kenny. Äntligen så har försäkringsbolaget bestämt sig för att lösa ut hans kranbil, för kanske lite mindre än vad han hade tänkt, men utan att krångla till det ännu mer. Så nu när jag har vant mig vid att ha en hemmaman så kanske jag snart får vänja om mig igen, men jag kommer definitiv vilja ha en åsikt om hans arbetsschema!

Solen skiner och snön smälter bort och det är helt hopplöst att försöka ta sig fram på isfläckarna i klackskor!
Min kalender fylls på med jobbresor hit och dit och jag skulle inte bli förvånad om det plötsligt var april imorgon.

Igår firade vi Peters 60-års dag med myspys hos mamma. Vi åt skagenröra med avokado, stora feta oxfilébiffar som var precis så blodiga som dom ska vara och avslutade med semlor. Herrejösses vad jag proppar i mig mycket mat nu! Det måste bli en förändring snart annars måste jag köpa en helt ny garderob! Beach 2012 har inte fått en bra start!
Kenny påstår att han ska sätta mig på diet nästa vecka och jag hoppas verkligen att han faktiskt menar det!