Nu rör tjockisarna på sig! Eller ja, Kenny är ju knappast tjock, för det är bara jag som har svårt att komma i mina jeans, men ändå. Om man vill hitta en ursäkt för överhänget så får jag väl skylla på sambolivet, nu för tiden så äter jag ju till och med middag varje dag!
Vi har i alla fall börjat försöka komma ut och röra på oss, men mina långa sköna promenader blir inga långa sköna promenader när Kenny är med.

Igår stressade han runt mig på en 6,5 kilometers lång runda. Han hetsade mig att springa om vartannat och jag fick inte en lugn stund och knappt någon luft heller för den delen.
– Kom igen Solan, nu springer vi förbi 10 lyktstoplar!
– Kom igen Sooooolan, spurta till bron!
– Sooooooooolaaaaaan, nu springer vi allt vad vi kan till grushögen!
– Spriiiiiiiing Solaaaaaaaan, om du klarar att springa förbi 8 lyktstolpar före mig så slipper du den sista!

Idag är mina ben ganska jättemöra! Jag staplar fram som på styltor, men det var det säkert värt. Säkert!