Det är enkelt att ta sig runt i Thailand, i praktiken i alla fall. Man ger dom en bunt med pengar och så blir man upphämtad vid hotellet en timme efter utsatt tid. Sen blir man ihopföst med 14 andra turister på samma lilla tuktuk och 28 till på motorbåten som egentligen rymmer hälften så många. Men, man kommer dit man ska, vilket i vårt fall var Koh Lipe, den sista ön innan man lämnar landet och kommer till Malaysia.

Ön är fantastiskt fin med klarblått vatten och vita stränder, en lugnare variant av Phi phi-öarna.
Första natten tillbringade vi i en bungalow på andra sidan ön. Trots att den var ren, fräsch och helt nybyggd i genomgående mörkt trä och att Kenny bara hade en fajt med ett kryp som bet honom i sängen så föredrar jag vita väggar och kakelgolv, så dagen efter checkade vi in i en betydligt finare ”bungalow”, närmast stranden.
Nu ska vi bo på samma ställe i minst fem dagar vilket innebär att jag kan packa upp. Jag avskyr att leva i ryggsäck, allt ligger nerknölat i en hög där man inte hittar någonting, säga vad man vill men i en resväska så ligger allt i organiserade, lättöverskådliga högar i alla fall men sand är inte en rullväskas bästa vän så den fick stanna hemma.

Det är alldeles underbart att sitta ute på stranden på kvällarna och känna de varma vindarna. Jag får dock erkänna att jag frös som en hund igår när vi snorklat i en timme. När jag simmade huttrande in mot land så kom ett sånt där megastort regnmoln som öppnade sig precis ovanför oss och det smattrade av regn på ytan så att man inte såg en meter framför sig. Kenny var förstås halvvägs bort mot Malaysia i jakt på coola fiskar, så det var bara för mig att stå kvar i regnet och vänta på att rumsnyckeln behagade att simma in till land.

Det finns inte mycket jag kan klaga på för tillfället, det här är bara så himla bra!