Herrejösses, vilken hemsk säng vi försökte sova i inatt! Här går man och checkar in på ett hotell trots att vi redan har boende, två timmar bort dock, men så får man en säng som till och med skulle besvära en tonårings oförstörda rygg. Den meterlånga, platta kudden gjorde definitivt inte saken bättre.
Vi vred och vände oss och var nästan tröttare när vi gick upp än när vi la oss igår kväll.

Väl på plats på hoppfältet så hade värmen inte riktigt hunnit komma upp i sin stekheta temperatur än vilket gjorde att vi fick någon timme i normaltemperatur, skönt som attan.

När jag runt lunchtid insåg att min tid närmade sig så skrev jag in mig för hoppning och påbörjade nagelbitandet. I planet på väg upp så var jag så nervös så att jag faktiskt trodde att jag skulle kräkas. Som tur var så var det dags att hoppa ut innan magens innehåll kom upp.

Allt gick kanon tills jag skulle landa. Skärmen skickade fram mig med en himla fart vilket gjorde att jag flög förbi min tilltänkta landningspunkt och landade framåt på knäna i fältet med torra gamla uppstickande pinnar.

Hand i hand så dök jag och Kenny ut på andra hoppet. Vi försökte hålla jämn fart mittemot varandra men när han hela tiden sjönk ifrån mig och jag till slut slog över och hamnade på hans rygg så släppte vi och for åt varsitt håll. Den här laddningen blev om möjligt ännu sämre. Det fanns ingen vind att landa mot så jag kom i full fart och landade i stickiga kardborrebuskar med stortån först. Ajdå!
Till och med storfräsarn fick till ett snubbel i landningen och skrapade upp ena knät, inte ens proffsen lyckas alla gånger!

Med en klump is under tån i skuggan och kallt vatten i strupen så kände jag mig nöjd med hoppningen och blev inte för ledsen när det meddelades att hoppningen var slut för dagen. Vi satte oss då i den lilla söta Smartbilen och åkte ”hemåt”, mot havet!

Efter ett kort ombyte och en svalkande dusch på det gav vi oss av till en fiskrestaurang vid hamnen.
Kenny went bananas och beställde in friterade räkor, grillade räkor, kräftor, norska (!) languster och en tallrik musslor på det, med aioli förstås. Tanken på att komma i mina redan trånga jeans när jag kommer hem känns riktigt jobbig. Men jösses vilken lyxmiddag, vilket notan också bevisade!

Det var på nåder att jag orkade gå hem med tjockmagen och min blåa tå! Hur ska detta sluta?!

Med en alvedon i kroppen för min bultande tå och kortisonsalva på Kennys knä så gick dom skadade och la sig innan lördagsnatten startat.